Blogginlägg från 2022-04-28

TisdagsAkademien (5)

Postad: 2022-04-28 07:52
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk vi har sett.


DÅ VAR DET DAGS FÖR NÄSTA UPPDATERING av TisdagsAkademiens återkommande och regelbundna möten med samkväm sedan januari 2019 med en sedvanlig blandning av ämnen, artister och musikgenrer inom en rad olika områden.
   Rapporter från TisdagsAkademiens samtliga möten noteras här varje månad på Håkans Pop. Vid fyra tidigare tillfällen har jag redovisat möten, december 2021, januari 2022, februari 2022 och mars 2022.
   En viss eftersläpning i rapportering har gjort att jag idag berättar om möten ganska exakt ett år gamla, från våren 2021, i en omväxlande blandning av ämnen: Från Nationalteatern via Tiny Tim, Ray Davies och Rockfield-studion till ”Searching for Sugar Man”-filmen.
   Mötesplats var fortfarande Stadsträdgården, inomhus och även utomhus när vädrets makter så tillät.








NATIONALTEATERN: Vi är barn av vår tid (Svt, 59+59 min, 2021)
Musikdokumentär, i två delar, av Pontus Hjortén. Vi får följa Hjortén när han som mål vill se alla medlemmar samlade och genomföra en föreställning: 50-årsjubileum! Starka viljor och bestämda åsikter. Både 1970 och nu.
   Teatergrupp som blev ett rockband. En grupp studenter började spela politisk teater i Lund 1968. Flyttade snart vidare till Göteborg där de utvecklades till ett rockband, ekonomisk förening och förortsteater.
   Mycket arkivmaterial men också många aktuella personliga intervjuer med Hans Mosesson, Ulf Dageby och tjejerna Maria Grahn, Med Reventberg och Anki Rahlskog.
   ”Ut i kylan” var Dagebys första låt. Anders Melander och Paul ”Pale” Olofssons kom från bandet Bread, Malmö.
   Dokumentären är som ett socialreportage. Stridiga viljor med ett oerhört engagemang. Teater ställdes mot musik och splittringen blev total till slut. Och allt resulterade i Tältprojektet och ”Rockormen”.


NEIL YOUNG: Heart of gold (dvd, Paramount/Shangri-La/Reprise 1:43 lång, 2006)
Regissören Jonathan Demmes film om två konserter i Ryman Auditorium 2005. Demme har gått vänligt fram i filmandet av de här konserterna där han mästerligt fångat konsertkänslan och den djupt rotade kärleken mellan artist och publik. Regisserandet är lika lågmält utfört som själva uppträdandet på scen. Young omges av ett massivt kompband, körer (inklusive Emmylou Harris), blås och stråkar.
   På den här Håkans Pop-sidan kan ni läsa mer om dvd:n.


TINY TIM. Kung för en dag (Svt Play/Kspecial, 58 min, 2021)
En film av Johan von Sydow. Historien om hur Amerikas kanske mest galna artist också blev den störste. ”Störst” kanske går att ifrågasätta.
   DA Pennebaker, Jonas Mekas och Wavy Gravy uttalar sig och Weid Al Yankovich är berättare.
   Herbert Khaury var Tony Tims riktiga namn. Spelade ukulele vänsterhänt och sjöng med en hög hjärtskärande röst. Historien berättas genom hans dagbok. Han var vuxen och barnslig på samma gång – och halv-gay... Hade som barn en våldsam relation med sina föräldriar.
   I tecknade sekvenser berättas historien. Han levde i sin egen värld. Mamma slog sönder hans skivor och mandoliner. Han trodde påå Jesus. ”Sök psykiater” blev uppmaningen. Såg fjollig ut. 1959 uppträdde han som ”den mänskliga kanariefågeln” och blev utskrattad.
   Han var inte av denna världen. Pennebaker kallar honom ”Complete Outlaw”. Han var faktiskt med på den legendariska Monterey-festivalen 1967 och skrev sedan skivkontrakt med Reprise.
   En galning, kommersiellt som störst sommaren 1968. Gifte sig på tv, Johnny Carson Show med ”Miss Vicki” och fick dottern Tulip Stewart. Spelade även cittra.
   Gifte sig för tredje gången 1995. Han var en levande legend som dog av en hjärtattack 1996.


