Blogginlägg från 2017-09-01

Fredag och fortfarande nya namn som lockar

Foto: Anders ErkmanKarin Wistrand gjorde för två år sedan ett bejublat inhopp på David Södergrens Hot Fives konsert på Harrys. Ikväll kan det bli en repris fast gitarristen Mattias Lagerqvist dementerade det i onsdags.

PÅ ÅRETS LIVE AT HEART HAR FRAM TILL NU varit en fantastisk internationell resa. Jag har musikaliskt besökt både Argentina, Kanada många gånger, Grekland och Italien. De svenska artisterna/grupperna har i min värld hittills varit i minoritet men nu har jag inför helgkonserterna en föraning om att den uppdelningen ska förskjutas lite.
   När årets Live at Heart går in i sin intensiva helgverksamhet växer antalet kvällsscener från nio till 24 och artistutbudet blir allt annat än lätt att analysera. Därför blir det varje timme en otrolig konkurrens om uppmärksamhet och man ska som festivalpublik ta många beslut, väga för och emot, jämföra olika genrer och till slut välja någon artist/grupp före någon annan. Det kan bli prioriteringar som kan tyckas vara våghalsiga men man ska alltid komma ihåg grundregeln, som alltid under alla år har följt mig på Live at Heart, att vara glad för det man ser och inte var ledsen för det man missar.
   Efter två kvällar på Live at Heart med undantagslöst många nya, spännande artister hade jag inför helgen en känsla av att de mer etablerade namnen, som uppträtt på tidigare Live at Heart-festivaler, i mina planer skulle spela en liten huvudroll i det svåra valet av artist. Men när jag ännu en gång bläddrar i programbladet, numera vältummat, och spanar in fredagskvällens utbud upptäcker jag ändå inte så många så kallade obligatoriska namn. Det är naturligtvis lite smärtsamt att så starka namn som The Vanjas, Ludwig Hart och Jetbone råkar krocka samma konserttimme runt midnatt men läs ovannämnda grundregel igen...
   Jag får alltså återigen användning för min framlyssnade lista med alternativnamn även under fredagskvällen. Och jag kan meddela att jag som första artist ikväll väljer Rob Moir strax före örebroaren Alexander Nätterlund, April The First och Isle Of You och alla bör rekommenderas.
   Förra årets vinnare av Musikörat, Göran Samuelsson (bild vänster), återkommer i år på Live at Heart. Han fick pris för sin insats som initiativtagare till den numera legendariska Packmopedsturnén som sedan 25 år tillbaka turnerar varje sommar. Förra året kompades han av sitt eminenta band, med bland annat Bengan Blomgren och Nikke Ström, men kommer i år tillsammans med sin gitarr och framför sina välskrivna, poetiskt snillrika och tidlösa visor. Missa inte!
   Kanske får jag möjlighet att se April The First lite senare på kvällen om inte Ludwig Harts elektriska rock så dags drar uppmärksamheten till sig mer.
   Live at Heart 2017 kommer förmodligen, när årets festival så småningom ska sammanfattas, inte bli det stora året för populära repriser men jag har ju ett litet önskemål om att succékonserten på Harrys 2015 med David Södergrens Hot Five, som de då hette, ska upprepas och att den kända svenska rocksångerskan ännu en gång ska förstärka bandets uppträdande. Det finns nämligen en chans ty DSH5, som bandet numera vill bli kända som, uppträder ännu en gång på samma plats, Harrys, ikväll.
   Efter DSH5:s folkrock blir det, om min plan håller, renlärig folkmusik i mina öron och ögon när bandet Pat Razket, som uppges härstamma från både Västerås, Stockholm, Örebro och Göteborg, spelar. Homogen folkmusik men också eko av Pogues om jag har analyserat mina lyssningar rätt.
   Fredagskvällen kan komma att avslutas med The Vanjas (bild höger) bejublade återkomst till Live at Heart och nu i en större lokal (Frimis) än förra året när jag lite snopet missade deras konsert. Om orken finns kvar efter den konserten kanske konserten med Göteborgsbandet Maple & Rye kan vara värt ett besök på vägen hem.
   Teatercaféet var tidigt i Live at Hearts historia en av de mest populära scenerna när skivbolaget Rootsy från Malmö ansvarade för musikutbudet. Där kunde jag få uppleva musikaliska höjdare med norska artister som Hege, Paal Flaata och Halden Electric men också Basko Believes, Richard Lindgren och Ellen Sundberg. Efter sejouren i Kulturhuset på norr i Örebro i tre år är Rootsy i år tillbaka i Teatercaféets fina lokal och bjuder under fredagskvällen på artister som Dimpker Brothers, Crash n Recovery, Jetbone och lokala One Little Mountain, Mattias Bergstedts lilla kombo. Rekommenderas för den som vill uppleva musikaliska rötter med klass.
   I mina artiklar om det som har hänt kvällen innan på Live at Heart och tips på kommande konserter har jag uteslutande ägnat mig åt musikaliska aktiviteter fast konferenser och filmutbud också är en stor del i Live at Hearts framgångsrecept. Därför tänkte jag idag tipsa om en liten utställning på festivalen som indirekt handlar om musik, fotografen och min vän Anders Erkmans rockbilder finns under fredag och lördag att se på Scandic Elvy.

