Blogginlägg från 2021-03-11

Kjell Anderssons skivor (2)

KJELL ANDERSSON-TEMAT PÅ HÅKANS POP fortsätter med ännu en djupdykning bland 80-talets vinylskivor som på ett eller annat sätt har en koppling till legendaren Andersson. Dagens tre album har samtliga Kjell Andersson som medproducent.



ULF LODIN: En stulen skatt (EMI, 1984)
Producerad av Ulf Lodin & Kjell Andersson
Design: Kjell Andersson

Konstnären Ulf Lodins skivdebut, som pryds av en av hans målningar, gjorde inget större eko när den dök upp och fort försvann ur minnet. Tio egna sånger på svenska och flera Eldkvarn-medlemmar i kompet. Här kallar sig Raga de Gosch för Carl Tim Werner som också blev hans namn när han kompade Ulf Lundell ett år senare.
   Recension i Nerikes Allehanda 10 april 1984: ”Lodin har hamnat i kläm i jämförelserna med Lundell och Lindberg. Hans krampaktiga scenstil smittar av sig på hans sammanbitna poesi”.
   Dagens omdöme: Lodins debut är mer personlig än uppföljaren fyra år senare där han desperat jagade hits. Med rösten i centrum, hes och ansträngd, försöker han även här skriva och producera låtar man minns men det finns förklaringar varför Londin bara blev en dagslända och knappt det. De hetsiga låtarna dominerar men Lodin är bättre och personligare i de nedtonade låtarna, som exempelvis titellåten, i ett lugnare och lägre röstläge.
   Skivan finns inte på Spotify.


BJÖRN HOLM: Man överbord (Hi Fidelity/EMI)
Producerad av Kjell Andersson, Backa Hans Eriksson & Hasse Olsson
Design: Kjell Andersson

Efter två album i producenten Coste Apetreas programmerade värld bytte Björn skivbolag och musikalisk inriktning och sökte sig till levande musiker i EMI-studion.
   Recension i Nerikes Allehanda 21 april 1987. ”Han sjunger på sin höjd i ett enda tonläge men hans låtar, som länge har varit populära, är fortfarande starka. Roligast är dock kompet och soundet.
   Dagens omdöme: Med sin vänliga stämma och varma skånsk accent förmedlar Björn sina texter till genomarbetade arrangemang som varken dränker eller överskuggar hans personlighet. 80-talets mest anlitade studiomusiker och Bengan Blomgrens slide förstärker kvalitén på en handfull vackra sånger som jag orättvist hade glömt.
   Skivan finns inte på Spotify.


BASSE WICKMAN: Gränsland (Hi Fidelity/EMI, 1987)
Producerad av Kjell Andersson & Backa Hans Eriksson
Design: Kjell Andersson

Albumet är Basse Wickmans ”stora” återkomst till EMI när han för första gången skriver låtar och sjunger på svenska. Stort för en artist som hela livet har haft den amerikanska västkusten som förebild.
   Recension i Nerikes Allehanda 9 februari 1988. ”Albumet befinner sig, som titeln säger, i gränslandet mellan rock och visa. På gott och ont. Texterna är i sin helhet överraskande bra av en man som växt upp med det engelska språket. Poetiska berättelser i en vemodig klang som bara Basse Wickman behärskar inom det här landets gränser.”
   Dagens omdöme: Basse sjunger inte bara helt naturligt och starkt på svenska. Han har samtidigt öppnat dörren för lite svensk folkmusik, exempelvis bjudit in medlemmar från Folk & Rackare på några låtar, men gör fortfarande personlig popmusik med en vemodig stämma. Imponerar varken han har fru Carin Kjellman, en vacker slide eller pappa Puttes klarinett bredvid sig.

/ Håkan

Tributes: Kjell Andersson

Under några dagar vecka 6 fanns den här skivan tillgänglig på Spotify men drogs in av rättighetsskäl. Jag hann skriva en recension och publicerade den också under några timmar innan jag valde att lyfta bort den.
   Med det ökande intresset för Kjell Anderssons bok "Ingen går hel ur det här" lägger jag ut recensionen igen men skivan går numera inte att lyssna på.



”Ingen går hel ur det här” (Ella Ruth Institutet, 2021)

