Blogginlägg från 2021-04-16

Krönika: September 1994

Valet av förband på konserter har alltid fascinerat mig. Ibland är det musikaliskt en perfekt kombination mellan huvudband/förband men ibland, när det inte finns någon relation eller något gemensamt, blir det verkligen svåranpassat. I den här krönikan ger jag exempel på både det ena och det andra.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/9 1994.
 
PÅ RÄTT PLATS VID FEL TIDPUNKT

ATT NÄMNA VÄRLDSARTISTERNA I ROXETTE i samma andetag som punkpopkillarna i Brainpool var naturligt redan innan de kom att bilda team på Europaturnén som nådde Karlskoga i fredags.
   Men det är mer sällan än vanligt att förband och huvudartister delar musikaliska visioner och har ett visst släktskap på det sättet.
   Tänk bara på förra gången Roxette turnerade för tre år sedan när kanadensiska Glass Tiger värmde upp. Med radioanpassad hårdrock så anonym och livslös att vi inte har hört ifrån dem sedan dess...
   Mina egna erfarenheter i ämnet huvudband/uppvärmare har genom åren huvudsakligen varit en brokig historia. Ofta ojämna och udda artistkombinationer utan gemensam musikalisk ambition.
   När 60-talets skotske poptrubadur Donovan karriärmässigt befann sig ute i kylan såg han riktigt bortkommen ut när han ”värmde upp” publiken i Scandinavium 1977. En publik som satt och väntade på – Yes!
   Att John Hiatt 1979 spelade före Southside Johnny kan idag uppfattas som ett dåligt skämt.
   Starkast intryck i ämnet gjorde Dag Vag och Ebba Grön när de med gemensam ansträngning fullkomligt spelade skjortan av huvudartisten Elvis Costello en höstkväll 1980 i Eriksdalshallen i Stockholm.
   Mink De Ville kände sig också lite bortkommen när han inledde Råsunda-evenemanget med Rod Stewart en regnig lördagseftermiddag för elva år sedan.
   Alla är de artister som befunnit sig på rätt plats vid fel tidpunkt eller tvärtom.

TILL AVDELNINGEN RÄTT PLATS-RÄTT TID hör onekligen Mats Ronander som öppnade för Eric Clapton på den nordiska delen av Europaturnén 1981. Och Mats värmde sedan upp publiken som väntade på Bob Dylan på Ullevi 1984.
   En annan Dylan-konsert, 1987, hade också passande uppvärmare i Roger McGuinn och Tom Petty med Heartbreakers som gemensamt komp.
   Kajsa & Malena gjorde Eldkvarn-konserten i februari 1986 till en familjeangelägenhet. Eller när örebroarna i Hip Horace fick glädjen att spela före idolerna Wedding Present 1987.
   Men förband är i normala fall bortkastad tid, en onödig longör och alltför lång väntan på den konsert man egentligen kommit för.
   Inte ns när det förekommer intressant pausmusik, i fredags signerad P Gessle och en mix av Suede, T Rex, Motors, Status Quo (1968) och Stereo MC's, känns det speciellt uthärdligt eller motiverat att stå och vänta och bli trött i fötterna.
   Jag minns första gången Roxette spelade i Örebro, sommaren 1987, som en tredjedel av turnépaketet Rock Runt Riket.
   Jag räknade då ut att den sammanlagda konserttiden till Roxettes sista låt var 211 minuter. Paus och väntetid uppgick då till 66 minuter av absolut bortkastad tid i ett småregnigt Brunnsparken.
   Jag missunnar inte mindre kända band att för ett ögonblick glänsa framför de stora strålkastarna. Men ofta är publiken likgiltig om den ens hunnit infinna sig.

DET KAN VARA EN GENERATIONSFRÅGA. Vi mogna konsertbesökare vill hellre ha kvalité än kvantitet.
   Därför är Rocktåget och alla festivaler inte vår grej. Är man över 30 känns det inte tillfredsställande att tillbringa tre dygn i tält, stå i gyttja och stampa och grovt generaliserat enbart leva på limpa och vitt vin. För att ha möjlighet att uppleva några korta magiska stunder ur ett dignande festivalutbud.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.