Blogginlägg

Anekdoterna engagerade mest

Alla bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/10 2015.

SANNE SALOMONSEN
MATS RONANDER
BENNETH FAGERLUND
Hjalmar Bergmanteatern 28 oktober 2015
Konsertlängd: 19:02-19:57 och 20:21-21:23 (117 min)
Min plats: Rad 11 plats 253, snett vänster från scenen

Höstens turné med Sanne Salomonsen, Mats Ronander och Benneth Fagerlund arrangeras i Riksteaterns regi. Det är inte så märkligt och överraskande som det först låter ty på konserten i Hjalmar Bergmanteatern på onsdagskvällen var det inte bara musik som spelade huvudroll. Under två timmar, exklusive paus, bjöds det också på några mer eller mindre välregisserade mellansnack med åtskilliga anekdoter från Mats och Sannes långa musikaliska liv.
   Konserten med det en gång gifta paret Sanne och Mats, tillsammans med pianisten Benneth Fagerlund (som också sjöng), blev inte bara en musikalisk sammanfattning av två gedigna karriärer med massor av kända hits som ryggrad. Mellan alla förutsägbara låtar fick vi berättelser och bakgrund till både låtar och livsöden som stundtals engagerade mer än musiken denna kväll.
   Trots få instrument på scenen, fem gitarrer, keyboards och lite percussion, blev det inte så avskalat som jag hade förväntat mig. Elgitarrer och rungande baspedaler gjorde allt för att kompensera de autentiska arrangemangen. Den uppenbara chansen att göra något lågmält och under huden personligt blev tyvärr aldrig verklighet. Inte heller några direkta överraskningar i repertoaren med låtar som tveklöst tillhör artisternas historia och till viss del även modern musikhistoria i övrigt. Och det passade den nästan hysteriska "greatest hits"-publiken perfekt som svarade med allsång, stående ovationer, taktfasta handklapp och jubel,
   I den stora ambitionen att berätta sina livs historia, i både tal och musik, blev mängden covers av naturliga skäl omfattande under konserten. Det blev blott några få återbesök i Ronanders solokarriär där det inte hade skadat med åtminstone någon låt, "Good for you" eller "Tears of joy", från Sanne/Mats absolut bästa albumsamarbete, "Reality". Och vart tog den storslagna Totta-hyllningen vägen?
   Men från bluesepoken på Power House (Sonny Boy Williamsons "Help me") via Pugh Rogefeldt (munspelskarnevalen i "Jag har en guldgruva") och Ted Gärdestad (helt engelska "Can't stop the train") till ABBA (rockiga "On and on and on") bjöds det ändå på en underhållande blandning musik.
   "A whiter shade of pale" (dekorerad med ett fantastiskt fint munspelsintro istället för orgel) är en klassisk låt, som för kvällen mynnade ut i den lika söndertjatade "When a man loves a woman". På pappret lite malplacerad i det här sammanhanget innan Mats berättade att låtens upphovsman Gary Brooker spelade med Eric Clapton 1981 när Ronander agerade förband, här finns en recension från det ögonblicket.
   Sannes historier var framförallt soloartistens och coversångerskans bakgrund. Berättelser som vid ett tillfälle, blodpropp i hjärnan för nio år sedan, touchade både nerv och engagemang och följdes av kvällens mest innerliga ögonblick när hon sjöng den tämligen nyskrivna balladen "Hjem".
   Intressanta berättelser, javisst, men konserten blev en svår balansgång mellan några spännande nyarrangemang av gamla låtar och ren nostalgi med de egna ögonvittnesskildringarna som extra krydda.
   Versionen av Bruce Springsteens "Fire", som Mats och Sanne gjorde tillsammans, var kvällens höjdpunkt. På en konsert som avslutades i Rolling Stones anda med röjaren "Honky tonk women" och den vackra "Till the next goodbye" som till slut skickade iväg tankarna på Totta som ofta avslutade sina solokonserter med den låten.

Stum igen
Help me
Jag har en guldgruva
Don't stop the train
Everybody wants to go to heaven
When you walk in the room
Kærligheden kalder
Nowhere to turn
A whiter shade of pale/When a man loves a woman

Paus

Den jeg elsker, elsker jeg
Water from the moon
Hjem
On and on and on
Fire
Gör mig lycklig nu

Extralåtar
Honky tonk women
Till the next goodbye

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.