Blogginlägg

Live at Heart 2018 utan musikalisk ryggrad

Kris Gruen.


Ivory Tusk.


Hello Ocean.

Alla bilder: Carina ÖsterlingKlez.

ATT PÅ EN OCH SAMMA GÅNG SAMMANFATTA fyra Live at Heart-dagar och kvällar låter sig i normala fall inte göras i en handvändning. Som jag redan tidigare meddelade blev årets upplaga av musikfestivalen i Örebro för min del något rumphuggen med ett långtifrån späckat schema. Från ett program som var både svårrekognoserat och jämntjockt för att kunna bedömas som homogent. På gott och ont gjorde Live at Hearts samarbete med elva andra europeiska festivalorganisationer årets festivalutbud till ett gränslöst brett urval. Men också opersonligt och lite själlöst där jag genomgående har saknat den musikaliska ryggraden som under tidigare år hade ett känslomässigt och tydligt avtryck i Live at Hearts ambition att bli ett Austin i miniatyr.
   Nu har Live at Heart blivit ett företag och en organisation bland många andra och i många fall har jag under årets festival saknat de där jordnära rötterna till passion och ärlig musikkänsla. Sedan har ju årets utbud varit mer brokigt med till antalet fler artister och grupper än något tidigare år. Och vad jag kunnat bedöma på mina sporadiska besök under årets festival har det publikmässigt varit ett välbesökt event.
   Visst kan det vara exotiskt med levande musik från Estland, Rumänien, Portugal, Peru, Lettland, Polen, Österrike, Ukraina, Argentina och Grekland men åt vilket håll försvann de största lokala namnen i år. Hoppas verkligen inte att de blev bortgallrade eller kvoterade till förmån för några namn från Europazonen. I festivalens mycket svårlästa pappersprogram var det egentligen omöjligt att få struktur på festivalkvällarna, det berömda registret på artister saknades, men jag såg i alla fall att namnen Mohlavyr, Rivertown Blues, Martin Qvarfort och Björn Lycklig fanns med på några scener.
   Jag ska inte hemfalla åt nostalgiuttrycket "Det var bättre förr" men apropå avsaknaden av musikalisk ryggrad känns det nästan sorgligt att det förnämliga skivbolaget Rootsy inte längre finns representerat på Live at Heart. Det känns som många år sedan de drog överfullt med festivalbesökare till Teatercaféet där varje programpunkt var sin egen höjdpunkt men nu finns varken Rootsy eller de ofta americanainspirerade artisterna på plats.
   Nåja, det blev trots allt lite Live at Heart under fyra dagar och kvällar och det som under tidigare år har beskrivits som rivstart blev en enskild eftermiddags konsert utomhus med förra årets stora snackis grekiska THEODORE. Bandet gjorde ett sedvanligt mäktigt framträdande som fungerade lika bra utomhus utanför Konserthuset som inomhus förra året. Som ett engelskt proggband lät de keyboards och gitarrer vika ut sig i instrumentala insatser.
   Utan direkt planering kom mina första Live at Heart-upplevelser i år från Grekland, USA, Argentina och Canada innan det första svenska bidraget dök up. Och det kanske understryker min känsla att den internationella artistfloran har tagit över Live at Heart.
   KRIS GRUEN, amerikanen från Vermont som jag faktiskt minns från Live at Heart 2016, var vid sidan av sina låtar och uppträdande framförallt en fantastisk berättare. När han bland annat pratade om sin far som var kompis med The Clash på 70-talet föll pusselbitarna på plats inne mitt huvud. Bob Gruen, alltså Kris pappa, är ju den berömde fotografen som bland mycket mycket annat var John Lennons personlige fotograf med de berömda bilderna från New York som helt oförglömliga. Kris berättade rörande och känslomässigt hur han som barn fick träffa Joe Strummer bland annat. Sedan klämde han in sin version av Clash-låten "Bankrobber" bland sitt eget originalmaterial.
   Argentinaren IVORY TUSK, som avlöste Gruen på Nikolaikyrkans scen, var ett bekant namn från förra årets Live at Heart-festival och jag minns den unika gitarrklangen som kom ur hans instrument då. Vid två tillfällen, både i kyrkan och utomhus på Bishop's Arms, fick han mig att fördjupa sig i hans musik, låtar och Steve Forbert-viskande röst. Allt lika imponerande, hans gitarrteknik var nästan omtumlande med ett sound som fyllde "rummet", och det finns låtar, bland annat "Where are you running now?" och "Rising lights", som omöjligt kan lämna hjärnan flera dagar efteråt.
   Lite senare på Saluhallen på torsdagskvällen fick jag kort uppleva Canadas Gunner & Smith, Saskatoon-gruppen so,m beskriver sig som folkmusik, där Geoffrey Smith i stort skägg och flanellskjorta stod där och representerade urtypen av nordamerikansk singer/songwriter. Dock uppfattade jag inte hans låtar som speciellt personliga eller unika.
   Första svenska, och dessutom lokala, namnet på mitt Live at Heart-schema blev HELLO OCEAN, gruppen som lite förvirrande uppträdde under singer/songwriter-genren. Sångerskan Stina Svensson och pianisten Erik Slättberg bjöd på dämpad pop inför en alltför mingelglad och pratglad publik. Övervägande eget material på svenska plus en personligt framförd Ted Gärdestad-cover ("Jag vill ha en egen måne") och en ljuvligt tillbakalutad version av Joni Mitchells "Both sides now".
