Blogginlägg från 2021-12-10

Mike Nesmith (1942-2021)

IKVÄLL STRAX INNAN PÅ SPÅRET-sändningen på tv fick jag meddelandet på min telefon att Mike Nesmith hade avlidit. Nesmith var min favorit av Monkees-medlemmarna när jag som 14-åring upplevde gruppens tv-show sändas på svensk tv våren 1967. Vid sidan av den ohämmade Micky Dolenz, den udda Peter Tork och den rolige Davy Jones var Mike Nesmith den coole och eftertänksamme gruppmedlemmen med sin stickade mössa på huvudet. Dolenz var visserligen trummis men Nesmith var gruppens ende medlem med musikalisk dignitet.
   The Monkees var en fabrikstillverkad popprodukt. Under ledning av producenten och managern Don Kirshner skapades The Monkees-projektet på ett ritbord där tv-serie och specialskrivna hits fanns med i det framgångsrika konceptet. Som 14-åring var jag givetvis den perfekta målgruppen och svalde singlarna, tv-skämten och gruppmedlemmarnas utstrålning med hull och hår.
   Hitsen var oförglömliga, skrivna av professionella låtskrivare som Neil Diamond och John Stewart och team som Gerry Goffin/Carole King och Tommy Boyce/Bobby Hart, och låtar som ”I'm a believer”, ”Last train to Clarksville” och ”A little bit me, al little bit you” satte sig i hjärnan varken vi ville det eller inte.
   Musikaliskt var det på skiva rutinerade studiomusiker som backade upp kvartettens röster men Mike Nesmith hade större ambitioner än så. Han skrev egna låtar till Monkees-projektet men de hamnade ofta på singel-b-sidor eller albumspår. Som exempelvis ”The girl I knew somewhere”, och ”Tapioca tundra” innan hans låt ”Mary, Mary” blev singel-a-sida 1968 men då var gruppens stjärnstatus på nedgång.
   Men under tiden i Monkees hade en av Nesmiths gamla kompositioner, ”Different drum”, blivit en stor hit med gruppen Stone Poneys där Linda Ronstadt var sångerska.
   1970 lämnade Mike Nesmith Monkees-projektet och siktade in sig på countrymusik av alla genrer. Bildade bandet The First National Band som samma år, 1970, släppte två album som står i min skivhylla men jag minns soundet som lite väl traditionellt. Men gruppen hade respekterade musiker som Red Rhodes, pedal steelguitar, och John Ware, trummor. Ware skulle några år senare spela med Emmylou Harris i hennes Hot Band.
   Några år senare bildade Nesmith The Second National Band men hans musik tynade saka men säkert bort från mina vyer men namnet Mike Nesmith kommer jag aldrig att glömma.
   Mike Nesmith avled tidigare idag av hjärtproblem.

/ Håkan

ALL TIME BEST #53: "Repeat when necessary"

DAVE EDMUNDS: Repeat when necessary (Swan Song, 1979)

