Blogginlägg

Rock and roll-underhållning på finalkvällen

Foto: Carina ÖsterlingEtt slimmat DSH5, David Södergren och Erik Mattsson, bjöd på lådmälda arrangemang.

Foto: Anders ErkmanI en nyinsatt programpunkt uppträdde Eva Eastwood med sitt lilla kompband, gitarristen Magnus och trummisen Adam.

Foto: Carina ÖsterlingI det mörka rosablåa skenet uppträdde Eva.

Foto: Anders ErkmanErik Valtanen framförde americana på svenska.

Foto: Carina ÖsterlingKristinehamnsbandet Knekta Kungar spelade southern rock på svenska.

Foto: Anders ErkmanMartin Qvarfordt bjöd in klarinettisten Aday Gawrieh i sitt känsliga framförande.

ANDRA FOLK AT HEART-KVÄLLEN BLEV som vanligt inte den första lik. Lite bättre planering och mer noggranna förberedelser gjorde kvällen och natten till en ännu större upplevelse. Fick nu, dagen efter hela festivalen, en känsla att den traditionella folkmusiken dominerade i fredags och att pop, rock och folkrock blev temat under lördagsdygnet. Kanske dags att döpa om Folk at Heart till Folkrock at Heart för att bättre beskriva programförklaringen?
   Men innehållet på festivalen bestämmer du själv det egna individuella valet av musik och där ligger väl mina sympatier närmare modern musik som lutar åt det poprockiga. På lördagskvällen fick Folk at Heart-konceptet ytterligare en genre att ta till sitt hjärta i logotypen, gammaldags rock'n'roll. Samtidigt bjöd festivalen på en etablerat proffsig profil genom den nyinsatta konserten med Eva Eastwood. Hon hade tidigare under eftermiddagen hållit i ett seminarium om låtskrivande och musikbransch och fick då frågan om att även uppträda på festivalen.
   Snabbt fixade Eva ett band med sonen Adam, 17, på trummor och nye gitarristen Magnus till komp. Ett samarbete som redan fungerade överraskande bra utan basist och med begränsade repetitioner i bagaget. Gloria-lokalen var fullproppad med en festsugen publik och Eva bjöd på rungande rock'n'roll-underhållning och gitarristen visade att han redan var varm i kläderna och följde smidigt med i Evas spontana repertoar där hon grävde djup i sin stora repertoar. I mellansnacket berättade hon att hon har skrivit 900 låtar "men Thore Skogman var värre".
   Ok, en halvtimmes framträdande med Eva var givetvis alldeles för kort för att helt kunna utnyttja Evas sprudlande energi och helt oemotståndliga rock'n'roll.
   Evas låtar:
   Buddy I got you
   The good life I have
   Someone to love
   Hep hep hep
   Everybody's gonna die
   Extralåt: Inte alls som dom

INNAN EVA EASTWOOD KONSERT HANN VI med några korta visiter hos konserterna med Nü Fiona, en kvartett som spelade ganska traditionell men personligt arrangerad folkmusik, och det jazziga Nordic Melodic Concept innan Erik Valtanen och hans kompband Ovädret ställde sig på scen.
   Jag har ett minne av Valtanen som personlig sångare i Good Down Rider för 17 år sedan men också som en del i den countryfierade gruppen Winchester Widowmakers.
   Numera befinner sig Valtanen musikaliskt i den mycket befolkade americana-fåran och fick hjälp av ett hantverksmässigt mycket skickligt band, med bland annat steelguitar och Niclas Jonsson på gitarr. Övervägande svenska texter skapade en intressant och sällan hörd mix som blev väldigt personlig fast han efteråt självkritiskt tyckte det var darrigt. Inte alls, Erik.
   På samma läckra scen i den lagom stora Grace-lokalen (som tidigare hette Elvy) klev Kristinehamnsgruppen Knekta Kungar upp och framförde sin amerikanskt southern rock- och countryrock-inspirerade musik. Även deras låtar hade svenska texter till både tunga och melodiska arrangemang. Längst fram var sångaren och akustiske gitarristen Joakim Hildingsson den naturliga frontpersonen men jag stod så smått och imponerades av Robert Drewstads mycket drivna arbeta bakom trummorna men även percussionkillen Pontus Bäck drog till sig mina blickar och öron med tvättbräda och plåthink(!) bland "instrumenten".
   Bakom gruppnamnet Martin Håkan döljer sig främst Martin Qvarfordt och i år på Folk at Heart var han ensam och med bara elektrisk gitarr framkallade han både personlig och känslig musik. Rufus Wainwright-jämförelserna som nämnts i min omgivning har påverkat även mig men Martins sång och musik har större musikaliska vyer än så. Fick spontan hjälp av en klarinettkille (Aday Gawrieh) på en låt som avslöjar att det finns många kreativa lösningar på popmusik i Martins huvud.
   Efter ett under kvällen ganska tajt program inleddes de mindre rumsspelningarna kl 23:00. Tillsammans med rumsvärdarna Bodil och Tomas Grek stod vi och väntade innan DSH5-medlemmarna David Södergren och Erik Mattsson dök upp och på två minuter "kopplade in" sina akustiska instrument.
   DSH5-sättningen hade under årets Folk at Heart-festival slimmats ned till bara två personer men gruppens repertoar, en blandning av första och den kommande andra skivan, fanns där i några lågmälda men älskvärt känsliga arrangemang. På bara akustisk gitarr och dragspel blev närvarokänslan bedövande vacker. Konserten inleddes med orden "less is more" och sedan följde en underhållande halvtimme med både prat och musik.
   DSH5:s låtar:
   Hett blod (spela fel på dragspel är också en snygg konstart)
   För den förbannade kärlekens skull
   Rädda världen
   Sång till Jesus
   Eld eller änglar
   Ta dina Antabus Kerstin

BLEV KVAR I SAMMA RUM NÄR VÄRMLÄNDSKA kvartetten Rolf Carlsson Band äntrade "scenen". En hantverksmässigt proffsig repertoar som blir än mer personlig på nära håll när klingande akustiska gitarrer och informativa mellansnack ökade på känslan för materialet. När jag den här gången också uppfattar namnet på den duktige gitarristen, Hasse Östman, blev det än mer mnjutbart att höra hans skickliga spel på den klangfyllda akustiska gitarren. Repertoaren dominerades främst av låtar från senaste albumet, Carlssons tionde (10:e!), "Härifrån till Kalifornien".
   En halvtimme efter midnatt letade jag mig ner till Lobbyn där jag tyckte att Stefan Murphy, kanske mest känd som en gång ledare för The Mighty Stef, kunde avrunda upplevelsen av årets Folk at Heart. Hans mäktiga sång och ibland catchy låtar hade inga svårigheter att skära igenom pladdret, vimlet och trängseln vid bardisken och blev en högst naturlig final på sjätte upplagan av festivalen.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.