Blogginlägg från 2016-11-11

Från Camden Town till Chalk Farm

JAG HAR I NÅGON GAMMAL KRÖNIKA BERÄTTAT hur jag en varm sommardag fullständigt fascinerades av Londons kanske mest trafikintensiva korsning där Oxford Street möter både Tottenham Court Road och Charing Cross. En korsning som under de senaste fem-sju-åtta åren varit en stor och gigantisk byggarbetsplats och långt ifrån något trevligt ställe att besöka. Nej, nu vill jag nog hellre återknyta kontakten med en annan intensiv gatukorsning i Camden Town i norra London. Ni ser bilden ovan, med Jazz Cafe i bakgrunden, där Camden High Street sträcker sig från vänster/söder till höger/norr. Från fotografens håll kommer både Camden Road och Kentish Town Road, rakt framifrån kommer The Parkway (Jazz Cafe skymtar där borta) och strax bakom huset till vänster sticker Greenland Road fram till samma korsning.
   En magnifik trafikplats med andra ord och är det första som möter en när man kommer upp från tunnelbanan. Bilden och ljudet av det kaoset har funnits i mitt huvud sedan 80-talet då Camden Town i norra London blev mitt favoritområde, en oas, en musikalisk tummelplats och en levande stadsbild på både ont och gott (desperata uteliggare blandades med turister).
   Det var konserterna som gjorde att jag ständigt återvände. Älskade att ta tunnelbanan (ofta från Bayswater) in till Tottenham Court Road, byta till Northern Line och förväntansfull gå av vid Camden Town-stationen och via den långa, långa rulltrappan plötsligt befinna mig överjord och sedan rikta in stegen mot någon av kvällens konsertlokaler.
   I torsdags gjorde jag ett romantiskt återbesök i stadsdelen som jag under senare år har tappat lite kontakt med och besökt högst sporadiskt. Och då i första hand inte för konsertbesök utan allmänt promenerande, öldrickande, shoppande, Camden Lock-besök, lunchande, turistminglande, fikande, kanske ta kanalbåten till Little Italy eller helt enkelt vandra längs kanalen från Camden fram till Baker Street och plötsligt befinna sig i en helt annan stadsdel.
   Med hjälp av Ann Scanlons synnerligen suveräna guidebok "The Rock'n'Roll Guide to Camden" (Tristia, 1997) passerade jag på en promenad mellan tunnelbanestationerna Camden Town och Chalk Farm några gamla vattenhål i det Camden som en gång var så otroligt tilldragande.
   När jag klev ur tunnelbanestationen Camden Town i entrén (översta bilden ovan) mot Kentish Town Road ville stegen gärna styra mig till vänster där Rock On, en av Londons mest beryktade skivaffärer, en gång låg. Affären var inte stor men innehöll på sin tid fantastiskt fina vinylskivor. Och ibland stod det celebert folk bakom disken. Som den där januaridagen 1985 när Philip Chevron, senare Pogues-medlem, stod där bakom disken och sålde skivor. Bara några dagar innan hade jag sett honom hoppa in på konserten med The Men They Couldn’t Hang på Dublin Castle, bara några kvarter därifrån i Camden, och hjälpte till att sjunga ”Green fields of France”.
   Minnet är idag större än verkligheten ty affären närmast tunnelbanestationen är idag det opersonliga Supersave (se vänster) som säljer mat, vin, tidningar och magasin. Mitt emot ligger den grandiosa men den kanske lite väl stora turistmagneten The World's End-puben som inte fanns där på 80-talet. Till min förvåning ser jag att The Underworld (se nedan) finns kvar till höger bakom byggnadsställningar nere i källaren. En klubb som etablerades 1990, några år efter min intensiva Camden-period, och var (och är fortfarande) ett hem för diggare av indiepop som varken förr eller senare har varit min kopp té.

