Blogginlägg från 2016-09-19

#33. dvd: That'll be the day/Stardust

That'll be the day/Stardust (Optimum Classic, 2007)

I MIN HITTILLS OSORTERADE SAMLING AV VHS- OCH DVD-filmer återfinns många återutgivningar, lågprisvarianter och långtifrån originalutgåvor. Dagens dvd är ett typiskt exempel på en sådan budgetvariant, två engelska filmer från 70-talet som har ett naturligt samband och trängs på samma skiva som gavs ut 23-24 år efter originalen. I en förpackning som i vanlig ordning saknar dokumentation men som jag tidigare har påpekat: Innehållet är så mycket viktigare än ytan.
   "That'll be the day" (1973) och "Stardust" (1974) har mycket gemensamt, skådespelaren i huvudrollen (David Essex), huvudrollskaraktären (Jim Maclaine), producenten (David Puttnam), manusförfattaren (Ray Connolly) och filmberättelserna är som en följetong. Däremot har filmerna två olika regissörer, Claude Whatham respektive Michael Apted, som båda hade mer erfarenhet från tv-produktioner än filmbranschen.
   Det sägs ofta vara sångaren David Essexs filmdebut men han hade innan "That'll be the day" gjort tre filmer, "Smashing Time" (1967), "Assault" (1971) och "All Coppers Are..". (1972), blygsamma roller i mindre kända filmer. Även som soloartist hade en lång, men även där mindre känd, karriär. Gjorde singeldebut redan 1965 men hans solokarriär höll sig så gott som i skymundan innan han sommaren 1973. samtidigt som "That'll be the day" hade premiär, "råkade" få en stor hit med "Rock on" och stora kommersiella framgångar åren därpå.
   "That'll be the day" utspelar sig 1958 i en typisk engelsk miljö. Producenten Puttnam, senare känd för filmer som "Midnight express", "Triumfens ögonblick" och "Local hero", fick idén till filmen när han hörde Harry Nilssons låt "1941" och Connolly, författare och musikjournalist på Melody Maker, skrev en historia som löst bygger på Beatles och Ringo Starrs tidiga karriärer, Quarrymen och Rory Storm & the Hurricanes. Och det passade givetvis perfekt med Ringo i en ledande roll i filmen, där han dessutom liknar sig själv från tidigt 60-tal, som kompisen Mike. Filmen hakade på vågen med 50-talstema som samma år hade introducerats med den amerikanska filmen "Sista natten med gänget".
   Essex spelar rollfiguren Jim Maclaine som lämnar skolan, rymmer hemifrån på ett lastbilsflak, drömmer om "fish & chips and freedom", hyr ett sunkigt rum för drygt 2 pund i veckan, jobbar på nöjesfält men drömmer om ett liv som rockstjärna. Han ser upp till den framgångsrike karaktären Stormy Tempest som spelas av Billy Fury, som på riktigt hade sina skivframgångar från 1959 och framåt. I bandet spelar bland annat Keith Moon, som våldsam trummis (J D Clover), Graham Bond och John Hawken.
   Soundtracket som löper genom hela filmen är baserat på tidstypisk 50-talsmusik, exempelvis Everly Brothers "(Till) I Kissed you", Jerry Lee Lewis "Great balls offire" och Bobby Darins "Dream lover", men gör också några musikaliska utflykter i 60-talet med Dions "Runaround Sue", Del Shannons "Runaway" och Johnny Tillotsons "Poetry in Motion". Irländaren Eugene Wallaces då nyinspelade version av "Slow down" låter som tagen från 50-talet. Däremot gör Pete Townshends låt från 1971, "Long Live Rock", överraskande entré i 1958-stämningen när den sjungs av Billy Fury.
   Det blir riktigt intressant under sluttexterna när informationen "Music supervised by Neil Aspinall & Keith Moon" dyker upp. Aspinall är mer känd som den person som stod Beatles närmast under hela karriären.
   Framtiden som rockstjärna blir mest en dröm för Jim Maclaine i filmen men i den sista scenen köper han en gitarr. En handling som öppnar för en fortsättning i nästa film, "Stardust".

RINGO STARR TACKADE NEJ TILL ROLLEN SOM MIKE i "Stardust" och nu fick ännu en gammal engelsk rockstjärna, Adam Faith, ta över karaktären som nu fick större plats och utvecklades till Jim Maclaines manager. En annan engelsk 50-talsstjärna, Marty Wilde, gör också entré i filmen som skivbolagsboss.
   Filmhistorien har flyttat fram några år och vi får en tydlig tidsnotering med Kennedy-mordet 1963 på tv-bilderna.
   Soundtracket till "Stardust" är nog mer berömt än själva filmen. Jag har skrivit om skivan här och de specialinspelade låtarna med Dave Edmunds är klart intressanta. Han är också med i filmen som medlem i bandet The Stray Cats som inledningsvis kompar Jim Maclaine. Ett fiktivt band som i övrigt innehåller både musiker, Keith Moon och Paul Nicholas, och skådespelare, Karl Howman och Peter Duncan.
   Kommersiellt slår Maclaine och Stray Cats igenom men framgångarna skapar också problem och slitningar mellan gruppmedlemmarna. Den amerikanske managern Porter Lee Austin, spelad av Larry Hagman, försöker styra gruppen med sin bullriga och pratglada jargong medan Maclaine, som övergivit fru och barn i England, blir alltmer tvivlande och depressiv. En ganska förutsägbar filmstory som räddas av musiken, "You kept me waiting" och "Take it away" är uppenbara pophits, och ett vattenkammat Brinsley Schwarz dyker upp i en scen.
   Nytt kompband, rundgång på scen och buande från publiken gör inte saken bättre. Maclaine gör ett desperat men misslyckat försök att ändra stil och börja sjunga svulstig musikalpop men tillsammans med manager Mike drar han till Spanien för lite lugn och ro. Men när press och tv har letat rätt på paret på ett bildskönt slott, tv-reportern jämför honom med Messias, rasar allt samman och jag kan meddela att historien inte slutar lyckligt.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.