Blogginlägg

"Det blir inte bättre än så här"

DALAPLAN
Det blir inte bättre än så här
(Gaphals)

Ja, det sägs att skivbranschen är i djup kris men ser man på alla intensiva skivsläpp får jag en helt annan uppfattning och den här hösten har jag haft mindre koll på nysläppt musik än någonsin. Jag är ju inte i den hippa situationen att jag behöver sätta upp fingret i luften för att känna åt vilket håll den kommersiella vinden blåser. Nej, jag struntar helt i vad som gäller för stunden. Däremot är jag ofta nyfiken på all för mig intressant musik som jag ändå har missat. Med Spotify och YouTube som hjälp går det trots allt att, visserligen lite bristfälligt, uppdatera sig kring nya skivor, nya namn och ny musik. Ändå erkänner jag att jag litar mer och mer på tips från andra håll. Det är inte jag som ska upptäcka nya personligheter i den värld vi kallar pop och rock.
   Just dÃ¥ kommer bandet Dalaplan in i min delvis krossade värld som en energikick frÃ¥n igÃ¥r, som ett eko frÃ¥n förr och som ett rop pÃ¥ hjälp när all research frÃ¥n gamla decennier har tagit över verksamheten vid det här bordet.
   Dalaplan och deras tredje album (nej, jag har inte hört de tvÃ¥ tidigare) med den kaxiga titeln "Det blir inte bättre än sÃ¥ här" lägger sig inte direkt som bomull i öronen. Är väl egentligen lite för rastlöst intensiv för att passa in i min behagliga värld men visst är den nästan oavbrutna energin pÃ¥ skivan ändÃ¥ läcker att uppleva när jag gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng letar mig tillbaka till skivan.
   Jag har även noterat uppmärksamheten i media sedan skivan släpptes för nÃ¥gon mÃ¥nad sedan där referenserna stÃ¥r som spön i backen. Allt frÃ¥n Problem via Kal P Dal till Bruce Springsteen, och det kan väl i viss mÃ¥n beskriva musiken, soundet, texterna och intensiteten hos Dalaplan. Jag accepterar alla namn som nämns i sammanhanget medan jag kommer med ytterligare nÃ¥gra namn som poppar upp (förlÃ¥t!) i mitt minne.
   Bandets hemstad heter Malmö och sÃ¥ngaren Niklas Svenssons skÃ¥nska accent ekar bob hund i sina bästa Ã¥r. När deras scenshow med Tomas Öberg i spetsen höll pÃ¥ att brisera av utÃ¥triktad energi. Eller när det orättvist glömda bandet The Facer öste pÃ¥ för fullt pÃ¥ scen runt decennieskiftet medan den sanslöst spektakuläre sÃ¥ngaren Paul Perris klättrade pÃ¥ väggarna pÃ¥ nÃ¥gon rockklubb. Eller minnet av Moneybrother när han inte visste var gränsen gick mellan storslagen rock och fullständig passion.
   Alla de parallellerna har jag upplevt framför en scen men Dalaplan framkallar samma känslor redan pÃ¥ skiva. Hur de sedan lyfter över intensiteten till det levande rummet kan jag bara fantisera om men ändÃ¥ mÃ¥la upp skisser pÃ¥ i mina innersta tankar.
   När energin inte bara är energi och när provokationer inte bara är provokation blir Dalaplans rockmusik en öronsköljare av stora mÃ¥tt. Ibland blir det kanske lite väl mycket pang pÃ¥ rödbetan och för lite fantasi i nÃ¥gra lÃ¥tar, "Dra Ã¥t helvete"-refrängen pÃ¥ en lÃ¥t är väl kanske lite överdos för min smak, men här finns mÃ¥nga exempel pÃ¥ lÃ¥tar som lockar till upprepade lyssningar. Och dÃ¥ framträder plötsligt bÃ¥de variation och finess.
   Ingrediensen med den pipiga orgeln och/eller call-and-response-hojtandet frÃ¥n bandets kvinnliga medlemmar fÃ¥r lÃ¥tarna att höja sig över en enbart ösig nivÃ¥. Orgeln doftar för övrigt bÃ¥de 60-talsgaragerock och - Gyllene Tider, lyssna bara pÃ¥ "Andra sidan stan", men det törs man väl knappast nämna i det här "seriösa" sammanhanget.
   Med lÃ¥tar runt tvÃ¥ minuter blir det fÃ¥ stunder till andhämtning men pÃ¥ ungefär samma sätt som ingen i världshistorien kan beskriva The Damneds tvÃ¥minuters-explosion "New rose" som monoton klarar ocksÃ¥ Dalaplans lÃ¥tar av den utmaningen utan problem.
   När jag efter elva lÃ¥tar ändÃ¥ önskar nÃ¥got mer dämpat i öronen kommer balladen vi inte trodde fanns i gruppens repertoar. Och dÃ¥ framträder plötsligt en annan skÃ¥nsk legendarisk grupp som förebild: Torsson.
   Trots recensionens alla referenser i tillbakablickande ger Dalaplans musik och framförande en tveklös avbild av nuet.

/ HÃ¥kan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.