Blogginlägg

En rejäl dos inspirerad bluesrock i Hallsberg

Alla bilder: Anders Erkman
Foto: Jan-Ola Sjöberg

MATS RONANDER & JIMMY ULLER BLUESBAND
Hotell Stinsen, Hallsberg 20 september 2019
Konsertlängd: 20:04-20:31
(27 min, JUB) och 20:58-22:02 (64 min, MR)
Min plats: stående till vänster ca 3,5 m från scenen.

TILL KONSERTEN MED MATS RONANDER OCH kompbandet Jimmy Uller Band var det en bekväm 20 minuter lång tågresa från Örebro till Hallsberg. Men på själva konserten var det repertoarmässigt, gamla rock- och blueslåtar plus några covers, och musikaliskt en mycket längre tidsresa tillbaka till Örebro. Där gamla bilder från Power House och tidiga Nature för närmare 50 år sedan fladdrade förbi i minnet.
   När jag träffade Mats innan konserten bad han nästan om ursäkt att det inte var hans eget originalmaterial på programmet för kvällen. Det hade som åhörare naturligtvis varit en dröm att få uppleva, speciellt som han har en nyinspelad skiva med svenska låtar färdig för utgivning förhoppningsvis i höst. Men det blev ändå en oväntat inspirerad kväll i bluesrockmusikens tecken.
   Jimmy Uller Bluesband, eller Jimmy Uller Rock & Bluesband som de ibland titulerar sig, är ett rutinerat kompband från Linköping som till och från jobbar med Ronander. Med bandledaren Jimmy Uller bakom trummorna, Hasse Bengténs läckert fylliga bas och Rikard Mårtenssons flyhänta gitarrspel stod Ronander på mycket säker mark med gitarr, munspel (som han kallade ”Mississippi saxophone”) och sedvanlig grandios sång.
   Man hörde och såg tydligt under konserten att de har ett gediget gemensamt förflutet tillsammans och lyssnade lyhört på varandra fast det också, som genren medger, fanns utrymme för spontana infall.
   Efter förbandet med Kävesta-ungdomar klev Uller-bandet upp på scen och gjorde en egen knappt en halvtimme lång genomkörare, med Rikard Mårtensson vid mikrofonen, och en liten utflykt i det traditionella bluesrocklandskapet.
   När Mats Ronander anslöt sig till bandet ökade inte bara digniteten på scen utan även musikaliskt blev det tyngre och påfallande mer gitarrdominerat när han och Mårtensson svingade sig ut i majoriteten av bluesrelaterade låtarna. På pappret eller i teorin kanske det inte låter så uppenbart spännande men stående bara några meter från scen i en rockklubbspackad lokal tillsammans med 200 andra svettiga rockälskare blev det en fysisk upplevelse utöver det vanliga.
   Jag är, som jag brukar säga, ingen genuin bluesälskare och har för länge sedan växt ifrån min fascination för imponerande gitarrsolon. Men under fredagskvällen kunde jag inte annat än älska varje minut och varje ny låt när det från scenen bjöds på en förädlad mix av ren och skär rutin och nyfödd inspiration som absolut nödvändigt kryddade de traditionella ingredienserna på kvällens musikaliska meny.
   Tillsammans med Mats och bandets starka intryck på scenen var repertoaren i mina öron inte alls så förutsägbar och utjatad som det kan bli i det här konceptet. Jag stod många gånger frågande inför låtar och titlar. Jag fick egentligen inte svar förrän jag efter konserten lite fräckt norpade setlistan (se vänster) och fick lära mig hur man helt naturligt tar sig från en Chuck Berry-låt (inledande ”Little Queenie”) förbi några Sonny Boy Williamson, en obskyr Stuff Smith-låt (”It ain't right”), två nästan obligatoriska Robert Johnson-klassiker, en Eddie Boyd (”Five long years”) till slutet av konserten med några låtar utanför den strikta bluesrockgenren.
   Först en alldeles lysande version av John Hiatts ”Riding with the king”, med Rikard Mårtensson på slide, som Ronander för kvällen gjorde till sin egen låt, fantastisk personlig och kreativ tolkning. Och sedan extralåten och finalen ”All along the watchtower” med både hårt tryck och personlig elegans.
   Jag ser på den skrivna setlistan, som nog saknar några låtar (visst spelades Buddy Guys ”Have you ever been mistreated”?) att vi gick miste om extralåtarna ””Tulsa time”, ”Route 66” och ”Jumpin Jack Flash”. Efter en koncentrerad dryg timmes fenomenalt fysisk konsert var det för stunden dock inget vi saknade.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.