Blogginlägg

Kvalitéer som överträffar det mesta

Alla bilder: Hans Odelholm

THE BAND OF HEATHENS
Scandic Grand, Örebro 15 maj 2017
Konsertlängd: 20:36-21:22 och 21:47-22:47 (106 min)
Min plats: Stående ca 6 m till vänster om scenen.

Konsertbesökarna på Scandic Grand hade ristat in ett "Äntligen måndag" innanför pannbenet när de anlände till konserten med Austinbandet The Band Of Heathens. Orsaken till detta plötsliga glädjerop var ett sex år gammalt minne när bandet senast uppträdde i Örebro, en konsert som blev en upptäcktsfärd i musik och äventyrsresa med oändliga möjligheter. Ett minne som genom åren satt djupa spår i vårt medvetande och det vilade därmed tunga förväntningar och otäckt höga förhoppningar i luften denna måndagskväll.
   Då för sex år sedan, 9 maj 2011 (också en måndag!), var det bara glädje och positiva vibrationer i luften och den förrädiska frågan var nu om Gordy Quist (vänster) och Ed Jurdi (höger), The Band Of Heathens frontpersoner, verkligen skulle kunna upprepa den bravaden med ett i alla delar nytt band bakom sig.
   Allt ska ju relateras till allt hela tiden och när minnet ska sammanfattas och jämförelsen definitivt ska huggas i sten kan jag inte med bästa vilja i världen påstå att gårdagens konsert kom upp i samma magiska och förbluffande kvalitativa nivå 2011. Förklaringen ligger nog mest i förväntningarna som var omänskligt överdimensionerade och att göra en jämförelse mellan konserterna är egentligen varken intressant eller relevant. Förutsättningarna var på alla plan olika.
   Låt oss istället konstatera att The Band Of Heathens 2017 är ett mycket bra band, bättre live än på skiva om jag får bestämma, som nu är tajtare, stundtals tyngre men fortfarande har personlighet med kvalitéer som överträffar det mesta. Nämnda Jurdi och Quist (jo, han har svenskt påbrå kunde han lite stolt avslöja i ett mellansnack) skriver ju genomgående bra låtar inom olika genrer som kan bli lite halsbrytande på skiva. På konserten, där det pendlade mellan soul, country, rock, pop och southern rock eller americana som det lite bekvämt brukar sammanfattas som, blev det otroligt underhållande med både elektriska och akustiska ingredienser.
   Bandets pågående turné är i första hand organiserad för att marknadsföra senaste albumet "Duende" och bandet passade på att framföra en majoritet av låtarna från den i mina öron lite ojämna skivan. Inte överraskande fungerade materialet så mycket bättre live, med både energi och stor musikalitet i bagaget, i en fullpackad konsertlokal med en genuint intresserad och oerhört lyssnande publik. Alla bjöds på en konsert fylld av låtar från alla bandets studioskivor med en viss naturlig koncentration på den senaste. Men också några fina bidrag från förra skivan, "Sunday morning record" som jag lite oförklarligt inte var så nöjd med i min recension för fyra år sedan. Genomgående lugna "Girl with indigo eyes", "Had it all" och "Texas" tillhörde faktiskt mina favoriter den här kvällen. Den sistnämnda hade ett sånt där förlängt slut som ökar på magin i både låt och framförande.
   Men fokus i repertoaren låg naturligtvis på senaste skivan "Duende", som är lite musikaliskt spretig i sin ambition att bjuda på så många influenser det går, som låtmässigt live blev så mycket tajtare och mer homogen. Starten med "Sugar queen" var naturligtvis en bra stämningshöjande start och ett perfekt avstamp på en i sin helhet mycket givande konsert. Där Jurdis gitarr hade det där lite skitigare soundet som ingen studioinspelning kan fånga.
   Ytterligare aktuella låtar som "Green grass of California", Stones-influerade "Trouble came early", "All I'm asking", "Deep is love" (inte fullt så kommersiellt poppig som på skiva), "DC9" och den växande intensiteten i "Last minute man" blev hörnstenar i konserten som också blickade tillbaka på äldre låtar och covers.
   "Jackson station", Muscle Shoals-inspirerade "Second line", "Hurricane" och "Medicine man" (lång intensiv konsertfinal) var välanpassade återbesök i Band Of Heathens låtkatalog. Och med bandets vana trogen blev det också några covers, Gram Parsons "Sin city" och Gillian Welchs "Look at miss Ohio" innan de sa tack och adjö.

Gordy Quist: sång/gitarr
Ed Jurdi: sång/gitarr/munspel
Trevor Nealon: keyboards/sång
Scott Davis: bas/sång
Richard Millsap: trummor/sång

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.