Blogginlägg från 2016-02-08

60: #15 MANFRED MANN (1963-1969)

Från vänster: Manfred Mann, keyboards, Mike Vickers, gitarr, altsaxofon och flöjt, Paul Jones, sång och munspel, Tom McGuinness, bas, och Mike Hugg, trummor och piano.

MANFRED MANNS TOPP 3:

1. If you gotta go, go now
2. Mighty Quinn
3. Semi-detached suburban, Mr James

DET KAN TYCKAS VARA MED UTSTUDERAD PRECISION som jag har satt ihop min lista på 60-tals-favoriter. Men det är faktiskt rena rama slumpen som har placerat Manfred Mann strax ovanför Bob Dylan vars låtar vid upprepade tillfällen blev framgångsrika och musikaliskt starka singlar för den engelska popgruppen. Av vilka två tveklöst toppar min Best of Manfred Mann-lista. Däremot är det genomgående fina minnet av alla Manfred Mann-singlar en något förfinad bild. Det upptäcker jag när jag nu på något sätt önskar få en helhetsbild av gruppens hela singelproduktion på 60-talet.
   Där finns visserligen åtskilliga starka singelhits men också några uppenbart anonyma låtar, helt bortglömda, kvalificerade parenteser och minst sagt pinsamma försök till singelmaterial. Min förutsägbara bild på gruppen som envist litade på covers är även den tämligen snedvriden.
   Gruppen, vars namn var identiskt med gruppens keyboardspelare, var inte bara en av 60-talets allra mest framgångsrika utan var också en samling framstående och avancerade musiker vilket inte var så vanligt i grupper på det decenniet. Den tekniska skickligheten kanske inte alltid kom fram på gruppens singel-a-sidor, som ofta var covers, men på b-sidorna som de skrev själva fanns en betydande experimentlusta. Med historiskt facit i hand förstår jag nu varför delar av gruppen under 70-talet fortsatte i Manfred Mann Chapter III och Manfred Mann's Earth Band som i första hand inte jagade singelhits.
   Förklaringen kanske ligger i det faktum att gruppen ursprungligen bildades 1962, som Mann Hugg Blues Brothers för att spela först jazz och sedan r&b. Kortade snart ned namnet till Manfred Mann och litade blint på eget material på sina fyra första singlar. Av vilka "5-4-3-2-1" var mest framgångsrik och även bäst med r&b-sångaren Paul Jones munspel längst fram.
   Från 1963 till 1966 var gruppen knuten till EMI, på etiketten His Master's Voice, och producenten och George Martin-kollegan John Burgess- Sommaren 1964 togs det lyckade beslutet att spela in en amerikansk cover, "Do wah diddy diddy", och det kunde rimligtvis (1:a både i England, USA och på Tio i Topp) inte gå bättre. De gjorde hitmusik av den färgade amerikanska gruppen Exciters låt och genombrottet var ett faktum.
   Det framgångsrika receptet med covers av amerikanska original fortsatte med "Sha la la" (Shirelles), "Come tomorrow" (Marie Knight) och "Oh no, not my baby" (Maxine Brown) och Paul Jones betydelse som sångare växte och han fick egen credit på etiketten, "Vocal by Paul Jones". Och hans tanke på en egen karriär började gro.

MEDAN NÄSTA SINGEL, MIN ABSOLUTA MANFRED MANN-FAVORIT och Dylan-låten If you gotta go, go now, hösten 1965 skördade fler framgångar meddelade Jones att han ville lämna gruppen men det skulle dröja ett år innan gruppen hade hittat en ersättare, Michael d'Abo som tidigare var sångare i gruppen A Band Of Angels där han också skrev låtar. Ännu en gång satte gruppen sin egen personliga prägel på en amerikansk låt och det blev succé.
   I väntan på att få lämna gruppen kunde Jones räkna in ännu en listetta, amerikanen och Brill Building-låtskrivaren Mark Barkans "Pretty flamingo", som blev sångarens avsked innan solokarriären startade. Gruppen bytte skivbolag och sångare i ett svep, Jack Bruce (på väg från John Mayall's Bluesbreakers till Cream) var ett kort tag ny basist innan Klaus Voorman anlände, och efter rader av hits var osäkerheten följaktligen stor hos gruppen och nye sångaren.
   På nya skivbolaget Fontana fick gruppen bästa möjliga producent, Shel Talmy som tidigare gjort stordåd med Who och Kinks bland många andra, och första nervösa försöket "Just like a woman", ännu en Dylan-cover, blev en förhållandevis stor hit, 10:a i England, som dock överraskande floppade totalt i USA.
   Efter d'Abos entré hade gruppen blivit en utpräglad popgrupp och den framgångsrika listtrenden fortsatte, nu med de engelska originallåtarna "Semi-detached suburban Mr James" och "Ha! Ha! said the clown". Den förstnämnda en underbar poppärla med ett läckert arrangemang kryddad med det nya instrumentet mellotron. Den andra är däremot en tjatig och simpel men ändå kommersiellt framgångsrik popdänga.
   Nu följde plötsligt en enorm svacka i gruppens karriär. Först det huvudlösa beslutet att ge ut en instrumental(!) version av Tommy Roes ett år gamla hitlåt "Sweet pea" var dömd att misslyckas. Nästa singel, den unika och exklusiva inspelningen av den tidiga Randy Newman-låten "So long, dad", drogs tyvärr och helt omotiverat med i gruppens då negativa trend. Ny tillfällig producent är Denny Cordell (Moody Blues, The Move, Procol Harum...), spännande arrangemang i typisk engelsk stil och singeln är värd ett mycket bättre öde än som oplacerad singel.
   I det här kommersiellt prekära läget tog Manfred Mann sin vana trogen hjälp av en Dylan-låt. Den här gången i den än så länge officiellt opublicerade sången "Mighty Quinn" och det blev en gränslös succé, etta i England. Dylan hade spelat in låten (då kallad "Quinn the Eskimo (The Mighty Quinn)") under sommaren 1967 men gavs inte ut förrän 1975 på "The basement tapes".
   Manfred Mann var tillbaka på banan och gör då ännu ett oförklarligt klavertramp. Släpper originaltitellåten till den engelska filmen "Up the junction" som helt missar alla hitlistor utom i Holland(?). Efter den här kommersiella berg- och dalbana avslutar Manfred Mann decenniet och singelkarriären med tre trygga stabila hits.
   Först "My name is Jack" (en John Simon-cover från filmen "You are what you eat"). John Simon var vid den här tidpunkten, sommaren 1968, mest känd som skivproducent och hade på ett halvår satt sitt namn på icke anonyma skivor som "Songs of Leonard Cohen", "Child is father to the man" (Blood, Sweat & Tears), och "Bookends" (Simon & Garfunkel). Och skulle inom några månader även producera The Bands "Music from big pink" och "Cheap thrills" med Big Brother and the Holding Company. Det är vad jag kallar hyfsat CV.
   Sedan avslutade Manfred Mann sin singelkronologi med två engelska kvalitetssäkra originallåtar, "Fox on the run" och "Ragamuffin man", innan gruppen sommaren 1969 sade tack och adjö.
   Det blev en rekordlång genomgång av Manfred Manns singlar men gruppen var mer produktiv och mer intressant, inklusive några floppar, än de flesta under 60-talet.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.