RAKT ÖVER KORSNINGEN OVANFÖR LIGGER ALLTSÅ The Parkway som sträcker sig fram till Regents Park men där jag framförallt ofta hängde på den traditionella musikpuben Dublin Castle där Madness fick sitt stora genombrott i slutet på 70-talet, några år innan jag hade upptäckt Camden.
   Om mina noteringar och minnen stämmer klev jag första gången in på Dublin Castle i januari 1983 för att mötas av beskedet att kvällens konsert med Mickey Jupp 1983 var slutsåld. Har berättat om den incidenten här (där jag också gör en liten Camden-vandring i ord)men jag skulle återkomma till den puben ett antal gånger.
   När jag exempelvis hade nöjet att få uppleva Balham Alligators (med Geraint Watkins på dragspel), se Rolling Stones-pianisten Ian Stewart spela jazz med sin egen grupp, The Men They Couldn't Hang, Dominators och Los Pistoleros.
   Det är goda gamla minnen men den här gången gick jag Camden High Street norrut istället och passerade den gamla konserthallen Electric Ballroom som fortfarande existerar som levande musiklokal. Öppnade redan 1978 och är tveklöst en legendarisk plats där stora namn som Iggy Pop, Clash, U2 och Smiths en gång spelade. Men idag spelar stora namn i större lokaler. Den nya spejsiga logotypen (se ovan) skvallrar om en modern inriktning att stället numera frekventeras av namn av mindre dignitet och jag ser i programmet att det under de närmaste dagarna förutom klubbkvällar bjuds på både rock, hardcorepunk, hiphop och finsk glammetal(!).
   Jag går vidare mot Camden Lock och precis som Rock On-affären har slagit igen (1996) finns inte heller Vinyl Experience (nu tatueringsstudio), Rhythm Records och begagnade-affären Records & Video Exchange finns kvar i området.
   Men förändringens vind har blåst på många håll i Camden. Redan innan vi kommer fram till bron över Regent's Canal höjer sig den ståtliga byggnaden Dingwalls på andra sidan. Numera utan de jättelika bokstäverna i namnet längs långsidan och inte heller där har den musikaliska utvecklingen varit nådig jämfört med förr. Enligt deras hemsida satsar en totalt ombyggd lokal numera på restaurang, dj-parties och allmänt modern musik.
   Annat var det förr när jag en kväll fick uppleva Bill Hurleys band The Enforcers som förband till The Fabulous Thunderbirds, en annan kväll räckte det med The Men They Couldn't Hang som förband och den näst intill magiska kvällen när ett tillfälligt återförenat Ducks Deluxe delade scen med The Pirates.
   Efter lite kryssande både ute och inne bland stånden på Camden Lock-marknaden letade vi oss ut på Chalk Farm Road som genomfartsgatan genom Camden bytt namn till längre norrut. På sträckan mellan kanalen och Chalk Farm-stationen fanns förr ett antal kända tillhåll för områdets artister och på min väg upptäcker jag egentligen bara två välkända namn, The Monarch och The Marathon.
   I början på 90-talet uppträdde band på The Monarch utan att det fanns en scen men idag verkar stället växla mellan levande musik med mindre kända namn och klubbkvällar. Att till slut hitta The Marathon (se nedan), där delar av The Pogues hängde på 80-talet, var en ren och skär besvikelse ty bakom namnet idag på samma adress finns en totalt opersonlig hamburger/kebab/fish&chips-restaurang.
   Ett annat legendariskt ställe mellan Monarch och Marathon, i hörnet till Belmont Street, fanns en gång den irländska puben The Engine Room. Där var Shane MacGowan stammis och det var också ett populärt tillhåll under 90-talets britpop-peak. Idag är där byggnadsställningar med kanske ännu ett namnbyte på gång i en lokal som haft många olika namn: The Belmont, Bartok, Joe's Bar och nu senast The Load of Hay Tavern.
   Målet för Camden-vandringen var Chalk Farm-stationen som är "känd" från omslaget till Madness andra Stiff-album 1980, "Absolutely" där bandet poserar framför entrén. Madness, som har återförenats ännu en gång med sex originalmedlemmar, är faktiskt aktuella med det helt nyinspelade albumet "Can't touch us now".

/ Håkan

Leonard Cohen (1934-2016)

Ännu en ikon har avlidit och det finns återigen anledning att tänka tillbaka och minnas. I det här fallet om LEONARD COHENS liv och musikaliska insatser fast han ibland var mer uppskattad som poet än sångare. Jag ägde ett exemplar av boken "Beautiful losers" innan någon av hans skivor.
   Han tillhörde en annan generation än mina idoler på 60-talet , han var ju herre Gud ett år äldre än Elvis Presley, och bara ett år yngre än min mamma. Det påverkade naturligtvis mitt inledande omdöme om hans musik och skivor. Den extremt lågmälda och lite dystra tonen i arrangemangen på Cohens första skivor hade svårt att nå ett 15-årigt pophjärta på Norrbygatan i Örebro, den poetiska höga nivån sköt nog också över mitt huvud. Då.
   1967, när Cohen släppte sin första skiva, och 1968 hade mina favoriter namn som Procol Harum, The Move , "Sgt Pepper", Kinks, Small Faces och när det gällde singer/songwriters var nog Tim Hardin och Donovan mer populära hos mig.
   Men att Cohens låtar redan från start hade historiska förtecken förstod jag rätt snart, exempelvis föredrog jag "Hey, that's no way to say goodbye" före både "So long, Marianne" och "Suzanne" på första albumet, men fortfarande låg nog hans odödliga sånger bättre i andra sångares munnar.
   Jag har fram till idag nämnt Leonard Cohens namn 28 gånger på Håkans Pop och det har i väldigt många fall handlat om covers på hans låtar. Ibland har jag skrivit om hela projekt koncentrerade kring Cohen-låtar, tributeskivor som "Tower of song" och den svenska "Cohen - the Scandinavian report", och givetvis Jennifer Warnes lysande "Famous blue raincoat" med enbart Cohen-låtar. Hennes premiärinspelning av "First we take Manhattan" tillhör musikhistorien.
   Helt lösryckt ur sammanhanget måste jag också hylla Jeff Buckleys version av Cohens "Hallelujah".
   Bland skivor med Cohen själv är jag omåttligt, och kanske lite udda, förtjust i "Death of a ladies man", hans spektakulära samarbete med Phil Spector som ofta hatas i fanatiska Cohen-kretsar. Låtmaterialet kanske inte tillhör Cohens milstolpar men arrangemang och produktion lyfter både sång och text.
   Drygt tio år senare kom min nästa Cohen-favorit, "I'm your man" (1988), som också genomsyrades av ett nytänkande med arrangemangen som i hög grad var elektroniska. Kulturkrocken mellan det finstämda lite monotona och de syntdominerade arrangemangen var spännande. Här gjorde han för övrigt sin första egna version av mästerverket "First we take Manhattan".
   När Leonard Cohens liv nu är slut kommer vi inte att få något svar på frågan om han någonsin lyssnade på Richard Lindgren, Skånes svar på Cohen och Bob Dylan. Till historien hör nämligen att när Richard, som har flera Cohen-låtar i sin liverepertoar, besökte ön Hydra i Grekland för några år sedan slängde han in sin samlingstrippel "Memento" (där han för övrigt gör "Famous blue raincoat") i trädgården till huset där Cohen har ägt ett boende i många år.
   Leonard Cohen avled i måndags 7 november 2016.

