Blogginlägg från 2016-10-13

Bob Dylan får Nobelpriset

BOB DYLAN FÅR NOBELPRISET I LTTERATUR. Jag trodde väl aldrig i min vildaste fantasi att jag någon gång skulle kunna kommentera en Nobelpris-vinnare. Det brukar vara någon obskyr författare från något avlägset land långt bort med ett näst intill svåruttalat namn som brukar stå i den blickpunkten timmarna efter det spännande avslöjandet. Men nu är det ändå så att en av musikhistoriens största ikoner har fått priset och då krävs det väl att även jag lämnar ut min ståndpunkt i frågan. Och då är det så enkelt att jag kan upprepa min krönika i Nerikes Allehanda från 13 maj 2000 inför Polarpriset det året. Och jag står fortfarande för de orden.
   Sedan måste jag, i denna stund, naturligtvis räkna upp mina skivfavoriter och mina få konsertupplevelser med Dylan. Och även där kan jag hänvisa till några texter som jag har publicerat på Håkans Pop. "Blood on the tracks" fanns naturligtvis med på min lista över bästa 70-talsfavoriter. När han gjorde den fantastiska "Infidels" på 80-talet blev det en av mina största Dylan-favoriter. Jag har även uppmärksammat hans singlar på 60-talet.
   På scen hade jag möjligheten att se Bob Dylan på Ullevi 1984 men blev nog mer tagen av turnén tre år senare, i september 1987, när han uppträdde med Tom Petty & Heartbreakers som kompband.
   Men åter till min drygt 16 år gamla krönika som jag med reservation för de tidsmässiga vinklingarna fortfarande står för.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13 maj 2000.

DYLAN ÄR TROTS ALLT EN VÄLFÖRTJÄNT POLARPRIS-VINNARE

JAG ÄR INGEN BOB DYLAN-FANATIKER. Vilket inte betyder per automatik att jag hatar karln. Jag älskar inte Dylan reservationslöst, som många i min omgivning och generation gör, så mitt intresse för den levande legenden anses svalt och oengagerat.
   OK, jag kanske inte kan citera en hel vers Dylan-poesi på rak arm och ej heller kan jag med exakthet placera varje låt på rätt album utan facit. Men det är svårt att inte respektera människan Robert Zimmerman och det mesta han har gjort.
   Ty han har hämtat sig starkt efter varje kommersiell krasch eller musikalisk djupdykning som få andra. Det visar på mänskliga drag och en våghalsig inställning som kryddar varje artistkarriär. Inte minst Dylans som snart passerar helt ofattbara 40 år.
   Som med alla artister jag riktigt respekterar fascineras jag lika mycket av parenteserna, ögonblicken av tomgång, som av de odödliga klassikerna. Därför analyserar jag mittuppslaget i CD-häftet till nya samlingsskivan "The very best of Bob Dylan", där hela hans diskografi ligger som en myrstack, på ett litet annorlunda sätt än den hängivna fanatikern.
   Till exempel upptäcker jag att ett album, den mediokra livedubbeln "Before the flood", helt sonika utelämnats. Som får mig att dra slutsatsen att även de mest initierade vill blunda (och hålla för öronen) för Dylans värsta klavertramp.
   Nämnda liveskiva avslutar Dylans längsta vågdal i karriären mellan 1970 och 1974. Som bestod av coverskivor, outtakes, filmförsök och ett miserabelt försök till nystart på nytt skivbolag.

DET ÄR DÅ, I KARRIÄRENS MEST PRESSADE STUND, rockpoeten nummer ett i världen kliver fram och gör "Blood on the tracks" som är så outstanding lysande att jag på den punkten är helt enig med fanatikerskaran.
   Hans djupt religiösa period, som lyckligtvis inte blev så lång, är ett annat svart hål i diskografin. "Slow train coming" kan jag acceptera men "Saved" är så olyssningsbar att jag inte längre har plats för den i skivsamlingen.
   Revanschen i detta läge heter "Infidels" och är också en av mina största Dylan-favoriter. Dylans 80-tal på skiva var i övrigt fladdrigt och ofokuserat, flera av albumen var hopplock från många inspelningstillfällen innan producenterna Daniel Lanois och Don Was kom in och styrde upp Dylan mot ännu en period av stor rockmusik. Med "Oh mercy" och utmärkta "Under the red sky", två album som märkligt nog inte representeras med en enda låt på ovannämnda samling.
   90-talet inleder Dylan med ytterligare några oinspirerade liveskivor som jag dock förlåter honom för ty Unplugged-spelningen på MTV, som också har blivit en utsökt skiva, var otroligt stark och ett i övrigt osedvanligt tunt decennium efter Dylans mått mätt avslutades med den mycket skärpta "Time out of mind".
   Så när Bob Dylan från i dag, när han landar i Sverige, och nästan en vecka framåt står i musikalisk fokus i landet (EM-schlagern får ursäkta) så befinner han sig på ännu en av dessa oräkneliga toppar i karriären. Och när han på måndag tar emot Polar-priset så är det för en gångs skull alldeles välförtjänt. Och inte en dag försent.
   Fast visst gjorde Byrds Dylan-låtarna bättre än han själv på 60-talet. Och "Mighty Quinn" har Dylan aldrig gjort bättre än Manfred Mann en gång gjorde.

