Blogginlägg

Rekommendationer är ett måste

Martin Håkan Qvarfordt med band.


Ad Hoc-orkestern.

Alla bilder: Carina ÖsterlingKarl Brothers.

UTAN TIPS FUNGERAR INTE FOLK AT HEART. Jag får frågor - och frågor. Folk vill ha tips och rekommendationer om artister på Folk at Heart. Jag krockar hela tiden med människor som har sådana önskemål. Men jag vet ofta inte mer än de som frågar - ofta mindre. Därför sitter vi på restaurangen och undrar vad som ska hända efter maten och väljer mellan Deborah Henriksson och ingenting annat när en gammal arbetskamrat springer förbi och slänger ur sig att "Martin Håkan måste du se". Han nämner Happy Hippo Family i förbifarten och jag lägger i mitt sargade minne ihop att sångaren i Martin Qvarfordt känner jag igen och vi drar oss till den konserten vars scen befinner sig på samma restaurang vi sitter på fast lite längre bort.
   Bakom de tämligen anonyma förnamnen Martin och Håkan hittar vi på scen en liten fantastisk popkvintett. Visserligen är det här ett soloprojekt med Qvarfordt men gruppen bidrar med både cello och valthorn för att smycka ut låtarna till något personligt utöver det vanliga där både utsökta popmelodier och känsliga ballader tillhör repertoaren.
   Efter en liten konstpaus, en mycket viktig detalj på festivalarrangemanget, var vi djärva nog att lyssna på Karl Brothers, en duo av ganska avancerad avantgarde musik på repertoaren. Det är verkligen inte min kopp te när det gäller musik men i en mycket liten dos, nästan mikroskopisk liten, blev det ändå intressant. Unikt att få uppleva två människor på "scen" där en spelar sopransax och en spelar på ett antal snäckor(!) och de har uppenbart inte kommit överens om vilken melodi de ska spela. Det kallas väl friform och jazz ligger mig närmast att jämföra med. OK, en hyfsad upplevelse och ett skönt avbrott bland en massa andra musikupplevelser på Folk at Heart.
   Sedan kom det som alltid lysande ögonblicket när Ad Hoc-orkestern skulle spela. Andreas Svensson, dragspelaren i bandet och tillika festivalgeneral för hela Folk at Heart, hade inte koll var han skulle spela. Men missförståndet slutade lyckligt och det för kvällen förstärkta bandet, med kanadensaren Graham Lindsey, drog snart igång sina mustiga folkmusiklåtar där en majoritet av materialet faktiskt är skrivet av dom själva och inte taget från en gammalmodig och evig tradition hundra år tillbaka. Ett sug, en energi som är andlöst imponerande varje gång jag hör orkestern.
   Vi hoppade invigningstalet med landshövdingen Maria Larsson men jag sprang på henne vid flera tillfällen vid olika konsertscener senare på kvällen.
   Efter ytterligare en liten paus hamnade vi på Rivertown Blues konsert. Ett band, två tjejer, två killar, som inte spelar utpräglad blues utan mer soulinriktad och starkt känslostark pop med en kraftfull kvinnlig röst längst fram. En överraskning.
   Följdes på samma scen på ett lite mer vuxnare Dimpker Brothers som lämnat de sprittande poplåtarna bakom sig och nu spelade och sjöng mer känslosamt material. I alla full under de inledande minuterna som vi hann bevista innan jag drog till ett hotellrum där Austin-tjejen Bianca De Leon med sin akustiska gitarr presenterade otroliga intressanta historier i både mellansnack och låttexter. Rena anekdoter av hög kvalité och musikaliskt var det inte mindre intressant.
   DSH5 (jag behöver väl inte påminna om bokstavs- och sifferkombinationen numera står för David Södergrens Hot Five), hade krämat på volymen ordentligt för att bli fredagskvällens rockigaste inslag på Folk at Heart. Numera är det inte längre någon överraskning att Karin Wistrand gick upp och sjöng "Söders ros" med bandet men det är fortfarande lika underhållande. Ett antal nya låtar i scenrepertoaren kändes upplyftande för ett band som aldrig sviker på scen.
   Timmen var så dags sen och vi fick då en sista nyck för att se om det där Bongo Band (se höger) skulle få plats i hotellrum 132. De lyckades men vi kunde bara räkna till sju trummor och en dansös och ett helvetiskt bankande på bongotrummor. En sorts suggestiv energi i sjok som aldrig ville ta slut så vårt eget hotellrum blev räddningen där JVM-finalen precis hade inletts.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.