Blogginlägg från 2016-12-20

Tillbakablickar i mellandagarna

VI NÄRMAR OSS SLUTET PÅ 2016. Håkan Pop tar några veckors paus från regelbundna rapporteringar. Traditionellt ska man ju så här dags på året blicka tillbaka på det år som nästan har passerat. Årsbästalistorna på Håkans Pop håller på att sammanställas, publiceras i mellandagarna, men jag tänkte under de här veckorna blicka tillbaka lite längre.
   Jag uppfattar inte skivutgivning som någon krisbransch, den är till och med stundtals så intensiv att jag under de senaste åren missat många så kallade "viktiga" skivor med så kallade "viktiga" artister. Förr, kanske var det under åren när jag levererade skivrecensioner på löpande band och varje vecka skickade in 4-5 recensioner, hade jag liksom full koll på det mesta.
   Då missade jag inte nya skivor Bruce Springsteen, Kent, Neil Young, Steve Forbert, Rod Stewart och Elvis Costello. Men när floden av nya skivor på Håkans Pop konkurrerar med åtskilliga tillbakablickar är det lätt att missa så kallade viktiga skivor.
   Därför tänker jag nu under några veckor uppdatera mig själv vad som har hänt på skivmarknaden för ovannämnda artister under de senaste åren. Jag känner i ryggraden att jag har missat något. Det kan i flera fall vara många år sedan jag lyssnade noggrant på vissa artister men å andra sidan kan ju produktionen har varit lite sparsam och oregelbunden. Vi får se när jag närmar mig summeringen.

Rod Stewart hade minst sagt några extremt ointressanta år på skivmarknaden från 2002 när den genuint engelske artisten började utforska den gamla amerikanska sångtraditionen. Efter ett halvt album av "American Songbook" hade mitt intresse för Rod somnat in men han fortsatte år efter år med alla dessa tröttsamma evergreencovers för att sedan göra några lika urvattnade coverskivor med redan uttjatade rockklassiker och soullåtar. Ingenting att lägga någon energi på.
   Hursomhelst inleder jag tillbakablickandet på Rod Stewarts skivproduktion mycket passande med en några år gammal julskiva.

ROD STEWART

"Merry Christmas, baby" (2012)
Tyvärr, tyvärr. Den här skivan följer den enormt förutsägbara mall som Rod skapade under de ointressanta åren 2002-2010. Med den enda skillnaden att här handlar det om jullåtar som har mer gemensamt med Frank Sinatra än sångaren som sjöng "Maggie May".
   Att höra Rod sjunga "White Christmas", "When you wish upon a star" eller "Santa Claus coming to town", utan någon ambition att förändra arrangemang, kan väl passera som genomskinlig underhållning i horisonten men när det närmar sig "Silent night" (med barnkör) och sedan "Auld lang syne" (givetvis med säckpiporkester) blir det för sirapsbetungande i mina öron. För mig är det här hissmusik och jag går gärna av på första våningen.

"Time" (2013)
Äntligen nyproducerat och nyskrivet material med Rod som agerar låtskrivare på elva av skivans tolv låtar och det väcker en viss förhoppning. Efter smeten på förra skivan känns det ändå uppfriskande med en rockigare Rod fast genren befinner sig på gränsen mellan middle of the road och anonym radiomusik.
   Ibland delar han låtskrivarcredit med både fem och sex andra personer, ofta kompmusiker, och jag tvivlar på den personliga prägeln, han flörtar ofta med mandolin och fiol i arrangemangen, med alldeles för många inställsamma ballader. Men en och annan potentiell singellåt, "She makes me happy", "Brighton beach" och "Can't stop me now" piggar ändå upp.

"Another country" (2015)
Den låtskrivande ambitionen fortsatte på den här skivan för Rod, ofta bara tillsammans med Kevin Savigar den här gången. Engelsmannen Savigar, som spelat med Rod sedan 1978, har också producerat skivan. Rod försöker desperat visa upp sina engelska rötter ("childhood days" som han ibland sjunger om) med fiol, mandolin och banjo i arrangemangen men produktionen doftar dock överlag mer amerikanska studioresurser än engelsk fish & chips.
   Ändå är "Another country", som inte alls innehåller några countrystänk, ett klart godkänt försök att återupprätta Rod Stewarts rykte som sångare och låtskrivare. Ett rykte som höll på att nedmonteras under många år. Sedan kan han i några ballader bli alltför sentimental och smörig när det gränsar till godnattvisor.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.