Blogginlägg

I min skivhylla: Rod Stewart (1974)

ROD STEWART: Smiler (Mercury 9104 001)
Release: 27 september 1974

I JÄMFÖRELSE MED DEN HELT FANTASTISKA ”Every picture tells a story” (1971) och den nästan lika fina ”Never a dull moment” (1972), två underbara Rod Stewart-album släppta inom 14 månader, bleknar ”Smiler” något i minnet. Det kanske beror på att i realtid, när jag upplevde skivorna autentiskt direkt när de gavs ut, hade det plötsligt gått över två år från ”Never a dull...” till ”Smiler”. Och intresset för den då mycket aktive Rod Stewart hade under tiden svalnat något fast han under samma två år hade haft fullt upp med Faces-åtaganden, albumet ”Ooh la la” (1973), intensiva turnéer och på det liveskiva (”Coast to coast: Overture and beginners”).
   Innan jag börjar en närmare studie av ”Smiler” ville jag uppdatera mig om starten på Rod Stewarts solokarriär på skiva. Det var det amerikanska skivbolaget Mercurys a&r-man Lou Reizner som skrev solokontrakt med Rod i oktober 1968. Lou kom också att producera Rods två första soloalbum, ”An old raincoat won't ever let you down” (1970) och ”Gasoline alley” (1970), som i England släpptes på det nystartade skivbolaget Vertigo, som då var Mercurys europeiska representant.
   Precis samtidigt som Rod sparkade igång sin solokarriär, hade precis spelat in sitt debutsoloalbum, blev han i oktober 1969 medlem i Faces med stora rubriker som följd. Och bara en månad senare släpptes första soloskivan. Hela den här hösten spelades första Faces-albumet i ”The first step” in för övrigt. Bandet var på båda sidor av Atlanten knutet till skivbolaget Warner Bros och det blev en svår och komplicerad balansgång för Rod under några år och problemen drogs till sin spets inför ”Smiler”-skivan då Mercury och Warner Bros låg i fejd med varandra och sköt upp utgivningen av skivan i fem månader.
   Det finns alltså ett skäl till att jag och många med mig uppfattade ”Smiler” som en mindre betydelsefull Rod Stewart-skiva, som helhet ett mindre intressant album och ett innehållsmässigt förutsägbart och inte fullt lika inspirerat skivsläpp från en artist som två-tre år tidigare hade levererat två av 70-talets bästa album.
   ”Smiler” är framförallt en besvikelse för att vi hade förväntat oss så mycket mer och något mycket bättre. I vår enfald trodde vi att Rod Stewart skulle ta ytterligare ett positivt steg mot ännu större mästerverk. Men det blir inte alltid som man tror och hoppas när nya skivor ska produceras.
   Jag har år efter år tänkt tillbaka på albumet som den anonyma pausen mellan två musikaliskt starka album med stor personlighet och det stora kommersiella genombrottet (”Atlantic crossing”) när Rod blev var mans egendom. ”Smiler” är i jämförelse en skiva med väldigt låg profil.
   Därför var det inspirerande att idag plocka fram skivan, läsa innehållsförteckningen på skivomslaget, ännu en gång fascineras av det stora fotografiet där stora delar av medverkande musiker (plus familjemedlemmar) radar upp sig utanför puben och känna en viss trygghet i skivkonvolutet insvept i skotskrutig design. Och till slut notera att i samma gamla vanliga men också förutsägbara blandning av covers och originallåtar finna specialskrivet material av Elton John och Paul McCartney som också halvt hemligt medverkar på inspelningarna.

JAG TROR SÄKERT ATT ROD STEWARTS ambition och vilja i inledningsprocessen var lika stor som på tidigare soloskivor men att förutsättningarna, tidsödande världsturné med Faces och interna spänningar i bandet, och förberedelserna inför inspelningarna inte var optimala. Jag tycker mig ibland höra detaljer på skivan som låter för opersonligt rutinmässiga för att komma från en 28-årig engelsman som just då borde vara gränslöst inspirerad att ta hela världen i sin famn.
   Rod och hans rådgivare trodde nog receptet för ”Smiler” var enkelt. Upprepa ingredienserna från de två tidigare lyckade albumen så blir resultatet automatiskt framgångsrikt. Ta med några Faces-kollegor in i studion (som stundtals råkar vara Ron Woods hemmastudio The Wick). Men den här gången saknas Ronnie Lane, som vid den här tidpunkten hade lämnat Faces, och den där genuint lantliga doften i arrangemangen på tidigare skivor har därför gått förlorad. Leta vidare upp några obligatoriska covers på Sam Cooke (”Bring it on home to me/”You send me”) och Bob Dylan (”Girl from the north country”), skriv sedan minst en låt tillsammans med Martin Quittenton (som var med och skrev ”Maggie May”) och låt sedan Ron Wood-samarbetet på två Faces-osande rocklåtar fixa resten. Ett smart och enkelt recept kan det tyckas men slutresultatet är inte lika imponerande.
   Sedan Faces bildats var Rods soloturnéer bannlysta och det var först hösten 1976, efter gruppens splittring nästan ett år tidigare, som han gav sig ut med eget band och egen repertoar. Jag såg konserten i Göteborg på Scandinavium 6 november och blev mäkta imponerad av en hårt arbetande artist och ett soundmässigt perfekt stort band, med handplockade musiker, bakom.
   När jag lyssnar på skivans förstalåt, den vilt sluggande versionen av Chuck Berrys ”Sweet little rock'n'roller” tan större finess, tänker jag tillbaka på alla fyra gånger, 1976, 1978, 1980 och 1983, jag hade möjligheten att uppleva Rod Stewart live och den låten var obligatorisk ofta mot slutet av konserten.
   På ”Smiler” bränner han av Chuck-klassikern direkt och det känns lite osäkert och andas dåligt självförtroende och versionen är just så där i rutinmässig avsaknad av inspiration. Det är som att börja konserten med extralåten...
   Efter den ammunitionen följer den korta (25 sekunder) instrumentala parentesen ”Lochinvar” (en skotsk sjö) med låtskrivaren Pete Sears piano som lugnande ingrediens. Så följer det obligatoriska Martin Quittenton-samarbetet ”Farewell” som är ett försök att skriva en ny ”Maggie May”. Inte helt lyckat men ändå ett gott försök och den här gången har Rod inte glömt vad mandolinspelaren heter på låten, Ray Jackson från Lindisfarne.
   Efter ytterligare några hejdlösa rocklåtar på skivans andrasida följer ännu en instrumental pauslåt, 1:32 långa evergreenlåten ”I've grown accustomed to her face” på akustisk gitarr. Högst omotiverat med instrumentallåtar på sångaren Rod Stewarts soloalbum.
   Av de två nya specialskrivna låtarna som har skänkts till Rod väcker ingen större uppmärksamhet. ”Let me be your car” är en typisk tempoladdad Elton John-rockare och ”Mine for me” är en Paul McCartney-ballad som bleknar i jämförelse med hans mästerverk på det området genom åren.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.