Blogginlägg från 2017-10-05

September 2017 på Håkans Pop

DET TOG LITE EXTRA TID ATT SAMMANFATTA september 2017 på Håkans Pop. Dels var jag större delen av månadens sista vecka på semester (kommer rapport om några dagar) i den sydvästra delen av London, där jag sedan sju år tillbaka brukar slå ned mina tillfälliga bopålar när jag besöker Englands huvudstad, och dels släpptes det under samma vecka några skivor som jag absolut ville bekanta mig med innan månaden kunde läggas till arkivet.
   September på Håkans Pop inleddes traditionsenligt med intensiva rapporter om Live at Heart-festivalen i Örebro. Årets festival inleddes visserligen i slutet på augusti, 30:e för att vara exakt, men från 1 september skrev jag först om upplevelsen från torsdagskvällen 31 augusti, gav sedan tips inför fredagskvällen 1 september, sammanfattade fredagskvällen på lördagsförmiddagen 2 september, gav ännu en gång tips inför lördagskvällen och kunde på söndagen 3 september sammanfatta festivalens sista kväll i en artikel som dessutom inkluderade två konsertrecensioner av Sam Brookes (se vänster) och Mohlavyrs framträdanden på kvällen.
   I en kort reflektion kunde jag också hylla festivalens stora hjältar, ljudmixarna, och kunde dessutom ett dygn senare, när röken lagt sig, under lite lugnare förhållanden sammanfatta hela årets Live at Heart-festival och med några urval rangordna mina bästa upplevelser på festivalen.
   Tack vare Live at Heart-festivalen fick säsongsstarten på elfte årsupplagan av Håkans Pop en något hackig och sporadisk inledning. De kontinuerliga kategorierna under hösten 2017 och våren 2018 kommer att omfatta en sedvanligt rangordnad lista, den här gånge med mina maxisingelfavoriter, på måndagar. På onsdagar kommer jag växelvis att publicera gamla konsertrecensioner (som i och med den här säsongen kommer att avslutas) och presentationer av cover- och tributeskivor. På fredagar kommer jag skriva om egna spontana val ur vinylskivhyllan utan någon som helst ordning eller genomarbetad ambition.
   Första skivan i min maxisingellista, på plats 35, blev en Warren Zevon -12:a som jag publicerade redan i augusti. Sedan har jag under september skrivit om Dream Academy, Bruce Springfield, Kirsty Maccoll/Pogues och Wilmer X (jag är ganska nöjd med den gränslösa blandningen...) i samma ämne.
   Bland mina återpublicerade gamla konsertrecensioner fanns Dire Straits 1979 och Thomas Di Leva 1997. Skrev även om det fina dubbeltributealbumet "Por vida" (med genomgående hyllningar av Alejandro Escovedo) och ett lika fint coveralbum med systrarna Shelby Lynne och Allison Moorer. Och i skivhyllan hittade jag album med Del Shannon, Karla Bonoff, Jimmy Webb och Rodney Crowell .
   Sedan kunde jag under septembers första dagar skriva om mina upplevelser av några just avlidna musikpersonligheter som Steely Dan-ledaren Walter Becker, Commando M Pigg-gitarristen Peter Puders och den personliga countrystjärnan Don Williams .

JAG SAMMANFATTADE OCKSÅ SOMMARENS SKÖRD AV NYA SKIVOR med några korta recensioner i en artikel plus en lång recension av Anders F Rönnbloms helt nya "Freak show"-album. Som nu leder in mig på några album som släpptes under september och fick mig efter moget övervägande att tycka så här:
   Med anledning av Neil Young nya "Hitchhiker" kan vi påminna oss om han har varit en mästare genom alla år att spela in och sedan skjuta upp albumprojekt. "Hitchhiker" spelades in under en dag 1976 och släpps nu 41 år senare. Majoriteten av låtarna har fått offentligt ljus i andra sammanhang på andra album men det är naturligtvis imponerande att höra Neil på akustisk gitarr spela låtar som "Pocahontas" och "Powderfinger" första gången när de en gång skrevs. Förutom de aldrig släppta låtarna "Hawaii" och "Give me strength" är det alltså låtmässigt inte så mycket sensationellt nytt men tidens tand har inte naggat kvalitén i kanten för en enda sekund. Kanske hade variationen i arrangemangen varit lite mer tydlig om han på fler låtar än en, "The old country waltz", satt sig vid pianot.
   Piano blir det desto mer på nästa skiva, Benny Anderssons "Piano", som är ljuvlig lyssning från början till slut. Med bara ett piano i arrangemangen är låtarna, från musikaler, BAO och givetvis Abba, så avskalade in i melodiernas innersta skrymslen att det blir en ren och skär fröjd att lyssna. Första lyssningen blir nästan högtidligt vacker men jag är rädd att jag efter upprepade lyssningar kanske tröttnar på de begränsade arrangemangen.
   Musik kan vara gudomligt vacker (som på Benny Anderssons skiva) men den kan också vara suggestivt stram (som i Thåströms fall på "Centralmassivet") där ordet skönhet knappast är det första jag tänker på. Malande låtar, lätt monotona arrangemang och en sångare "som mässar" (han beskriver själv sin sång på det viset i en låt). Mörkt grått utan ljuspunkter och i bästa fall något dovt vemod i "Aldrig av med varandra". Industrirock heter det visst.
   Redan 1999 placerade jag ett Foo Fighters-album på årsbästalistan, låt vara på en 23:e-plats bland utländska skivor, och på nya "Concrete and gold" finns det också något lockande i deras ofta hårda rockmusik. Kanske var det därför Paul McCartney anmälde sitt intresse för att spela (trummor!) på ett spår. Och att Dave Grohl & Co sedan svarar med att göra några Beatles-influerade och oväntat dämpade låtar gör hela albumet till en omväxlande historia.
   Med hjälp av fiol, Helena Josefssons duettsång och några countryfierade sånger har Per Gessle givit ut sitt andra album för i år, "En vacker dag". Låter ofta som svunna ekon från förr och inlednings/titellåten är ju just ingenting annat. Freddie Wadling gjorde samma Gessle-låt, då med titeln "Måla mitt minne", magiskt för flera år sedan och här låter det bara som förväntat och förutsägbart. Och just den känslan genomsyrar faktiskt hela albumet. Inte ens duetten "Det är vi tillsammans" med John Holm får mig att höja på ögonbrynen. Deras båda raspiga stämmor krockar helt i ljudbilden, melodin är simpel, texten upprepas för många gånger och barnkören gränsar till det patetiska.
   Nej, melodimässigt är det genomgående alldeles för händelsefattigt för att komma från en popsnickare av Gessles rang. "Parentes" är en låttitel man kan göra sig lustig över och hela albumet tenderar att vara just det - en 29 minuter lång parentes.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.