”GET IT” (1977) VAR EN FANTASTISK START på Dave Edmunds Rockpile-epok på skiva och ”Tracks on wax 4” (1978), i ungefär samma stil, var också väldigt bra. Men ”Repeat when necessary” är, i mina öron, ännu bättre. Utan att överdriva vill jag påstå att Rockpile-projektet nådde sin definitiva höjdpunkt på skiva strax innan sommaren 1979. Då hade gruppen inte ens givit ut en enda skiva under det namnet. Däremot förekom de fyra killarna i bandet kollektivt på både Edmunds och Nick Lowes skivor under åren 1977-1979.
   I juni 1979 exploderade det här samarbetet på två utsökta album som spelades in och gavs ut nästan samtidigt, Lowes ”Labour of lust” och Edmunds mästerverk ”Repeat when necessary”.
   Dave Edmunds följde upp den perfekta ”Tracks on wax 4” med den ännu vassare ”Repeat when necessary”. Låtmässigt en ännu starkare skiva, soundet var renare och luftigare med fina akustiska gitarrer och samspelet i bandet var både enklare och tajtare. Inte så märkligt då bandet hade turnerat flitigt under flera år och svetsats samman på ett oerhört smakfullt sätt.
   Redan i mars 1979 såg jag Rockpile live i Stockholm och imponerades, eller rättare sagt chockades, av deras sagolika samspel och tajta sound. Ett kännetecken som mullrar glatt i minnet fortfarande.
   På ”Repeat when necessary” hade Nick Lowe oväntat inte skrivit en enda låt till Dave Edmunds repertoar men det var en helt oväsentlig sensation ty låtmaterialet, en blandning av inlånade original och välvalda men inte alls uttjänade covers, stod genomgående på en mycket hög kvalitativ nivå.
   Inledningen är stark så det förslår med Elvis Costellos utsökta poppärla ”Girls talk”. En låt som fram till dess hade framförts av Costello själv live men spelades inte in av låtskrivaren förrän i oktober 1979 och kom sedan på skiva först i januari 1980, som b-sida till singeln ”I can’t stand up for falling down”. Dessutom släpptes låten i Edmunds version i maj 1979 som första singel och blev därmed en försmak och rejäl aptitretare till albumet.
   Edmunds kom att släppa ytterligare två singlar från albumet, ”Crawling from the wreckage” och ”Queen of hearts”. Två originallåtar Edmunds hade hittat i England respektive USA. Graham Parkers ”Crawling…” var först tänkt som en låt till hans ”Squeezing out sparks” men Parker skänkte låten snällt till Edmunds och Rockpile där den blev en hörnsten i gruppens liverepertoar under 1979.
   ”Queen of hearts”, akustisk och fin i Buddy Hollys tradition, är skriven av steelgitarristen Hank DeVito som hade spelat med Emmylou Harris och sedan med Rodney Crowell. Crowell spelade också in ”Queen of hearts” men gav inte ut den förrän 1980.

DeVITO VAR OCKSÅ INBLANDAD I EDMUNDS-ALBUMETS mest uppmärksammade låt, ”Sweet little Lisa”. I dokumentärfilmen ”Born fighter”, om inspelningen av Lowes och Edmunds parallella skivor, visas en klassisk scen när gitarristen Albert Lee kommer till inspelningsstudion. Han går rakt in och spelar ett fantastiskt gitarrsolo, snabbt och känsligt, som får Edmunds att tappa hakan och nästan förlora sitt självförtroende. Just det solot och just den låten har sedan genom alla år fått symbolisera hela albumet.
   ”Bad is bad” fanns 1977 med i det amerikanska bandet Clovers liverepertoar, skriven av alla gruppmedlemmarna. I bandet fans bland annat Huey Lewis som spelar munspel på Edmunds version. Den intensivt r&b-tunga låten, som Clover aldrig spelade in, påminner om något som tillhör Dr Feelgoods repertoar. ”Take me for a little while” är hämtad från ett Evie Sands-original från 1965 som Dave har arrangerat upp efter bästa 60-tals-modell a la Phil Spector. I stil med många låtar från Edmunds tidigaste solokarriär när han på sina skivor spelade alla instrument själv .
   "Home in my hand" är förmodligen hämtad från närstående Brinsley Schwarzs repertoar men låten är skriven av Ronnie Self och gjordes första gången på skiva av Dallas Frazier.
   Sedan har vi Billy Bremner-låtarna som är något av ryggrad på skivan. Efter hans ”Trouble boys”-framgångar på den tidigare Edmunds-skivan levererar han här tre originallåtar av olika karaktär. "The Creature from the Black Lagoon" går nästan i T Rex-takt och både "Goodbye Mister Good Guy", med rockabillystuk, och "We Were Both Wrong" tillhör det klassiska rock'n'roll-facket med ekande 50-tals/Elvis Presley-sound. Samtliga skrivna av Billy under hans första- och mellannamn, Billy Murray.
   Men albumets tydligaste rock’n’roll-rykande låt är 50-tals-doftande ”Dynamite” som i original härstammar från en singel-b-sida med Cliff Richard från 1959. Men på de första pressningarna av ”Repeat when necessary” är det angivet fel låtskrivare. Låten har helt enkelt förväxlats med en Brenda Lee-låt från 1957 med exakt samma titel. Den engelske låtskrivaren och producenten Ian Samwell, som också skrev Cliff Richards genombrottslåt ”Move it”, är det rätta namnet. På senare pressningar har det korrigerats men på mina två ex är det fel...

”GIRLS TALK”, Elvis Costello-låten, är en härlig start på ”Repeat when necessary”, Dave Edmunds bästa album.



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.