Blogginlägg från 2024-09-03

Göran Fristorp (1948-2024)

Postad: 2024-09-03 21:06
Kategori: Minns

MITT MUSIKINTRESSE, MED POP OCH ROCK, har inte haft så mycket gemensamt med GÖRAN FRISTORPS seriösa karriär som gitarrist och sångare. Men när jag tidigare idag fick höra att han hade gått bort väcktes gamla goda minnen till liv om både hans tidiga 70-tals-skivor och hans anspråkslöst präglade artistliv i övrigt.
   På tv såg jag just att meddelandet om hans död ackompanjerades med filmbilder från Görans och Claes af Geijerstams framträdande på 1973 års internationella schlagerfestival när de framförde ”Sommaren som aldrig säger nej” på engelska, ”You're summer”. Det kanske var Görans största kommersiella ögonblick men han har genom åren gjort så mycket mer och viktigare saker.
   Göran, som hade sina rötter i Örebro och utanför (Närkes Kil), började tidigt spela i popband (Youngsters) och började därmed utvecklas som gitarrist vilket fick sin seriösa fortsättning när han gick ett år på Framnäs Folkhögskola och sedan Musikhögskolan i Göteborg.
   Innan dess spelade han med Kerstin & Greger Limited, med bland annat Kerstin Wretmark och Greger Agelid, som var en akustisk grupp influerad av Simon & Garfunkel. Gjorde en singel med två Bob Dylan-låtar, "Be your baby tonight” (som de hade döpt om den till) och ”I shall be released” men då hade Göran lämnat gruppen.
   Men fortsatt samarbete med Kerstin resulterade 1970 med albumet ”Sympathy” som var Görans debut på skiva. Engelsk titel men skivan innehöll enbart låtar på svenska, övervägande covers, och var inspelad med Lasse Samuelssons Orkester. Albumtiteln syftar på den svenska översättningen av Rare Birds hitlåt ”Sympathy” som på duons skiva hette ”I samma båt”.
   Efter duons uppbrott fick Görans solokarriär vänta några år. bland annat tog Eurovision-framgångarna med Malta 1973 all tid. Det var ett samarbete med Claes af Geijerstam som hade börjat några år innan när de turnerade som duo.
   1974 debuterade Göran Fristorp som soloartist med albumet ”Egna låtar” som jag faktiskt recenserade i Nerikes Allehanda i april 1974. Under rubriken ”En seger för en fin artist” skrev jag bland annat att ”Han sjunger med sedvanlig skärpa i såväl snabba som långsamma låtar. Som gitarrist får han visa sitt blixtrande och njutbara fingerspel.” En genomgående positiv recension och döm av min förvåning när jag plötsligt fick ett telefonsamtal från Göran där han ville tacka för de fina orden!
   Jag recenserade även de kommande två albumen med Göran. På ”En luffare som jag” där han med Leif Strands Kammarkör och geniala musiker (Arne Domnerus, Rune Gustafsson och Bengt Hallberg med flera) tolkar Nils Ferlin.
   På ”Lyxlir” (1975) fortsatte Göran Fristorps väg till den seriösa delen av showbusiness där han genom åren fått ett djupt erkännande både med julsånger och kyrkokonserter. Och då ska vi ändå komma ihåg att han innan solodebuten 1974 spelade i dansbandet Humlor & Bin och turnerade sommaren 1975 med Nature som kompband.
   Göran Fristorp avled idag 3 september 2024.

/ Håkan

Augusti 2024 på Håkans Pop

Postad: 2024-09-03 09:43
Kategori: Blogg


I min serie om samlingsskivor skrev jag under augusti om dubbelalbumet ”Bezerk times”.

SOM VANLIGT SEDAN 17 ÅR TILLBAKA är augustimånaden nystart för ännu en säsong på Håkans Pop. Med nya eller nygamla kategorier på programmet. Den här säsongens huvudtema är en inte rangordnad presentation av samlingsalbum på måndagar, snygga bilder på gamla konsertbiljetter på onsdagar och återpublicerade gamla krönikor från 70- och 80-talet på fredagar.
   Under augusti skrev jag om skivan från den svenska ANC-galan, den tyska skivan ”Bezerk Times” med liveinspelningar med olika band från skivbolaget Beserkley Records och det jazzfärgade albumet ”Blå”, hyllningen till jazzmusikern och låtskrivaren Lasse Färnlöf.
   Serien om konsertbiljetter var den här månaden hämtade från Bruce Springsteen 2005, ABBA 1979 och Bad Company 1975.
   Och mina gamla krönikor/artiklar kom kronologiskt från december 1971, mars 1972 och januari 1973.
   Från det självbiografiska arkivet skrev jag en artikel med rubriken ”I januari 1970 debuterade jag som recensent”.
   Förra veckan presenterade jag nyheten om en konsert med Göran Samuelsson i en trädgård i Örebro i mitten på september för att några dagar senare recensera hans nya album ”Dahlia”.