   Den långhårige BJÖRN WAHLBERG, ännu en representant i den överbefolkade singer/songwriter-genren, var ett nytt namn för mig men ett ljudspår på festivalprogrammets nätsida lockade mig ännu en gång till Nikolaikyrkan. Där framstod 23-årige Björn som en fullvuxen americana-artist och hans akustiska gitarr fick musikalisk hjälp av en kille på elektrisk gitarr och mandolin. Smakfullt och effektivt och stundtals starkt material ofta med ekot av intressanta Mike Scott i röstvibrationerna.
   Genom åren har Live at Heart lockat mig till nya intressanta lokaler. Om jag minns rätt var det just festivalen som för många år sedan hittade East West Sushi och sedan förvandlade dess scen till Örebros bästa och mest intensiva klubbscen. I år premiärintroducerades den avlägset belägna scenen Centralverkstaden på CV-området nära Slussen. Där i en gigantisk lokal på en lastbrygga i en i övrigt ödslig miljö hade en scen byggts där portugisiska MISTER ROLAND premiärspelade i lördagseftermiddag.
   Gruppen förklarade att de spelade rockabilly men kvartetten var mer brett rockig än så. Det ekade kraftigt inledningsvis i den i övrigt tomma jättelika lokalen men publiken, 50-60 personer, kunde ändå njuta av läckert skramlig rockmusik i en lokal där jag med Siljas hjälp hittade bästa ljudet långt bak i lokalen.
   Kul med nya spännande livescener. Jag ska snart återkomma med en historia om Örebros alla olika scener genom åren. Jag har nämligen räknat ut att jag har upplevt levande musik på ett 80-tal olika scener. Ofattbar siffra men förklaringen kommer alltså här om några dagar:
   Efter ovannämnda Ivory Tusk-framträdande på ett överfyllt Bishop's Arms blev diaserten (dialog+konsert) med ANNA STADLING (se vänster) lördagskvällens första (men inte sista) utflykt. Intervjuaren Magnus Sundell har ju en unik och personlig förmåga att närma sig artister i sina intervjuer. I Annas fall blev det än mer känslostarkt när det berättades om dubbla cancerbesked följt av sånger som påverkats av situationen. Underbar underhållning i ord och ton.
   I lördagskväll var cykel ett viktigt hjälpmedel när vi sedan skulle ta oss från Scandic Grand till Stadsträdgården för att avnjuta ännu en singer/songwriter-artist, MATHILDA WAHLSTEDT (se höger). Det är mycket moll i hennes visor men hon sjunger från hjärtat. Hennes naturlighet vid mikrofonen under mellansnacken är så avväpnande mänskligt att det är svårt att inte falla för hennes personlighet. Efter en två år lång paus är hon åter i hemstaden och skriver nya låtar igen av vilka hon presenterade några i lördagskväll.
   Tillsammans med ovannämnda Theodore var förra årets snackis på Live at Heart också amerikanska KLEZ, soulbandet som då lockade till breda leenden och dansbenägen publik. I år var de tillbaka och på Clarion Hotel var det mer än överfyllt med publik och en plats nära dörren ut till frisk luft var ett föredömligt val. På scenen var det en klassisk soulshow där John Klezmer, hans falsett och hans band, bjöd på en svettig underhållande upplevelse.
   Tillbaka till rockgenren med hjälp av LUDWIG HART och hans tajta trio till band. På Coco Green var det inte den ljudchock i elektrisk volym som jag hade förväntat mig. Däremot var det otroligt habilt spelat på alla händer med både nya och gamla låtar. Bandets steelguitar gav viktig variation till rocksoundet och den mycket nöjda och tillfredsställda publiken bjöds också på en i sammanhanget exklusiv extralåt.
   Tillbaka till Konserthusets inomhusscen på restaurang Umami för årets finalkonsert med amerikanska THE MOMMYHEADS. Dj Björta mixade Docent Död ("bakom mina sologlasögomn") med Eddie Cochran och jag laddade stort för amerikansk poprock.
   När Live at Heart för några månader sedan presenterade nyheten att The Mommyheads skulle komma hoppade mitt hjärta några extra lyckovarv. Jag minns tydligt en skiva bandet gav ut 1997 som så när hamnade på min årsbästalista det året. Ett Don Was-producerat album med ett traditionellt poppigt och trevligt sound som nästan lät engelskt. Inför det här besöket hade jag uppdaterat mig på bandets historia som handlat om både splittring och ett alldeles färskt album.
   Att bandet idag till 3/4-delar är identiskt med 1997-bandet var ju positivt men på nya skivan har kvartetten övergivit den där enkla popmusiken där jag ibland kan referera till engelska Squeeze. Med de förutsättningarna hade jag ändå inga stora förväntningar och jag kan väl ärligt erkänna att deras framträdande i mina öron blev en besvikelse. "Help me" från 2008 var ju en melodiskt helt underbar start på konserten men när de på följande två låtar lutade sig mot det aktuella soundet, rytmiskt och nästan dansant, försvann plötsligt energin i min kropp och jag vände hemåt i den sena lördagskvällen..

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.