Blogginlägg

Nu är Live at Heart 2016 igång!

Göran Samuelsson får sitt pris Musikörat av Anders Damberg.


Cris Derksen.

Alla bilder: Anders ErkmanCree-indian som dansade till Cris Derksens musik.


INVIGNINGSGALAN FÖR SJUNDE UPPLAGAN av Live at Heart, som drog igång igår kväll, blev ett perfekt startskott för ett mångkulturellt numera globalt event. Det som jag igår förutsåg skulle bli en blandad kompott av artister blev musikaliskt en färgsprakande gryta med smak av Mississippi. New Orleans-artisten Cary Hudson satt på scenen och hälsade publiken välkommen musikaliskt med sin gitarr och röst.
   Galan som sparkade igång festivalen var inte bara en musikalisk happening, med artister på scen hela tiden. Den blev också ett magnifikt mingelparty där samvaro och det trevliga och personliga mötet mellan festivalpublik som var minst lika viktigt mellan alla musikaliska kickar.
   Sprang på låtskrivaren Joacim Dubbelman som såg fram mot en spännande och intensiv festival. Han hade gjort upp ett detaljerat schema som han stolt visade upp i sin telefon. Och som brukligt är tipsade vi varandra och många olika artistnamn for omkring under några minuter. Han tipsade om Sam Brookes, folkmusikartisten från London, som gör stillsam melankolisk musik. Jag kontrade med Thisell som också har det lågmälda uttryckssättet.
   Jag hörde Björn Sundin, kommunalrådpolitikern, tala om hur Live at Heart en gång startades av två halvgalna personer, han syftade på Anders Damberg och Johannes Nilsson, och nu blivit ett begrepp över hela världen.
   Cary Hudson följdes på scen av Torontos Cris Derksen som med rötter i creefolket (Nordamerikas ursprungsbefolkning) sjöng på sitt speciella sätt och spelade samtidigt cello där hon blandade klassisk musik med traditionella tongångar. Mycket spektakulärt men kvällen skulle lite senare bjuda på än mer uppseendeväckande "musik".
   Men först Dimpker Brothers, Sveriges svar på Proclaimers, som tilldelades årets låtskrivarstipendium. Göran Samuelsson, även han pristagare på årets festival (Musikörat), fick några minuter i rampljuset för att spela en låt, "Nästan som en dröm", tillsammans med sitt eminenta kompband. Men han skulle senare på kvällen få sina traditionella 40 minuter på East West (se nedan).
   Som om inte Cris Derksens spektakulära show var nog fick vi också se och höra en livs levande säckpipeblåsare marschera in i Konserthusets foajé till tonerna av The Johnny McCuaig Bands rockiga toner. Sedan avslutade det norska brödraparet Sturle Dagsland galan med avantgardiska ljud som väckte stor uppmärksamhet med både volym och gnisslande detaljer.

SENARE UNDER KVÄLLEN PÅ EN HELT ANNAN PLATS kom jag i samspråk med två radiopersonligheter som förklarade sin fascination för den här festivalen men gav också, visserligen helt ovetenskapligt, sitt smakomdöme om årets festivalöl, Pale At Heart, som lite snopet är tillverkat i - Eskilstuna.
   - Smakar lite mesigt, var Magnus Dahlbergs och Arne Holmbergs samlade intryck.
   Live at Hearts artistansvarige Lars-Göran Rosén lär jag springa på ett antal gånger under festivalens gång. Han har nämligen som mål att se tre akter varje konserttimme. Allt för att hålla sig à jour med händelserna på de flesta scener.
   - Jag måste se vad som händer på Level, var hans kommentar när han lämnade konserten med den italienske americana-artisten Manuel Bellone på Clarion Hotel och något liknande fick han ur sig när han avbröt Jon Dee Graham-konserten på East West lite senare.
   Jag var som sagt också på Clarion men hamnade där mer av en slump än ett genomanalyserat beslut. Fick se och höra slutlåtarna med Kaurna Cronin, artisten som har rest absolut längst, från Australien, av alla artister på årets Live at Heart. Sedan fick jag också uppleva americana från Italien, vilket jag inte gör varje dag, som lät bra utan att greppa mitt hjärta hårt.
   Sedan gick promenaden till East West Sushi där kvällens viktigaste konserter stod på programmet:

JON DEE GRAHAM: East West Sushi
Jag är inte så kunnig i ämnet Jon Dee Graham fast han har en lång och imponerande karriär bakom sig. Men rapporterna om en mycket trevlig man från Austin och en musikaliskt varierad artist väckte naturligtvis sympati redan från start. På East West satt han på en stol, spelade akustisk gitarr och sjöng med sin skrovligt rökiga röst sånger han till största delen skrivit själv.
   Han hade också ett läckert sätt att nå publiken med sitt mellansnack och fick alla att sjunga med och skratta på rätt ställe. Han frågade om någon kände till Green On Red, och vi var några få personer som försökte göra oss hörda, innan han lovordade den gruppens sångare Dan Stuart och sjöng en tributsång till honom. Ett mycket fint minne.

GÖRAN SAMUELSSON: East West Sushi
Förutom det lilla korta framträdandet på invigningsgalan fick Göran och hans band genomföra en riktig konsert på East West framåt kvällen. Jag var på förhand lite rädd för att hans melodiösa men lågmälda sånger och finstämda texter skulle försvinna i det obligatoriska sorlet bland restaurangbesökarna men med hjälp av sitt band tog han och hans musik sig igenom barriären och ut på andra sidan som storslagen rockmusik.
   Tro mig eller inte men det rockade verkligen om vissa låtar. Kanske inte i ett tempo à la Dregen, en av årets Packmopedartister, men i låtar som "Vägar utan mål", "På väg" (med underbart slidesolo av Bengan Blomgren) och Totta-hyllningen "Blommig blå" svängde det grymt i all anspråkslöshet.
   Göran är inte artist för att kunna sälja stora mängder av skivor så han meddelade på slutet av sin konsert att några skivor hade han inte med sig. Men med stor värmländsk humor i botten meddelade han att om han hade haft det så hade senaste albumet "Stad & Land" kostat 150 kr men signerade bara 100 kr...
   Efter en promenad till bilen fick han till slut fram väskan med skivor och kunde nöjt håva in en hundralapp. I det lilla "tumultet" som följde efter konserten fick jag till slut den fysiska låtlistan i min hand av Bengan. Som ni ser nedan har han skrivit sina egna instruktioner efter några låtar.


/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.