NINA SIMONE: ”What happened, Miss Simone?” (Netflix, 2015, 1:42)
Historien om den legendariska sångerskan och aktivisten Nina Simone (1933-2003), 70 år när hon dog. Äntrade scenen allvarlig och stirrade publiken i ögonen innan hon satte sig bakom pianot. Spelade graciöst. Den filmen är från 1976.
   Dottern Lisa Simone Kelly, som är producent av filmen, berättar: ”Nina kunde inte leva med sig själv”.
   Hon föddes som Eunice Waymon och det blev tidigt väckelsemöten. Studerade piano. Ensam mycket och tränade piano. Rasfrågor i har en central plats i filmen. Hon började uppträda på en sjabbig bar i Atlantic City, första gången som sångerska. Hennes röst lät som ”grus” ibland och ”kaffe med grädde” ibland. I ett blues/soul-sound.
   Gifte sig 1961 med Andy Stroud som slog henne. Nina ifrågasatte sig själv och bedövade sig med sömntabletter. Rasupplopp 1963 och hon blev en legend inom aktiviströrelsen. ”Young, gifted and black” gjorde hon och live sjöng hon för de 300 svarta i publiken som uppgick till 18000 personer.
   November 1968 sjöng hon ”Ain't got no/I got life”, hon var bland de första som gjorde låtar från ”Hair”-musikalen. Black power, hon sa alltid sin mening. Oberäknelig. Lämnade USA och flyttade till Liberia. Medicin och humörsvängningar .gjorde henne till ett monster. Flyttade runt, Montreaux 1976, Paris 1982, Holland och Sydfrankrike 1993 där hon dog.


RAY DAVIES: Imaginary man (BBC, 1:16:21, 2010)
I TisdagsAkademiens ständigt pendlande musiksmak på jakt efter intressanta fakta svängde vi över till engelsk 60-talspop och den kanske störste av alla låtskrivare under det decenniet, Ray Davies, som har massor av legendariska låtar på sitt samvete.
   Regi: Julien Temple. Hornsey Town Hall i norra London, en sliten konserthall. Ray pratar om 1963 Valentine's Day och första konserten. Han citerar: ”Den som är trött på London är trött på livet”.
   Fina London-miljöer. Så engelsk. Primrose Hill med utikt över centrala London. Dokumentären är inspelad på hösten. Väldigt passande årstid för Ray Davies. ”Autumn almanac”. Han går omkring i London i hatt och minns. I sin gamla skola. ”David Watts” spelas. Denmark Terrace i Fortis Green.
Clissold Arms, puben. Muswell Hill, Highgate, Trafalgar Square, Waterloo Bridge medan Davies sjöng and nynnade sina sånger.
   Ray var uppväxt med jazz runt sig. Hans storasysters musiksmak influerade. Sedan kom Elvis. Han sitter på scen i den gamla lokalen framför pianot och drar riffen till ”You really got me” och ”All day and all of the night”. Music hall-traditionen kommer fram hela tiden.
   Ray vandrar runt med London i horisonten. ”Jag går anonym i London”.
   Någon beskriver Ray som ”William Shakespeare of songwriting”

BONUS BONUS BONUS
RAY DAVIES: The world from my window (BBC, 48 min, 2003)
Vi hittade ännu en sevärd Ray Davies-dokumentär som också visade sig vara intressant.


ALF ROBERTSON: Livet e ju som de e (Svt, 58 min, 2021)
Av Thomas Samuelsson. Arbetargrabben Alf från Gamlestan (Gbg) som med sin unika röst och penna lyckades fånga det vanliga och vemodiga vardagslivet i Sverige på 1970- och 80-talet.
   Från första ton är det country man hör. Med tydlig Göteborgs-accent berättar Alf 2008, samma år som han på julafton dör. Om sin stroke 2005 och hjärtinfarkter...
   Alf var envis in i det sista. Hans fru: ”En jobbig resa men det var aldrig tråkigt”. Han hade känsla i rösten och texterna var ofta trovärdiga fast det musikaliskt var en typ av dansbandscountry.
   1957 började han sjömanslivet, 224 städer i alla världsdelar. Han blev kock. Började skriva låtar och översatte ofta amerikanska countrylåtar. Han skrev exempelvis den svenska texten till ”Always on my mind” som blev ”Tänker nästan alltid på dig”. Det blir så uppenbart i programmet att Alf förvaltade den amerikanska traditionen.
   Trots stroke så är han fortfarande smart i tanken. Bert Karlsson beskrivs i programmet som ”skivbolagsdirektören”.
   Alf repeterade aldrig, kanske två gånger på 10 år. Han var impulsiv på scen, berättade ofta i långa mellansnack. ”Han var inget för de fina slongerna”
   Fantastiska texter, poetiska men med innehåll och en bärande story. Björn Olsson, producenten, berättar fantastiskt: ”Alf Robertson lämnade avtryck efter sig.”


