Blogginlägg från 2015-03-25

"Introducing: Shoutin� Red"

SHOUTIN' RED
Introducing: Shoutin' Red
(Rootsy)

Utan att på något sätt hata bluesgenren så är jag ingen utpräglad bluesvän. Energin är ok, de instrumentala insatserna är ofta genuina och den så viktiga känslan har ofta en framträdande huvudroll. Men rent låtmässigt blir det i mina öron väldigt ofta en aning upprepande, taktmässigt förutsägbart med en genomgående klagande ton som kanske inte är så inbjudande.
   Därför hade debutskivan med Shoutin' Red många trösklar att passera för att ta sig till mitt hjärta. Nu var jag i detta fall ändå förberedd då jag har sett och upplevt Shoutin' Red, eller Felicia Jangard Nielsen som hon heter på riktigt, live vid några tillfällen. Och där har jag direkt omfamnats av anspråkslösheten, den antika tonen i hennes akustiska gitarr och rösten hos en 24-årig svensk flicka som är en enda skönhet i kraft, uttryck och personlighet.
   "Introducing: Shoutin' Red" kan naturligtvis sorteras in bland traditionella bluesplattor men är så mycket mer personlig och har en lågmäld attraktiv akustisk ton som med nästan hypnotisk kraft naglar fast lyssnaren i sångerna, historierna, vemodet och de ofta ljuvliga melodierna. Men jag ska erkänna att det tog en viss tid för mig att överkomma det där bluesigt förutsägbara som inledningsvis skymmer personligheten.
   Det är naturligtvis en tuff utmaning att låta Shoutin' Red skivdebutera med bara sin röst och sitt gitarrspel och utan några produktionsmässiga tricks. Producenten Bosse Skoglund har lyckats fånga både det naket anspråkslösa och hjärtskärande personliga genom att enkelt spela in Felicia och sångerna.
   För ett otränat öra tror jag risken är stor att lyssnaren vid en snabb kontakt kanske uppfattar det här som monotont och händelsefattigt med få variationer i arrangemang och låtuppbyggnad. Men det är i det nakna och avskalade som musik blir som mest personlig.
   Jag blir lite störd av att finna ordet "trad." bland låtskrivarnamnen på fyra-fem låtar på skivan men det är kanske ofrånkomligt när man som Shoutin' Red väljer att företrädesvis leta material från 1920-talet till sin repertoar. Från en tradition där sångerna gått från mun till mun och ursprunget till slut suddats ut men som ofta har rötterna i USA. Där kända namn som Mississippi John Hurt, Memphis Minnie och Blind Willie McTell inte överraskande tillhör Shoutin' Reds förebilder. Men hon har också hittat material från andra mindre kända countrybluesnamn som Lottie Kimbrough, Blind Teddy Darby, Perry Bradford och Tom Dickson.
   I all den här amerikanska dominansen är jag glad att plötsligt hitta en låt från den engelska/skotska traditionen, "Geordie". En låt med så mycket vemod och ond bråd död som Shoutin' Red levererar med all möjlig passion i röst och välspelad gitarr.
   När jag sedan hör hennes avskalade version av Memphis Minnies "When the levee breaks", och efter ett tag förstår att den är besläktad med låten med samma namn på Led Zeppelins fjärde album ("Stairway to heaven"-skivan), blir jag än mer övertygad om Shoutin' Reds särart.

/ Håkan

Covers: Spitballs

SPITBALLS: Spitballs (Beserkley, 1978)

