Blogginlägg från 2022-04-08

ALL TIME BEST #13: "Tomorrow the green grass"

Postad: 2022-04-08 07:51
Kategori: ALL TIME BEST



THE JAYHAWKS: Tomorrow the green grass (American recordings, 1995)

EFTER TIO ÅR SOM FUNGERANDE BAND nådde The Jayhawks, i mina öron, sin absoluta musikaliska höjdpunkt som skivproducerande grupp med sitt fjärde album 1995. Historien om gruppen var alltså relativt lång innan de 1992 väckte ett visst kommersiellt intresse med sitt tredje album, "Hollywood town hall", och då även fångade min uppmärksamhet för gruppen första gången. Med en bra men ändå ganska ordinär rockplatta.
   Då hade gruppen, som ständigt bytte trummis och flera andra medlemmar, under ganska små förutsättningar släppt två album som inte nådde många. Först debuten ”The Jayhawks” (1986), på det lilla skivbolaget Bunkhouse Records, som inte väckte någon uppmärksamhet men det andra albumet, "Blue earth" (1989), kom till skivbolaget Def Americans husproducent George Drakoulias kännedom. Han gillade det han hörde, förstod utvecklingsmöjligheterna och skivkontraktet inför nästa album ”Hollywood town hall”, som Drakoulias producerade, var ett faktum.
   Fram till Jayhawks hade det här skivbolaget haft en hårdare musikalisk profil, med namn som Slayer, Black Crowes och Danzig, men altcountrygenren (det här var innan vi började kalla allt för americana) växte och skivbolagschefen Rick Rubin, som alltid har haft näsa för trender och god musik, anade en positiv framtid för både gruppen och genren.
   Den lätt Neil Young-influerade "Hollywood town hall" öppnade alltså ögonen och öronen på mig men det var drygt två år senare, i februari 1995, som The Jayhawks med "Tomorrow the green grass" tog mig med fullständig storm. Då föll det personliga soundet, ännu en gång producerat av Drakoulias, på plats, låtskrivarparet Mark Olsons och Gary Louris teamwork var fulländat och den där charmiga mixen av spontanitet och driven professionalism visste inga gränser.
   Gruppen som spelade in "Tomorrow the green grass" hade som vanligt Olson och Louris i ledarpositioner, basisten Marc Perlman hade följt med från dag ett och ny klaviaturspelare var Karen Grotberg. Gruppen saknade alltså, inte överraskande, fast trummis och den mycket erfarne Don Heffington (Bob Dylan, Lone Justice, Emmylou Harris) hjälpte till bakom trummorna. Tillsammans med studiomusiker som Benmont Tench, orgel, och Greg Leisz (stavat "Leese" i cd-häftet), steelguitar, blev soundet fulländat.
   Men det finns också några tjejer som gör fina avgörande insatser på några låtar. Lili Haydn hottar upp både tempot och arrangemanget på den fantastiska "I'd run away" med sin fiol. En annan fioltjej, Tammy Rodgers, kryddar den lite lugnare "Over my shoulder". Och sångerskorna Sharleen Spiteri, från gruppen Texas, och Victoria Williams, hjälper till vid mikrofonen på några låtar.
   Mark Olsons dåvarande flickvän (och senare fru) Williams har fått en låt tillägnad, "Miss Williams' guitar", som är en av många, många höjdpunkter på albumet. Att bandet en gång kallades det nya Flying Burrito Brothers är långsökt på det här albumet för countryklangerna är i minoritet bland rock- och poppärlorna. Ibland går tanken till Green On Red (vart tog de vägen?), Olsons röst ligger stundtals nära Dan Stuarts avslappnade nonchalans.
   Men när Olson sjunger tillsammans med låtskrivarpartnern Louris blir det perfekt stämsång a la bröderna Everly med rösterna tvinnade runt varandra. Ibland sjunger de nästan i munnen på varandra och den där spontana, första-tagningen-känslan, återkommer vid flera tillfällen på skivan.
   Bland alla högkvalitativa originallåtar har gruppen tvingat in coverlåten ”Bad time” från ett oväntat håll, 70-talshjältarna Grand Funk. Men det låter snarare Beatles och George Harrisons "My sweet lord" om både låt och arrangemang.
   Jayhawks fick aldrig någon chans att upprepa succén efter "Tomorrow the green grass". Mark Olson lämnade gruppen för att gifta sig och sköta om sin MS-sjuke fru Victoria Williams. Tillsammans gjorde de några lågbudgetskivor under namnet Original Harmony Ridge Creekdippers. Kvar i gruppen blev Louris som inte riktigt kunde skriva personliga låtar på egen hand. Jayhawks-skivorna "Sound of lies" (1997) och den Bob Ezrin-producerade "Smile" (2000) är smärre katastrofer men "Rainy day music" (2003) är något bättre.
   2008 återförenades Olson och Louris på duoskivan "Ready for the flood" och på den senaste klart intressanta Jayhawks-skivan "Mockingbird time" (2011) finns båda tillsammans tillfälligt och det ekar gammalt fint samarbete. Rekommenderas.

”I'D RUN AWAY” är en underbar poplåt där Gary Louris och Mark Olson sjunger så fint tillsammans.



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (481)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (149)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< April 2022 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Mattias 30/06: Sjukt bra platta på alla sätt och vis....

Mattias 30/06: Weld är bättre i mitt tycke....

Olle Nordgren 30/06: Som alltid när det gäller recensioner på Håkans Pop är det mycket välskriv...

Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...

Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...

Mikael Andersson 3/06: Det finns ännu en underskattad skiva på 90-talet 1994 Sånger Från Nedergård...

Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...

Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...

Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...

Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.