/ Håkan

I min skivhylla: Mike Harrison

MIKE HARRISON: Mike Harrison (Island ILPS 9170)

Release: Oktober 1971
Placering i skivhyllan: Hylla 5: Mellan Jerry Harrisons "Casual gods" (1988) och Debbie Harrys "Rockbird" (1986).

RENT SPONTANT OGILLAR JAG ALBUM SOM SAKNAR titel men jag har nu två veckor i rad lyckats plocka ut skivor i skivhyllan där artisterna inte ens ansträngt sig för att ge skivan en titel. Som Beatles-fantast ska jag kanske inte vara så upprörd för den gruppens bästa skiva, enligt mig, saknade också titel och hade inte ens någon illustration på det vita omslaget... Nåväl, när jag lite planlöst bläddrar bland vinylskivorna på hylla 5, som inleds med Go-Go's och slutar med David Johansen, fastnar jag vid Mike Harrison-skivan utan att jag riktigt vet varför. Har inget direkt minne av skivan, förmodligen inköpt billigt flera år efter release, men jag känner till Harrisons historia och blir på ett ögonblick nyfiken för att han en gång i tiden var sångare i Spooky Toothh där jag över allt annat högaktade Gary Wrights närvaro.
   När jag gräver i Mike Harrisons historia hamnar jag så långt tillbaka i tiden som 1960 och Carlisle-gruppen The Ramrods (ej att förväxlas med Kinks tidiga gruppnamn) där han sjöng och spelade kompgitarr. Efter flera medlemsändringar bytte bandet namn 1964 till The V.I.P.'s och skivdebuterade med singeln "Don't keep shouting at me". Efter en kort period som The Vipps (!) lyckades bandet få kontrakt med skivbolaget Island och kanske var det Harrisons röst, som ibland jämfördes med Steve Winwood, som var dragplåstret hos ett bolag som hade intressen i Spencer Davis Group.
   Flower power-året 1967 bytte kvartetten namn till Art men det var först när det genuint engelska bandet förenades med ytterligare en sångare, New Jersey-killen Gary Wright, det började hända saker. Efter ytterligare ett namnbyte, till Spooky Tooth, och med den blivande heta producenten Jimmy Miller i släptåg skapade gruppen uppmärksamhet utan en enda hitlåt.
   Kanske var det bristen på kommersiella framgångar som gjorde att gruppen började experimentera, ett minst våghalsigt samarbete med den franske elektroniske kompositören Pierre Henry, som fick Gary Wright att lämna gruppen som slutligen splittrades hösten 1970. Wright inledde en solokarriär och det fick Harrison att göra samma sak och det resulterade i skivan som jag bläddrade fram i min skivhylla.
   Inför solokarriären gick Mike Harrison tillbaka till sina rötter i Carlisle där han slog sig samman med gruppen Junkyard Angel där han faktiskt återförenades med gamle V.I.P.'s-medlemmen och gitarristen Frank Kenyon. På albumet, som Harrison själv har producerat, står musikerna inte bara för kompet utan har också haft stor del i det kreativa arbetet som låtskrivare. Av skivans åtta låtar har Harrison bara varit delaktig i skrivandet på tre medan två låtar är covers, Cat Stevens "Hard headed woman" och Spooky Tooth-kollegan Luther Grosvenors "Here comes the queen".
   "Mike Harrison" är i mina öron inget bortglömt mästerverk utan snarare ett väldigt ordinärt rockalbum för sin tid. Harrison har visserligen en stark och kraftfull röst men att jämföra hans stämma, som många gjorde på den tiden, med Joe Cocker eller Steve Winwood är en stor överdrift. Och låtarna når inte heller någon hög anmärkningsvärt personlig nivå vilket kan förklara mitt tomma minne kring den här skivan.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.