Blogginlägg från 2016-01-29

Paul Kantner (1941-2016)

JANUARI 2016 NÄRMAR SIG SLUTET men raden av tragiska dödsfall bland musikpersonligheter tycks aldrig ta slut. Paul Kantner blev på 60-talet en av ledarfigurerna i Jefferson Airplane men visuellt var det kvinnan och sångerskan Grace Slick som stod i blickfånget. I alla för mig som främst lyssnade på singlar och fick "Somebody to love" och "White rabbit" som favoriter.
   Jefferson Airplane gav ut många betydelsefulla album, bland annat "Surrealistic pillow", men det var först 1969 på albumet "Volunteers" som bandet fastnade i mitt medvetande på allvar. Och det var nog via favoriterna Crosby, Stills & Nash som vägen gick till Jefferson Airplane. Bandet gjorde på den skivan en lite annorlunda version av supertrions "Wooden ships" där just Kantner hade lagt till både ord och melodi till originalet.
   Samtidigt började medlemmar i många samtida amerikanska grupper att medverka på varandras skivor och jag fick en naturlig ingång till Paul Kantners soloprojekt Jefferson Starship och albumet "Blows against the empire" där både Stephen Stills, David Crosby och både Grateful Dead- och Airplane-medlemmar medverkade.
   Intresset för Airplanes 70-tal svalnade långsamt fast det Kantner/Slick-ledda bandet fortsatte producera album. Men när Jefferson Starship i mitten på 70-talet dök upp som en fast konstellation, med Kantner och Slick i centrum, och gav ut albumet "Dragon fly" blev jag häftigt nyförälskad i den klart spännande nystarten. Inför nästa album, "Red octopus", var även gamle Airplane-sångaren Marty Balin tillbaka i gänget vars popularitet ökade kraftigt.
   Bandets publik växte och den musikaliska utvecklingen framåt 80-talet, när Grace Slick både lämnade och kom tillbaka, lutade alltmer åt det kommersiella. Det fick Kantner att tröttna och lämnade bandet sommaren 1984. Och utan Kantner blev bandet, under namnet Starship, än mer hitanpassat. "We built this city" minns vi - tyvärr.
   Paul Kantner återaktiverade Jefferson Starship 1992 och har fram till nu lett bandet, till och från med gamla Airplane/Starship-medlemmar, men det har varit helt utom räckhåll för mitt intresse.
   Paul Kantner avled igår 28 januari 2016 i sviterna av en hjärtattack.

Fotnot: Jag hade knappt smält nyheten att Kantner dött förrän informationen kom att Jefferson Airplanes första sångerska, Signe Anderson, dog samma dag som Kantner. Signe lämnade Airplane redan i september 1966, och ersattes då av Grace Slick, men medverkar på gruppens första album, "Jefferson Airplane takes off".

/ Håkan

Covers: Phil Cody

PHIL CODY: Cody sings Zevon (Beck and Belly, 2014)

Först kanske det är på sin plats för en liten presentation av amerikanen Phil Cody. 1996 gjorde han sitt debutalbum, "Sons of intemperance offering" (en skiva som skånske artisten Richard Lindgren anser vara 90-talets bästa), med egna låtar och i samband med den skivan turnerade Phil i USA tillsammans med Steve Earle, Golden Smog och Jimmie Dale Gilmore. Och även Warren Zevon som han fick en mycket bra kontakt med. Så det är med hjärtat och en lågmäld fascination av Zevons låtar som den här skivan har producerats. Med ett urval låtar hämtade från många av Zevons skivor, från 1976 till 2002.
   Presentation av Warren Zevon? Nej, har ni läst Håkans Pop noga kan ni baske mig allt om den amerikanske rockartisten som avled 2003.
   Till skillnad från Zevon själv har Cody inte haft hela västkustligan av fantastiska studiomusiker till sin hjälp och gör sina versioner i mer avklädda versioner. Cody har en liknande röst, som ibland också påminner om Cat Stevens, men gör en mjukare variant av upphovsmannens material.
   Ändå figurerar det några musiker på skivan som har producerats av gitarristen Steve McCormick tillsammans med Cody. Matt Carsonis dekorerar fint med sin mandolin, slide, banjo och bottleneck tillsammans med trummisen Andy Kamman och klaviaturkillarna Owen Bucey och Eric Lynn. Och gamle Zevon-vännen Duncan "Dr. Babyhead" Aldrich dyker upp på ett spår.
   "Cody sings Zevon" är också gjord med stort självförtroende. Något som plötsligt saknades när jag skulle se honom uppträda i Malmö tillsammans med just Richard Lindgren förra våren. Jag har lämnat några ögonblicksnoteringar om "konserten" här.
   Cody har på en majoritet av låtar hittat en fin stämning på sina tolkningar. Det är egentligen bara slutlåten "Desperados under the eaves" som inte lever upp till mina förväntningar men låten kanske är för ouppnåelig redan på originalet.
   Från "Boom Boom Mancini" via "Splendid isolation", där introt/munspelet påminner om Springsteens "The river", till flera mindre uppenbara Zevon-låtar håller skivan en överraskande kvalité med många små läckra detaljer. Exempelvis mandolinen på "Johnny strikes up the band", dobron på naket vackra "Mutineer", den långsamma varianten av "Roland the headless Thompson gunner" och den intima nästan demoinfluerade versionen av "Don't let us get sick".
   Men allra roligast är att återupptäcka några senare Zevon-låtar som "The indifference of heaven" och "Lord Byron's luggage". Det trodde jag aldrig. Och i samma stund växer en enorm saknad efter Warren Zevon, en oöverträffad låtskrivare och melodiernas mästare med texter som inte finner några gränser.

1. Boom Boom Mancini (Warren Zevon) 04:07   
1987. Från albumet "Sentimental hygiene".
2. Splendid Isolation (Warren Zevon) 03:06   
1989. Från albumet "Transverse city".
3. Johnny Strikes Up The Band (Warren Zevon) 02:01   
1978. Från albumet "Excitable boy".
4. Mutineer (Warren Zevon) 02:51   
1995. Från albumet med samma namn.
5. Roland The Headless Thompson Gunner (David Lindell/Warren Zevon) 04:05   
1978. Från albumet "Excitable boy".
6. Play It All Night Long (Warren Zevon) 02:57   
1980. Från albumet "Bad Luck Streak in Dancing School".
7. Heartache Spoken Here (Warren Zevon) 03:28   
1991. Från albumet Mr Bad Example".
8. The Indifference Of Heaven (Warren Zevon) 04:42   
1993. Från albumet "Learning to flinch".
9. Don't Let Us Get Sick (Warren Zevon) 03:30   
2000. Från albumet "Life'll kill you".
10. The Hula Hula Boys (Warren Zevon) 03:21   
1982. Från albumet "The envoy".
11. Lord Byron's Luggage (Warren Zevon) 04:21   
2002- Från albumet "My ride's here".
12. Desperados Under The Eaves (Warren Zevon) 04:29
1976. Från albumet "Warren Zevon".

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.