UNDER AUGUSTI HÄMTADE SIG SKIVUTGIVNINGEN från den sommarstiltje som rådde under juli. Många lagom bra album men det var under månaden svårt för öronen att hitta den där tveklösa vinnaren i min kategori med ”Månadens Bästa Album”. Men på augustis näst sista dag dök det upp ett av särdeles god kvalité. Se längst ned i denna text.
   Amerikanska bandet BEACHWOOD SPARKS tillhör tydligen den alternativa countrygenren men gör på nya albumet ”Across the river of stars” tämligen lättnynnad pop och rock med mycket kvalité i både sound och melodier. ”Gentle samurai” är som en mix av Byrds/Jayhawks och ”Torn in two” skulle kunna vara Wilco på bästa humör. På resten av skivan hittar jag inga höjdpunkter men är ändå trevlig lyssning.
   Att Jesper Lindell och hans band ska turnera i USA tillsammans med MORGAN WADE drar naturligtvis till sig blickarna mot den nästan 30-åriga sångerskan. På nya ”Obsessed” vandrar hon på gränsen mellan country och kommersiell pop. Med sin flickaktiga stämma låter hon lite för amerikanskt anonym men är säkert bättre och mer personlig live.
   Amerikanen RAY LaMONTAGNE skulle med sin soulmättade röst och framtoning nog passa bättre i Lindells perfekt musikaliska värld. I alla fall med det jag hör på hans nya album ”Long way home”. Kanske inte alltid så personligt, arrangemanget och munspelet på ”And they called her California” doftar Neil Young, men det finns många klassiska USA-rötter i hans musik.
   Producentnamnet Rick Rubin drar alltid åt sig min uppmärksamhet, vilken musikgenre det än må vara. Den på Filippinerna födda engelska sångerskan BEABADOOBEE är en udda fågel i min lyssningsvärld men ”This is how tomorrow moves” har det där fint utmejslade soundet, med fin sång. Fast jag saknar de avgörande kvalitativa låtarna som gör att hon skulle bli en favorit.
   Jag glömmer aldrig albumen ”Det blir inte bättre än så här” (2016) och ”Du går aldrig ensam” (2019) som Skånebandet DALAPLAN släppte på 2010-talet, båda hamnade på mina årsbästalistor, och efter en fem år lång paus är de tillbaka. Energin jag minns finns kvar på ”Delad vårdnad”, ur Niklas Svenssons mun studsar de skånska textraderna medan bandet öser på som ett Wilmer X på speed. Medsångerskan Jenny Neikell bjuder på variation i några låtar men i dagsläget når inte nya skivan som helhet riktigt upp till ovannämnda höjdpunkter.
   Ett tips om albumet ”Vera” med duon THE HANSEROTH TWINS, enäggstvillingarna Phil och Tim, fick mig att upptäcka ett intressant album som inleds så fantastiskt bra. ”Broken homes” har klara Tim Hardin-influenser och ”I'll always know I do” delar sångstämmor med Simon & Garfunkel. Den starten lovar så mycket gott att fortsättningen omöjlighet kan räcka till och mycket riktigt blir resten av albumet av ganska konventionell prägel. Men också ytterligare ännu en Tim Hardin-klingande låt, ”Somewhere between”.
   I snart 30 år har den amerikanska sångerskan GILLIAN WELCH gjort skivor och på det helt nya albumet ”Woodland” är det andra gången hon uppträder som duo med maken och gitarristen DAVID RAWLINGS. Det låter sedvanligt bra om både Gillians röst och Davids akustiska gitarrer fast han sjunger några låtar själv också. Homogent och lågmält vackert utan att som helhet riktigt överraska. Förrän på sista låten ”Howdy howdy” som ekar musik från urminnes tider.
   Jag har under augusti lyssnat på många, många fler nya album än de ovannämnda. Bland annat 49 Winchester, Nathaniel Rateliff & the Night Sweats, Bill Wyman, Johnny Blue Skies (med Sturgill Simpson), Steve Wynn, Cactus Blossoms och Amy Rigby som lockar till lyssning men når inte ända upp.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Det finns inget roligare och bättre än skivor med artister som överraskar mig stort som nu NICK CAVE & THE BAD SEEDS splitternya album ”Wild God”. För det första är jag, som bara marginellt har lyssnat på Cave genom åren, gränslöst förvånad att jag blir så imponerad av honom som artist och sångare. Och sedan blir jag än mer förbluffad över sound, melodier och arrangemang. Jag borde inte vara så överrumplad av en så välkänd artist som har producerat skivor i eget namn i 40 års tid.
   När jag med det här albumet kommer över min skeptiska tröskel framträder en skiva och ett helt album som är oerhört vackert och melodiskt i nästan varje sekvens. Eftersom jag inte riktigt har följt Cave på nära håll så blir jag alltså överraskad av all skönhet och personlighet som ”Wild God” bjuder på. Tycker inte att Cave har världens bästa röst, där han befinner sig nånstans mellan en kantig Bryan Ferry och en pratig Lou Reed, men hans stämma är som sagt ytterst personlig. Och tillsammans med alla fint formulerade melodier blir helheten både stark och känslig.
   Jag var alltså inte riktigt beredd när jag började lyssna på ”Wild God”. Inledningslåten ”Song of the lake” får mig att tänka på John Lennons ”Mind games” och det är naturligtvis positivt i min värld. Sedan lyfter både stråkar och körer låten till himmelska höjder med sin enorma rymd. Och det får mig i det ögonblicket att lämna favoritfåtöljen och flytta ut på balkongen där luft och utrymme utan tak är mindre begränsat.
   På titellåten och ”Frogs” fortsätter temat där Cave har orkestrerat allt på ett fantastiskt fint sätt. Innan vi når tre låtar, ”Joy”, ”Final rescue attempt” och ”Conversion”, som jag då uppfattar som albumets definitiva toppar men ska snart upptäcka den oerhört storslagna ”Cinnamon horses” där kombinationen vemod och melodisk skönhet ger mig beskedet att jag precis har lyssnat på ett av årets bästa album.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (182)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< September 2024 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.