/ Håkan

Ännu en delvis udda konsertkväll

Calvin Arsenia.


Crooked Trees.

Alla bilder: Carina ÖsterlingCeleigh Cardinal.

DET BLEV PÅ TORSDAGSKVÄLLEN ÄNNU EN MUSIKALISKT händelserik afton på årets Live at Heart. Det var visserligen inte oväntat men med många för mig tidigare okända artister på scen blev det en spännande och ofta givande vandring mellan scenerna. Vägen är ofta målet på festivalen och det är där man träffar på publik, får tips och kanske plötsligt ändrar sin ursprungsplan. Igår höll jag mig, med något litet undantag, efter planeringen. Min ambition idag är att jag för en gångs skull ska försöka hålla mig kortare med en förhoppningsvis snärtigare sammanfattning av gårdagskvällen men "problemet" är att det händer så mycket...
   Vill man uppleva något udda och överraskande är årets Live at Heart en perfekt tummelplats. Vi inledde torsdagskvällen med en amerikan från Kansas City, Calvin Arsenia, som barfota med en stor harpa i händerna och en sångröst som svingade sig upp och ned i tonerna. Ibland är det skönt med musik utan referenser och jag vägrar i det här fallet göra några jämförelser. Det var rytmisk musik på gränsen mellan soul och jazz och när Calvin framförde en för mig oigenkännlig version av Britney Spears "Toxic" blev det här en gränsöverskridande upplevelse.
   Ackompanjerades av trummor och keyboards/nyckelharpa och ibland fanns det en vilande musikalkänsla i Calvins framförande och när han avslutade med en fantastiskt fin tolkning av Radiokeads "Fake plastic trees" såg jag slutscenen i en vacker film framför mig samtidigt som mitt intresse för den engelska gruppen ökade med 100%.
   I Nikolaikyrkans mäktiga atmosfär stod två försynta stockholmare, Emil Gyllensvärd Salmi och Kevin Spring med gruppnamnet Crooked Trees, och kände sig inledningsvis lite utlämnade. En akustisk gitarr och en elgitarr är kanske i tunnaste laget för att framföra en mängd egenskrivna låtar plus en Bruce Springsteen-cover (setlista höger). Men med hjälp av en överraskande stor stöttande publik och en växande säkerhet släppte nervositeten och det blev både låtmässigt, "Love ocean" var en mycket stark låt, och musikaliskt mycket bra.
   Nästa programpunkt på ett fullpackat East West, kanadensiska Cadillac Junkies med en mix av country och rock'n'roll, var både proffsigt och förutsägbart och det fick mig att bryta en princip som jag nästan alltid har på Live at heart.
   Mitt under konserten förflyttade jag mig lite snabbt till närliggande Stora Örebro och Kristianstadsgruppen Bara Jonsson and Free, ett band som kanske saknar den rejäla karisman men som musikaliskt var både melodiskt och rockigt.
   Tillbaka i Nikolaikyrkan blev vi lite snopet lurade på konsertstart med Celeigh Cardinal, en långväga festivalgäst från den norra prärien i Kanada, ty redan sex minuter innan officiellt klockslag hamnade vi mitt i en alldeles lysande version av John Prine-låten "Angel from Montgomery".
   Två akustiska gitarrer och en cahon/mandolin-spelare gav ett härligt mjukt och svängigt sound och Celeigh, uttalas "Kay-lee", sjöng med en varm och vänliga stämma och hela framtoningen andades en mix av professionell och personlig prägel.
   Jag satt sedan enkelt och bekvämt kvar på första bänk i kyrkan och fick mig några minuter senare till livs ett framträdande av italienaren Fabrizio Cammarata som avslöjade mycket känslor i den lilla kroppen. Spelade gitarr intensivt, små ljudproblem störde något, men framförallt var det hans sånger och röst som med hjälp av sydländsk intensitet etsade sig fast i minnet.
   En överraskande lågmäld Washington Phillips-gospel från 1925 bröt av Fabrizios originalrepertoar som nästan uteslutande var på engelska. Slutlåten framfördes däremot på italienska, inleddes a cappella och avslutades mycket känsloladdat och framkallade en tår i ögat, inte bara bland publiken utan också hos artisten själv.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.