Blogginlägg

Publiken svek flickornas Tommy

EFTER TIDEN SOM SÅNGARE I GRUPPEN HORIZONT, skivkontrakt i Frankrike 1980/81 (ett album och några singlar) och sedan sångare i hårdrockbandet Easy Action inledde Tommy Nilsson sin solokarriär 1988.
   Först fick han stor uppmärksamhet som duettsångare med Tone Norum på succésingeln "Allt som jag känner" och sedan gjorde han riktig solodebut med singeln "Maybe we're about to love" som hösten 1988 följdes av albumet "It!", som nådde tredjeplatsen på den svenska albumlistan, i samband med soloturnén.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/10 1988.

TOMMY NILSSON
Club 700/Medborgarhuset, Örebro 8 oktober 1988

Tommy Nilsson blev en erfarenhet rikare i lördagskväll när han besökte Örebro. Då fick han inte helt avundsvärt upplevelsen att sälja tiotusentals skivor inte är lika med publiksuccé på en konsert under hans första soloturné.
   Det kom således inte alls så mycket folk som de höga försäljningssiffrorna motsvarar. Främst var det naturligtvis den manliga publiken som svek. Det var de unga och ljusa rösterna som dominerade när Tommy beordrade allsång i "Allt som jag känner".
   När skönheten kom till Örebro i form av Tommy Nilsson var det givetvis flickornas favorit som stod på scen. Fast för mig personligen satt den eventuella skönheten mer i rösten än till det yttre hos denne Nilsson.
   Det var dramatik, styrka och personlighet i hans uppseendeväckande röst. Det har vi genom åren förstått men i lördagskväll blev han överkörd av sitt kompband som agerade med en ångvälts finess.
   Konserten var till övervägande del outhärdlig discohårdrock. Som underströks av Peter Ljungs avskyvärda blåssamplade klaviatursound och gitarristen Tobbe Stener som hade många klichéer på sitt register.
   Materialet på Tommy Nilssons första album är till stora delar högst anonymt och bandet försökte kompensera med hög volym som fick orutinerade konsertbesökare att ta sig för öronen.
   Det var först bland extralåtarna som det blixtrade till. På några läckert utvalda covers tog bandet ett steg tillbaka och lät Tommy briljera med sin soulfyllda röst.
   Peter Gabriels "Solsbury hill" var en ljuvlig pärla och det var betydligt roligare när han sökte inspiration hos sådana artister än hos amerikansk radiorock.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.