Spitballs var inte en grupp - utan flera, tillsammans. Och "gömde sig" bakom gruppnamnet Spitballs. Det amerikanska skivbolaget Beserkley lät sina artister och grupper samarbeta över gränserna på en coverskiva som är tillverkad med en gnutta humor som viktig ingrediens.
   Beserkley uppstod 1975 i Berkeley, Kalifornien, som en protest mot alla multinationella skivbolag som varken såg, hörde eller var intresserade av alla nya band. Det var Matthew King Kaufmans idé att satsa på de alternativa rockbanden och med endast en handfull band blev Beserkley ett spännande alternativ i mitten på 70-talet. Kaufman var verkligen pionjär på en trend som några år senare skulle explodera i framförallt England med små skivbolag som Stiff och Chiswick.
   Det kaxiga skivbolaget, som hade humor, startade utgivningen med en greatest hits-samling, "Beserkeley Chartbusters, Vol 1", utan att ha släppt en enda skiva. Och "Home of the hits" blev deras underrubrik. Spitballs-skivan är en fortsättning på den komiska ådran.
   Spitballs är alltså en blandning av de amerikanska grupperna Earth Quake, Rubinoos, Modern Lovers (med Jonathan Richman), Greg Kihn plus det engelska bandet Tyla Gang. Vid den här tidpunkten, våren 1978, var den engelska avdelningen av Beserkley nystartad och Sean Tyla och hans band var först ut. Det blev dock ingen blomstrande affär, Smirks och Engineers var övriga band, och engelska Beserkley kursade 1979.
   Men 1977 och 1978 var glädjen högt i tak på Beserkley inför Spitballs-projektet som lanserades som ett fotbollslag, "Beserkley United", både i annons (se längst ned) och på skivomslagets baksida, och producerades av Kaufman tillsammans med Glen Kolotkin och Kenny Laguna.
   Det har grävts lite djupare efter intressanta låtar och många versioner andas både distans och humor. Exempelvis är det i många fall basister och trummisar som sjunger i stället för den konventionelle frontmannen. Och annars så poppiga Rubinoos framstår här som både tuffare och rockigare när de ger sig på Them- och Paul Revere & the Raiders-låtar. På skivans enda originallåt, "I want her so bad" överraskar Rubinoos dessutom med både "My generation"-intro och ett i övrigt punkinspirerat sound.
   Sean Tylas båda bidrag tillhör också skivans mer våldsamma inslag. På "Bad moon rising" raderar han effektivt ut Creedence från rockhistorien och i duetten med Earth Quake-sångaren John Doukas gör de hård rock av "Knock on wood". Bobby Fullers "Let her dance" låter som ett tidigt och mycket tuffare Tom Petty & the Heartbreakers. På Roy Woods okända låt "Feel too good" är det uppenbart Led Zeppelin som stått modell för arrangemanget.
   Avslutningslåtarna på båda skivsidorna är allsångspräglade utan att innehålla riktig sång. Instrumentala klacksparkar på en skiva gjord på inte så stort allvar.


I can only give you everything (Royce Ader/Rubinoos) (Tommy Scott/Phil Coulter)
1966. Från albumet "Them again" med Them.
Gino is a coward (Larry Lynch/Greg Kihn Band) (Ronald Davis)
1964. Singel med Gino Washington.
Over and over (Steve Wright/Greg Kihn Band) (Robert James Byrd)
1958. Singel med låtskrivaren under artistnamnet Bobby Day
Bad moon Rising (Sean Tyla) (John C Fogerty)
1969. Singel med Creedence Clearwater Revival.
Life's too short (Greg Kihn) (Lee Bonner/Phil Huth)
1962. Singel med The Lafayettes.
Let her dance (Gary Phillips/Earth Quake) (Bobby Fuller)
1965. Singel med Bobby Fuller Four.
I want her so bad (Tommy Dunbar/Rubinoos) (Tommy Dunbar)
Originallåt.
Telstar (Joe Meek)
1962. Singel med The Tornados.
Way over there (Asa Brebner/the Modern Lovers) (William Robinson)
1960. Singel med The Miracles.
Chapel of love (Jonathan Richman) (Jeff Barry/Ellie Greenwich/Phil Spector)
1964. Singel med The Dixie Cups. (Inspelade men inte först utgivna av The Ronettes och Darlene Love)
Knock on wood (Sean Tyla & John Doukas/Earth Quake) (Steve Cropper/Eddie Floyd)
1966. Singel, b-sida, med Eddie Floyd.
Just like me (Jon Rubin/Rubinoos) (Richard Dey/Roger Hart)
1965. Singel med The Wilde Knights.
Boris the spider (Donn Spindt/Rubinoos) (John Entwistle)
1966. Från albumet "A Quick one" med The Who.
Feel too good (John Doukas/Earth Quake) (Roy Wood)
1970. Från albumet "Looking on" med The Move
Batman (Neal Hefti)
1966. Singel ("Batman theme") med låtskrivaren.



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.