/ Håkan

"Down Harrison"

DOWN HARRISON
Down Harrison
(Rootsy)

För andra gången idag (se recensionen av Wille Ahnbergs album) får jag anledning att förklara varför kända, rutinerade och etablerade musiker inte gör skicklig men totalt opersonlig kvalitetsrock a la Toto per automatik. Den tajta rytmsektionen i Down Harrison, trummisen Pelle Alsing och basisten Tommy Cassemar, har funnits med i ett oräkneligt antal musikaliska sammanhang i drygt 30 år. Och bidrar här i den nya svenska rockgruppen Down Harrison med både rutin, passion och spelglädje.
   Om man vill göra historien om gruppen Down Harrison lång, som vi gärna gör på den här sidan med det obegränsade utrymmet, så började den på sätt och vis redan 2001. Då ville den svenske sångaren och låtskrivaren Jesper Willaume spela in sina sånger där bland annat ovannämnda Cassemar och Alsing fanns med i studion. Skivbolagsstrul gjorde att skivan aldrig gavs ut och inspelningarna föll i glömska medan Willaume och satsade mer eller mindre på restaurangbranschen istället.
   Vid sidan av alla sina andra åtaganden i olika grupper och kompband började samma Cassemar och Alsing för 2012 att planera för en egen grupp då minnet av de gamla Willaume-inspelningarna väcktes till liv och blev en grogrund för det nya projektet. Nu hade gitarristen Jonas Isacsson (som för övrigt tillsammans med Alsing och Cassemar spelade på Roxettes första album 1986...) anslutit till bandet som i Willaumes huvud fått namnet Down Harrison. På 80-talet reste han runt i USA och fastnade i Leadville, Colorado i tre år där han ofta gick nerför gatan Harrison Avenue. Därav gruppnamnet.
   Isacsson hoppade sedan av det än så länge ganska ofokuserade projektet och en gammal vän till Alsing, Micke Wedberg, blev ersättare. Wedberg spelade både gitarr och keyboards men han ägde också en inspelningsstudio, Prepost Studio, där gruppens första låtar skulle komma att spelas in.
   Första upplagan av det här albumet släpptes digitalt förra våren, samtidigt kom Willaumes album "This Year The Summer Will Be Long" (går att beställa här) och i våras skrev bandet kontrakt med Rootsy som imorgon släpper en remastrad upplaga av albumet "Down Harrison" på riktigt.
   Först rimmar namnen Pelle Alsing, Tommy Cassemar och Ola Gustafsson (ständig gästartist hos Down Harrison) inte så naturligt med ett skivbolag som brinner för musik med artister, både svenska och utländska, som har främst amerikanska rötter inom country, blues och americana. Men när jag lyssnar på skivan faller alla pusselbitar på plats väldigt snabbt och naturligt.
   Både band, repertoar och arrangemang bör nämligen sorteras in under americana-etiketten som i det här fallet omfattar lite tyngre Neil Young-influerad rock ("Enemy" och "The big fence"), countryrock a la Jayhawks, några poppigare låtar men också akustiska inslag som snarare tillhör singer/songwriter-genren.
   Bandet är uppenbart en tajt enhet med sångaren Jesper Willaume och hans texter i frontlinjen. Musikaliskt välgjort men med en personlig känsla som förstärker låtmaterialet. Jag misstänker att gästgitarristen Ola Gustafsson ligger bakom de countryfierade detaljerna med sin steelgitarr och de rockigare höjdpunkterna med sin slide.
   En konsert med Down Harrison står på önskelistan.

