Blogginlägg

ALL TIME BEST #68: "The tiki bar is open"

JOHN HIATT: The tiki bar is open (Sanctuary, 2001)

JOHN HIATT HAR VARIT EN GENUIN FAVORIT under många år och många årtionden men det har ändå gått lite upp och lite ned med inte alltför snäva svängar. Vägen har varit förhållandevis lång, han skivdebuterade ju redan 1974, men jag lever med uppfattningen att det har varit en övervägande positiv resa men minnet är ju som det är. Så gott som alla Hiatts skivor efter ”Bring the family” (1987) har varit av genomgående hög kvalité så det är med stor respekt jag lyssnar igenom John Hiatts bästa album, väldigt många har genom åren figurerat på mina årsbästalistor, för att i någon mån bedöma skivorna så rättvist som möjligt.
   ”Stolen moments” (1990), ”Perfectly good guitar” (1993), ”Walk on” (1995) är naturligtvis fantastiska album som har spridit den lilla missuppfattningen att Hiatts senare soloskivor, från 2000 och framåt, är lite allmänt övervärderade. När jag kollar närmare, och lyssnar än mer noggrant, kan jag nog upptäcka några svackor i Hiatts skivutgivning under de senaste 15 åren. Men starten på 2000-talet är av sedvanlig Hiatt-klass. I konkurrens med ”Crossing Muddy Waters” (2000), ”Beneath this gruff exterior” (2003) och ”Master of disaster” (2005) är det ”The tiki bar is open” som tar priset.
   Albumet är mitt spontana förstaval bland skivorna från den tidsperioden. Men jag tvingades med noggrannhet granska ”Master of disaster” närmare innan jag definitivt bestämde mig. Den skivan har ju en respektfull ädel adel av rockprofiler som bör premieras alla dagar i veckan. Vad slår egentligen Jim Dickinson i producentstolen och hans söner i North Mississippi All Stars i kompet? Men det krävs också ett förstklassigt låtmaterial för att album ska hamna på min 150-lista och ”Master of disaster” vilar lite för tryggt och traditionellt i en alltför bluesrelaterad genre för min smak.
   Jag tycker att ”The tiki bar is open” har både topparna, variationen och det där spontana och naturliga rocksoundet som är så viktigt när helhet ska bedömas och ge höga betyg.
   Det fantastiska kompet på ”The Tiki bar is open” är ju också till sin fördel när det ska jämföras mellan skivor och då har ju killarna i The Goners, som märkligt nog inte har fått sina namn på skivomslaget, extraordinära kvalitéer. Trion med Sonny Landreth, gitarr, Kenneth Blevins, trummor, och Dave Ranson, bas, hade 2003 en genuin bakgrund som Hiatt-kompmusiker.
   Redan hösten 1987 fick de tre Louisiana-musikerna det inte helt avundsvärda förtroendet att ersätta den berömda Cooder/Lowe/Keltner-konstellationen på turnén som följde upp ”Bring the family”-succén. När turnésällskapet nådde Europa och Stockholm i oktober hade jag nöjet att få uppleva en konsert där de tre musikerna med beröm godkänt var lika imponerande live som de mer kända musikerna hade varit i studion under fyra dagar i februari samma år.

INNAN HIATT-SAMARBETET VAR DE de tre musikerna redan en fast konstellation, under gruppnamnet Bayou Rhythm, som under 80-talsåren med Hiatt döptes till The Goners och blev trogna Hiatt på turné under både 1987 och 1988. Vilket också ledde till att bandet av naturliga skäl kompade Hiatt även på studioalbumet "Slow turning" (1988).
   Hiatt hade en vana att ständigt byta kompmusiker och från 1989 och framåt hade banden fantastifulla namn som The Fugitive Popes, The Hamster Of Love, The Guilty Dogs och The Nashville Queens. Men 1999 återförenades Hiatt och The Goners och turnerade stadigt tillsammans fram till och med 2005. Och jag fick ännu en chans att njuta av Hiatt och musiker på konsert i Stockholm 2002. Vilket gjorde att Landreth & Co blev det naturliga kompet på just ”The tiki bar is open” och på skivan därpå, ”Beneath This Gruff Exterior” (2003), fick bandet för första och enda gången credit på ett skivomslag med Hiatt.
   Rocksoundet på ”The tiki bar is open” är som sagt både spontant, naturligt, kompromisslöst och i några låtar nästan hänsynslöst. Ska man jämföra den fullständiga energin hos elgitarrerna som sköljer över lyssnaren och Hiatts attackerande sång måste jag gå tillbaka till 70-talet och ett album som ”Slug line” (1979), i en tid när Hiatts namn tillhörde 70-talets nya rockvåg.
   Öppningslåten på ”The tiki bar is open”, ”Everybody went low”, slår ju effektivt undan fötterna på lyssnaren i en grymt rockig låt och är kanske den mest punkinfluerade låt som John Hiatt har spelat in. Från den vänstra högtalaren mullrar det som en ren jordbävning. Albumet innehåller fler sådana exempel men är ändå som helhet ett varierat rockalbum i både tempo och sound med genomgående nakna enkla arrangemang.
   Den riktiga överraskningen som bryter ett mönster dröjer till avslutningslåten, den nästan nio minuter långa psykedeliskt inspirerade låten ”Farther stars”, som många jämför med Beatles-låten ”Tomorrow never knows”. Men lika lite som just den låten kunde påverka den genuina helheten på ”Revolver”, lika lite kan ”Farther stars” förändra min åsikt att ”The tiki bar is open” är en av John Hiatts allra bästa rockalbum.

”EVERYBODY WENT LOW”, som inleder John Hiatts ”The tiki bar is open”, är en jordbävning i musik.



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.