ROCKFIELD: den ikoniska musikstudion (BBC Wales, 58:51 lång, 2020)
Regi: Hannah Berryman. Programmet presenteras som ”Två bröder i Wales förvandlade sin bondgård till en av världens mest framgångsrika musikstudio någonsin”. Presentation som kanske inte riktigt stämmer...
   Ser programmet samma dag som Dave Edmunds fyller 77 år...
   Verkligen en idyllisk miljö för en skivinspelningsstudio. Kingsley & Charles Ward, bönder och bröder. Familjen köpte bondgården 1958. Men det gick sämre ekonomiskt och satsade då på att bygga en inspelningsstudio. Första studion var en trappa upp i huset, Rockfield-studion med boende.
   Liam Gallagher: ”Jag minns inte ett skit”.
   Black Sabbath var första band i studion. Hawkwind kom sedan. Dave Brock berättar.
   Quadrangle Studio, största rummet oi Rockfield-komplexet, med ekokammare.
   Namn som nämns: Ace, Queen (”Bohemian rhapsody skrevs där), Robert Plant, Led Zeppelin, Rush, Simple Minds, Jim Kerr och producenten John Leckie berättar.
   ”Där skapas kreativ koncentration”, förklarade Plant.
   Tekniken tog över på 80-talet. Men Stones Roses kom och räddade studion. Bröderna delade på sig 1987. Charles startade Monnow Valley-studion inte så långt bort. Oasis var där tidigt och spionerade på Stone Roses. Bråk och förödelsei bandets spår. Liam och Noel.
   Hela filmen/dokumentären var en hyllning till gamla tiders skivinspelningar. Listan på artister är lång i gästboken. På slutet av filmen en lång lista, decennier efter decennier från 70- till 10-talet, på artister som har spelat in på Rockfield.


”Searching for Sugar Man” (SvtPlay, 1:23 lång, 2012)
Regi: Malik Benjelloul. Till slut fick även jag se den ryktbara filmen med den reggaeliknande titellåten ”Sugar man”.
   Detroit-musikern Sixto Rodriguez spelade in två skivor på 70-talet som båda floppade. Skivbolaget gick i konkurs och Rodriguez gav upp. I Sydafrika kopierades skivorna och blev megahits. Platina flera gånger men om Rodriguez visste ingen.
   I Sydafrika gick myten om Rodriguez, självmord på scen och att han tände eld på sig själv.
   ”Searching for Sugar Man” är en väldigt snygg filmproduktion.
   Dennis Coffey producerade första skivan 1968. Tillsammans med Mike Theodore som berättar om första mötet med Rodriguez. ”Överjordiskt”. Jämförs med Dylan. En animerade video berättar historien..
   Rodriguez gamla kamrater berättar om en ”osalig ande” och att han var byggjobbare och uteliggare.
   Låter bra på skiva. Bra musikproduktion. Engelsmannen Steve Rowland producerade andra skivan, släpptes i november 1971. Sedan fick han sparken från skivbolaget Sussex.
   Vilken research. Osannolik historia. Stephen ”Sugar” Segerman i sin skivaffär berättar: Rodriguez var rebellikon i Sydafrika. Han var ett mysterium medan apartheid regerade. Vi får många exempel på hur det fungerade i Sydafrika just på 80-talet. Här finns ett arkiv för censuererat material.
   Originalskivan visas upp där låtarna skrevs av antingen ”Sixth Prince” eller ”Jesus Rodriguez”. Det var ett detektivarbete att hitta honom. 1996 släpptes skivan på cd och journalisten Craig Bartholomew jagar sanningen. Hur dog Rodriguez? Han var större än Stones i Sydafrika. Efter 45 minuter i dokumentären kommer det fram att han lever!
   Tre döttrar medverkar och berättar om sin pappa. 1998 på scen uppträdde han inför 5000 i publiken i sex utsålda hus.
   Rodriguez var ingen myt!