/ Håkan

Covers: Wille Ahnberg

WILLE AHNBERG: Långsamme jägaren (Mowihla/Ear Hear/Plugged)

Min långa serie med coverskivor gör en tillfällig comeback på den här sidan. Med en helt ny skiva (släpps imorgon) där Wille Ahnberg tolkar sin stora hjälte Ian Hunters låtar på ett väldigt personligt sätt med svenska texter som han själv har skrivit. Redan på Ahnbergs förra album, "Det finns ingen cirkus", fanns det en Hunter-låt (titellåten) som kommer i repris här. Han och hans många kända musiker har alltså musikaliskt inte kopierat utan snarare tolkat Hunter-låtar från både Mott The Hoople-tiden och den senare solokarriären.
   Spännvidden i materialet vad gäller ursprung och tidsperiod är stor, från tidigt 70-tal till 2009, men Ahnberg har lyckats förena sound och produktion till ett ganska helgjutet resultat. Från en artist med ett homogent intresse för en artist och hans repertoar till en, i det här fallet, ganska ordinärt Ian Hunter-intresserad recensent (det vill säga jag) är steget ganska långt i praktiken. Speciellt som Ahnberg har letat covermaterial bland mycket obskyra låtar, från allmänt mindre kända albumlåtar till en singel-b-sida och en demolåt.
   Från en fantast som Ahnberg till en nördig bloggare (det vill säga jag) är steget däremot inte alls långt. I cd-häftet har han noggrant noterat alla fakta kring låtarna och jag, i min tur, har researchat och lyssnat in mig på originalinspelningar som i väldigt få fall redan var bekanta för mig.
   Urvalet har haft en tydlig linje när Ahnberg genomgående valt de mindre rockiga ögonblicken i Mott The Hooples och Ian Hunters repertoar. Med låtar och arrangemang som har finjusterats in i minsta detalj och sedan spelats in med värdig skicklighet av ett gäng professionella musiker under ledning av producenterna Sven Lindvall, Uffe Börjesson och Ahnberg själv.
   I grundsättningen har för övrigt Per Lindvall, Peter Hallström, Staffan Astner och Jesper Nordenström spelat med Sara Isaksson som sångerska. Där finns ingen så kallad virtuosvarning och det spelas genomgående med en känslig och varsam prägel som ibland lyfter de lågmälda arrangemangen till en nästan magisk nivå.
   Sång- och textmässigt är det lika personligt. Ahnberg saknar den där David Bowie-influerade stämman som Hunter ofta hade i Mott men han sjunger både starkt och naturligt. Och det är med poetisk finurlighet han har "översatt" Hunters texter. Med små kunskaper i ämnet (det vill säga som jag) går det att uppfatta skivan som om den enbart innehåller originallåtar.
   Musikaliskt rör det sig till stor del i det lugna och lågmälda. Därför blir det lite överraskande när han tar hand om Hunters avskalade demo "All is forgiven" och gör en slagkraftig poplåt, "Det finns ingen cirkus", med klara hittendenser av den.
   Ahnberg har även normaliserat "Overnight angels", som med ekoröst och fasförskjutning är en rejäl rocklåt i original, fast visst låter arrangemanget här som om den är hämtad från Nationalteaterns "Livet är en fest".
   Hursomhelst är "Långsamme jägaren" gjord med ett stort hjärta och den kärleken når lyssnaren i nästan varje spår på skivan.


Långsamme jägaren (Sea Diver) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1972. Från Mott The Hooples album "All the young dudes".
Normandie (Ill wind blowing) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1980 (Inspelad 1971). Från Mott The Hooples samlingsalbum "Two miles from heaven".
Noll noll (Trudi's song) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1974. Från Mott The Hooples album "The Hoople".
Det finns ingen cirkus (All is forgiven) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
2000. Från Ian Hunters album (demo) "Once bitten, twice shy".
Ingen kan vinna (Win it all) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
2009. Från Ian Hunters album "Man overboard".
Ängel från en mindre stad (Angel of 8th Avenue) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1971. Från Mott The Hooples album "Wild life".
Ingenting brinner i mörker (Overnight angels) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1977. Från Mott The Hooples album "Overnight angels".
Tre ljusår härifrån (3000 miles from here) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1975. Från Ian Hunters album "Ian Hunter".
Barn och dårar (Sons and daughters) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1980. Från Ian Hunters album "Welcome to the club".
R.I.P. (Rest In Peace) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1974. B-sida ("The golden age of rock'n'roll") med Mott The Hoople.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.