DET HÄR ÄR EN ANNORLUNDA HYLLNINGSPLATTA bland alla 106 recensioner jag har skrivit under kategorin ”Tributes” här på Håkans Pop sedan augusti 2008. Den senaste publicerades igår och tillägnades Keith Whitley och den första, och en av de bästa i genren, var ”Plura 50” (där svenska artister hyllade och tolkade hans låtar) som släpptes för 20 år sedan.
   ”Ingen går hel ur det här” har ett nära släktskap till Plura-skivan ty den är gjord för och delvis av den extremt inflytelsrike musikproducenten och en gång svensk musiks maktfaktor nummer ett, Kjell Andersson, som har släppt en memoarbok med samma titel.
   Det känns märkligt med en hyllningsplatta till en person som varken är artist, musiker eller låtskrivare. Kjell var ju ursprungligen designer på skivbolaget EMI där han framförallt under 80-talet utvecklade och förädlade sin personliga stil, ofta i nära samarbete med fotografen Carl Bengtsson, och alltid med en underbart personlig formgivning som resultat. Det borde i sanningens namn ges ut en bok med alla Kjell Anderssons skivomslag där han får förklara sina tankar kring sin kreativitet.
   Undet andra halvan av 70-talet fick han större inflytande i det praktiska skivproducerandet men var fortfarande ansvarig för den kreativa utformningen. Det började med Magnus Lindberg och fortsatte sedan med Ulf Lundell men då uppfattade jag Kjell som bollplank mellan artisten och den riktige producenten vars namn ofta var Lasse Lindbom. Jag har väl så här i efterhand förstått att Kjell tog större och större plats i inspelningsrummet med en alltmer bestämd vilja bakom sina synpunkter.
   Det här har inte bara resulterat i många fantastiska Lundell-album, från 1978 till 1989 och den tillfälliga återföreningen 2008 (”Omaha”), men också ett otal samlingar av större eller mindre storlek. Det började med skivboxen ”Innan jag anfölls av indianerna” (1981), fortsatte med ”Livslinjen” (1991), ”Under vulkanen” (2008) och det definitivt sista samarbetet ”Hemåt genom Rift Valley” (2015).
   Lundell-boxarna var i många fall praktverk, stora samlingar som grävde djupt i Lundells skattkista och sedan presenterades i exklusivt utmejslade boxar designade Kjell A.
   Men Kjell Anderssons karriärhöjdpunkter kanske ändå inte var Ulf Lundell-samarbetet utan alla mer eller mindre utsökta hyllningsskivor. Den ovan nämnda ”Plura-skivan” plus hyllningsskivor tillägnade Mauro Scocco, Olle Adolphson, Cornelis Vreeswijk, Totta och Evert Taube. Det ena mer läcker än den andra.
   Kjell Anderssons senaste kulturgärning var att 2018 få in Magnus Lindberg i en studio, samla ihop ett kompetent gäng musiker och själv producera albumet ”Magnus Lindbergs skörd” som blev det årets bästa (och Magnus sista) album. En oerhört imponerande produktion.
   Kjell Andersson har nu lämnat skivbranschen och ”Ingen går hel ur det här” (skivan) är en ytterst intressant och stundtals utsökt samling med artister som har eller har haft en naturlig koppling till honom. Jag känner inte till hans praktiska arbete med skivan men det känns som urvalet och produktionen på flera låtar har kommit direkt från Kjell Anderssons musikaliskt marinerade hjärta. Lågmält och oerhört känsligt har majoriteten av inspelningarna lyckats fånga den där personliga klangen.
   Det finns ett roligt och intressant samband mellan artister och låtar på skivan. Ofta gör artisterna nya versioner av låtar utanför sin egen repertoar. Ibland blir det genialiskt, som i fallet Peter LeMarc när han tolkar Staffan Hellstrands ”Sara-Li” och den senare lyckas i all enkelhet överträffa Ulf Lundells original med en avskalad ”Rialto”, men ofta blir det mer än godkänt. Dan Hylander gör en finstämd tolkning av ”Ännu doftar kärlek”, Tomas Andersson Wij har tillsammans med Andreas Mattsson letat upp Lalla Hanssons gamla ”Landsvägspirater” och Lisa Ekdahls överraskar mig stort med sin egen ”Med kroppen mot jorden”. Lisa bidrar också med ”Dina röda skor” som Pernilla Andersson tolkar både modernt och traditionellt.
   Det är också i sammanhanget lite lustigt att Magnus Lindberg och Mauro Scocco gör varandras låtar medan några låtar, med Per Gessle, Nisse Hellberg, Toni Holgersson och Niklas Strömstedt, doftar demokvalité.
   Överraskningar är alltid kul och jag hade inte väntat mig att Plura och Mauro Scocco tillsammans skulle kunna lyfta en redan känd Eldkvarn-låt, ”Nånting måste gå sönder” (där titeln till hela skivan förekommer som textrad), till nya höjder med ett nytt fräscht arrangemang.
   Men allra bäst och förvånande är faktiskt Björn Holms närvaro. En 80-talsartist som försvann från min horisont fast jag hittar tre album i min vinylhylla till vänster om John Holm-skivorna. Han avled faktiskt för elva år sedan men här dyker det upp en osedvanligt genomarbetad låt med honom, ”Hemma till slut”, med ett spännande arrangemang och samspel mellan mandolin och flöjt.


PLURA, MAURO SCOCCO: Nånting måste gå sönder
MAGNUS LINDBERG: Jag saknar oss
MAURO SCOCCO: Ljusterö
ANDREAS MATTSSON, TOMAS ANDERSSON WIJ: Landsvägspirater
JOHAN & JESSICA: Vägar
PETER LeMARC: Sara-Li
PER GESSLE, HELENA JOSEFSSON: Sniglar och krut
BASSE WICKMAN: Spelmannen
MARIE FREDRIKSSON: Här och nu
NISSE HELLBERG: Efter stormen
TONI HOLGERSSON: Om du kunde se mig
DAN HYLANDER: Ännu doftar kärlek
NIKLAS STRÖMSTEDT: På väg
STAFFAN HELLSTRAND: Rialto
LISA EKDAHL: Med kroppen mot jorden
BJÖRN HOLM: Hemma till slut
TRIAD: Den sjunde vågen
PERNILLA ANDERSSON: Dina röda skor

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.