Blogginlägg från 2017-09-18

MAXI12" #32: KIRSTY MacCOLL and the POGUES

KIRSTY MacCOLL and the POGUES
Miss Otis regrets/Just one of those things
AZTEC CAMERA
Do I love you?
(Chrysalis, 1990)

DET FINNS NATURLIGTVIS MÅNGA FLER POGUES-singlar som är både bättre och mer intressanta än den här relativt sena singeln. Dessutom skiljer sig maxisingeln inte alls i en jämförelse med 7"-varianten. Jag var under alla år som Pogues stod på kulmen av sin karriär och ytterligare några år, låt säga mellan 1985 och 1992, en hängiven beundrare av det folkmusikrockiga bandet. Och under de åren betydde det också att jag nitiskt samlade på mig samtliga maxisinglar bandet gav ut, ofta med unika extraspår.
   Det har faktiskt blivit 19 stycken med åren och bland alla dem ligger den här givetvis i skuggan av exempelvis "A pair of brown eyes", "Poguetry in motion"-ep:n (med "A rainy night in Soho"), "Fairytale of New York", "If I should fall from grace with God", ett par Dubliners-samarbeten och den mäktiga coverversionen av "Honky tonk women". Men jag har ju redan skrivit om flera av dessa singlar tidigare (se länkarna ovan) och om jag känner mig själv rätt lär jag återkomma till Pogues på min vandring mot nummer ett bland favoritmaxisinglarna.
   Det hände ibland under storhetsåren att Pogues-singlar dök upp utanför själva albumreleaserna av en eller annan anledning. "Miss Otis regrets"-singeln är just en sådan singel som egentligen ligger helt utanför bandets officiella diskografi eftersom den är utgiven på Chrysalis och är en del av ett helt annat sammanhang.
   Låter det mystiskt så ska jag förklara. 1988 lämnade bandet Stiff och flyttade det egna skivbolaget Pogue Mahone till Warner Bros som fortsättningsvis distribuerade bandets skivor.
   Under den senare delen av 80-talet hade aidsepidemin nått sin kulmen och välgörenhetsarrangemangen för att samla in pengar till medicin och hjälpmedel hade ökat. Ett gäng artister tog 1989 initiativet att tillsammans med den internationella organisationer Red Hot Organization (RHO) bekämpa aidsfaran och samtidigt samla in pengar. På albumet "Red hot + blue" medverkade bland annat Tom Waits, U2. David Byrne, Sinéad O'Connor, k d lang, en duett med Deborah Harry/Iggy Pop och de två spåren (med de tre låtarna) på den här maxisingeln. Skivan blev också en hyllning till den gamle låtskrivaren och artisten Cole Porter vars låtar bildade ryggrad på albumet där titeln var hämtad från Porters musikal (1936) med samma namn.
   Porter blev automatiskt en galjonsfigur i sammanhanget. Han var homosexuell i en tid, 30-talet, när det absolut inte var accepterat.
   Pogues och Kirsty MacColl vävde ihop två Porter-låtar, från 1934 respektive 1935, och den skotska gruppen Aztec Camera bidrar med "Do I love you?" från 1939.
   "Miss Otis regrets" släpptes i en väldigt hektisk tid för Pogues på hösten 1990. På sommaren innan hade Pogues andra samarbete med den legendariska irländska folkmusikgruppen Dubliners släppts i samband med EM i fotboll. Där fanns Irland med, och coachades av Jackie Charlton, och Pogues skrev och gav ut "Jack's heroes" som blev bandets bästa listnotering sedan "Fairytale of New York".
   Samtidigt jobbade bandet på ett nytt album, "Hell's ditch", som producerades av Joe Strummer men innan den skivan släpptes kom alltså samlingsskivan "Red hot + blue" där låtarna på maxisingeln finns med. Släpptes för övrigt i september 1990 samtidigt som Pogues första albumsmakprov "Summer in Siam" kom. En magnifik krock som förstärktes två månader senare när ovan nämnda Pogues-album släpptes exakt samtidigt som "Miss Otis regrets". Albumet vann den kommersiella dragkampen och "Miss Otis regrets" missade listplacering.

NÄR JAG IDAG LYSSNAR LITE MER NOGGRANT PÅ "Miss Otis regrets", kanske mer grundligt än någonsin, känns det lite orättvist att singeln och framförandet har hamnat i bakvattnet i en ganska extraordinär diskografi. Samarbetet med Kirsty MacColl är naturligtvis nyckeln till singelns magiska kraft. Två före detta Stiff-artister går vidare och visar varför de är bäst på det de gör. Receptet hade ju fungerat en gång tidigare (på klassiska "Fairytale of New York") och när makalöst välsjungande Kirsty möter Shane MacGowans grumligt slarviga röst är kombinationen så självklart lysande att materialet nästan bleknar i jämförelse.
   Det här är ju covermaterial men för en gångs skull har jag inget förhållande till originalen, min mamma var knappt född när Cole Porter skrev låtarna, och versionen har i mina öron inga krav att förhålla sig till. Tempobytet mellan de båda låtarna i detta medley påminner om redan nämnda "Fairytale of New York" fast här är rollerna ombytta, Kirsty inleder med den vackert långsamma "Miss Otis regrets" innan hetsiga Pogues får fritt spelrum på "Just one of those things" där Shane MacGowan får bråttom att berätta sin historia utan att man som lyssnare kan uppfatta många ord.
   Maxisingeln, som alltså inte skiljer sig något från den vanliga 7":an, är en så kallad splitutgivning där två artister samsas om utrymmet. B-sidan är givetvis ännu en låt från "Red hot and blue"-albumet. Aztec Camera gör "Do I love you?" både homogent och trovärdigt utan att sätta någon speciell personlig prägel på framförandet. En typisk b-sida om ni frågar mig.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.