Blogginlägg

LIVEALBUM #16: Neil Young

NEIL YOUNG & CRAZY HORSE: Live rust (Reprise, 1979)

HÖSTEN 1978 ÄR BARA ETT AV MÅNGA ÖGONBLICK i Neil Youngs obeskrivliga karriär som berättar hur instinktivt och fullständigt spontant kanadensaren med extrem kort framförhållning förändrar sitt sound, överraskar sina fans och helt ändrar riktning på sin karriär. Dels visade han, på den här liveskivan, upp sin fascination för både ren akustisk musik ensam på scen och vrålande rockig musik i en elektrisk urladdning. Och just den här hösten blev det också uppenbart hur illa han strategiskt planerade sin skivutgivning gentemot turnéverksamheten.
   Hösten 1978 släppte Neil det akustiskt baserade albumet ”Comes a time” samtidigt som han gav sig ut på turné med ett elektriskt Crazy Horse på sitt rockigaste humör. Kortsiktigt blev det dålig marknadsföring av nya skivan, som mest bara tre låtar från det albumet fanns med i setlistan på konserterna, men resulterade ett år senare i en klassisk trilogi med ”Rust never sleeps”-albumet, en konsertvideo med samma namn och dubbellivealbumet ”Live rust” på bara några månader hösten 1979.
   Under 1978-hösten pendlade det alltså kraftigt i det musikaliska uttrycket, och den lite stela skivbranschen hängde inte riktigt med i Neil Youngs humörsvängningar, men vi fick ju vårt omättliga Neil Young-intresse tillfredsställt med råge lite senare. USA-turnén (en spelning i Kanada), 24 konserter på drygt en månad mellan 16 september och 24 oktober, gick under namnet ”Rust never sleeps tour” långt innan albumet med samma namn dök upp.
   Till skillnad från videokonserten, som spelades in på ett och samma ställe (Cow Palace, Kalifornien), så spelades 21 av turnéns 24 konserter in för en planerad liveskiva så det fanns nog med material för att kunna välja ut det bästa. Material från fem konserter finns på ”Live rust”, förutom Cow Palace är det Boston Garden, Boston, Massachusetts; Civic Center, St. Paul, Minnesota; Chicago Stadium, Chicago, Illinois; och McNichols Arena, Denver, Colorado.
   Ljudet på vinyldubbelalbumet är briljant jämfört med den gamla VHS-kassetten. Vi får det där klassiska Neil Young-stuket med fem inledande akustiska låtar på både 12-strängad gitarr och piano följt av elektriska rocklåtar, med Crazy Horse i högform, och avslutningsvis vibrerande och hårt distad elektrisk rock. Helt i stil med Neil Youngs hela karriär.
   När jag har lyssnat på liveskivorna på min Bästa Live-album-lista en dryg halv säsong och skrivit av mig faktabaserade åsikter om albumen så har jag självklart också fantasiserat om att ha varit på plats på just de konserterna.
   Skivan kanske inte innehåller så mycket exklusivt material och på skiva uppfattade jag den 1979 som egentligen bara en liveuppföljare till Neils fantastiskt fina ”Rust never sleeps”. Men det måste ha varit överväldigande att ha varit på plats och hört nyskrivna men tidigare outgivna låtar första gången. Det ska man tänka på när låtar som "Hey Hey, My My (Into the Black)" och ”Powderfinger” framförs och den oförberedda publiken nästan hämtar andan och samtidigt förstår att den får uppleva något historiskt.
   Låtlistan på skivan är inte identisk med videovarianten, borta är ”Ride my llama” och ”Welfare mothers”, och båda utgivningarna har ratat nya låtar som ”Thrasher”, ”Sail away” och den aldrig utgivna låten ”Bright sunny day”. Det är synd, ändå är ”Live rust” ett lysande dokument från en autentisk konsert med Neil Young & Crazy Horse hösten 1978.
   ”Live rust” är producerad av de vanligtvis i Young-kretsar kända killarna David Briggs och Tim Mulligan tillsammans med Neil Young fast här kallar han sig för sitt alter ego Bernard Shakey, en pseudonym som bara brukar förekomma i filmsammanhang.


1

1. "Sugar Mountain" (Neil Young) 4:53
2. "I Am a Child" (Neil Young) 2:53
3. "Comes a Time" (Neil Young) 3:05
4. "After the Gold Rush" (Neil Young) 3:38
5. "My My, Hey Hey (Out of the Blue)" (Neil Young/Jeff Blackburn) – 3:49

2

1. "When You Dance I Can Really Love" (Neil Young) 3:39
2. "The Loner" (Neil Young) 4:51
3. "The Needle and the Damage Done" (Neil Young) 2:12
4. "Lotta Love" (Neil Young) 2:51
5. "Sedan Delivery" (Neil Young) 4:46

3

1. "Powderfinger" (Neil Young) 5:29
2. "Cortez the Killer" (Neil Young) 7:25
3. "Cinnamon Girl" (Neil Young) 3:08

4

1. "Like a Hurricane" (Neil Young) 7:10
2. "Hey Hey, My My (Into the Black)" (Neil Young) 4:59
3. "Tonight's the Night" (Neil Young) 6:59

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.