JOHN LENNON: Mordet på en ikon (SvtPlay, Zig Zag Productions, 1:24:51, 2020)
Jack Jones, journalist, skrev en bok om John Lennons mördare och ligger också bakom den här dokumentärfilmen.
   Mark David Chapman mördade Lennon kallblodigt och enligt autentiska telefonsamtal i filmen ångrar han sig efter över 40 år i fängelse. Men förstår också straffet av en sådan handling.
   Filmen baseras på Jones kontakt med Chapman. Hans samtal med Chapman. Chapman sitter nu på Wende-fängelset efter ett stort antal år i Attica-fängelset. Och varje gång han söker nåd blir det avslag.
   Chapman var fixerad vid John Lennon. En klart psykisk störning. Köpte ”Meet the Beatles” som första skiva.
   Parallellt med historien om Chapman, och Jones egen berättelse om sig själv, får vi John Lennons och Beatles långa historia från 1964 när bandet kom till USA första gången.
   Chapman har med åren blivit religiös men Gud styrde hans handlingar redan 1980. Han gjorde en Jorden runt-resa 1978. Han var självmordsbenägen och depression påverkade hans mördarinstinkter. Hösten 1980 var han mentalt i fritt fall när han hela tiden lyssnade till ”småfolket” och läste ”Räddaren i nöden”, JD Salingers bok.
   Filmen är naturligtvis intressant med den nära kontakten med en mördare men väckte också en otäck känsla när Jones pratar om Chapman som att han vill att han blir frigiven.
   Lite märklig dokumentär på Svt Play.


DAVID CROSBY: Remember my name (PCH Films, 1:33:26 lång, 2019)
Här tog TisdagsAkademien steget in i pay-per-view-kategorin och betalade (på YouTube) 39 kr för Crosby-dokumentären. En aktuell Cameron Crowe-produktion som är välgjord och intressant med den snart (i augusti 2021) 80-årige Crosby. Efter åratals drogberoende, tre hjärtattacker och levertransplantation är David otroligt fräsch och minst sagt livsbejakande berättar han om sitt inte alltid problemfria liv som artist.
   En helt klart pånyttfödd ”Croz”, som han ofta kallas, talar om sin hälsa och är orolig inför den närmaste framtiden och säger ”Jag behöver turnera”.
   Samtidigt som han bjuder på sightseeing och åker runt i baksätet på sin stora fina bil och besöker gamla minnesmärken och bostäder berättar han sin historia. Och hur han som ung fastnade för Everly Brothers och deras stämsång.
   Pappa Floyd Crosby var filnfotograf. David gjorde 1962 en demo med sin bror Ethan. Beatles och Bob Dylan var Davids idoler när han skaffade sig ett elektriskt kompband och blev medlem i Byrds.
   Fick sparken från Byrds när han blev för politisk och djupt drogberoende. Roger McGuinn uttalar sig om Crosby: ”Difficult cat”,”stort hjärta, ingen hjärna”.
   Efter Byrds köpte Crosby en ”sconer” (segelbåt) med pengar han hade lånat av Peter Tork i Monkees.
   Joni Mitchell blev en tidig vän och flickvän. Han beskriver henne som känslomässigt en cementblandare... Och det var hos henne som Crosby Stills & Nash träffades och bildades i augusti 1969.
   ”Vi kunde sjunga” förklarar David.
   Crosbys ikoniskt slokande mustasch växer till sig under åren.
   Flickvännen Christine Hinton omkom i en bilolycka. Tragedi i livet. Tragedi var också att Crosby lockade in sina flickvänner i ett drogberoende som han idag ångrar djupt.
   Men vilken röst David Crosby hade och har. Men med drogerna hamnade han i botten på allt. ”Hit the bottom”. Men frun Jan D har alltid väntat på honom.
   Vi ser en glimt av Crosbys nuvarande band med sonen James Raymond som spelar trummor.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (481)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (149)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< April 2022 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Per 6/10: Håll utkik efter Vampyrernas comeback 2022/2023! En fyralåtars demo från janu...

Janne Lennell 2/10: Beside Bowie: Mick Ronson story. Tack för tipset! Har jag helt missat, ska abs...

Björn Stein 14/09: Ett videotips till de tre. Beside Bowie: The Mick Ronson Story finns på denna l...

Johan S 12/09: En fantastiskt bra afton hade vi!...

Jarmo Tapani Anttila 8/09: Var får man tag på Mickey Jupps album?...

Håkan Gustavsson 22/08: Du såg inte Whitney Rose? mvh/Håkan...

Mattias 30/06: Sjukt bra platta på alla sätt och vis....

Mattias 30/06: Weld är bättre i mitt tycke....

Olle Nordgren 30/06: Som alltid när det gäller recensioner på Håkans Pop är det mycket välskriv...

Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.