Blogginlägg från 2015-02-28

Februari 2015 på Håkans Pop

FEBRUARI 2015 BLEV EN GANSKA KONVENTIONELL månad på Håkans Pop. Här nedan kan ni följa händelserna på sidan genom alla blåfärgade länkar. Jag har försökt skruva ned tempot lite när det gäller konsertbesök men kan naturligtvis inte riktigt hålla mig från både små och stora scener. Månadens endast två konserter blev upplevelser i både smått och stort.
    First Aid Kit på ett fullpackat Conventum Kongress i Örebro var naturligtvis månadens kommersiella höjdpunkt. Med systrarna Johanna och Klara Söderberg i centrum och i mixerbåset trängdes mamma, pappa och lillebror Söderberg. Intensivt arbetande pappa Benkt mixade ljudet till fulländning medan systrarna överraskade med en stundtals rockig framtoning.
   Tidigare i månaden uppmärksammade jag den lilla rockscenen i Örebro, Level, där det lokala bandet Shamrock gjorde energiska covers av irländska folklåtar. Härligt levande och en alldeles perfekt lördagsunderhållning.
   I kategorin Coverskivor skrev jag om både Rosanne Cash, Mark Knopflers hobbyprojekt The Notting Hillbillies och Joe Jackson . Och i den alltmer sällsynta serien Tributeskivor satte jag strålkastarna på förra årets Ted Gärdestad-hyllning.
   Det närmar sig topplatserna på min lista över de bästa cd-boxarna. På plats 9 placerade jag Ulf Lundells "Livslinjen"-box (1991) och på 8:e-platsen tyckte jag Donovans "Troubadour" var given.
   I den spännande serien om rocktidningen Larm tog vi oss fram till #12 (juni 1980) och #13 (våren 1981) med fantastiska återblickar på underbara skriverier om bland annat Lew Lewis, Alan Price, Joe Elys, John Lennons död, Marianne Faithfull och Ritchie Blackmore.
   Tillbakablickarna på gamla konsertrecensioner tog oss till både Titiyo 1993, Mats Ronander 1982, Stefan Andersson 1993 och Eva Dahlgren 1982.
   Under februari 2015 tvingades jag säga adjö till klaviaturspelaren Mats Olausson som under 80-talet gjorde så starka insatser bakom Anne-Lie Rydé och Ulf Lundell och på en mängd olika svenska pop- och rockskivor.

AV MÅNADENS NYA ALBUM PASSADE JAG PÅ att recensera två utmärkta exempel, Mickey Jupps "Body-building" och det skånska bandet Wildies "Long & gone" som jag idag, på månadens sista dag, väljer till februaris bästa album.
   I övrigt har jag lyssnat på många nya album. Jag förstår inte hyllningarna av Thåströms "Den morronen" som är monotont händelsefattig, deprimerad och introvert. Winhill/Losehill är ett norrländsk spännande band, deras "Trouble will snowball" ligger ljudmässigt någonstans mellan Bon Iver och Sparks.
   José González har hamnat i ungefär samma hopplösa läge som Thåström på "Vestiges & claws". Tonsäkert och innerligt men det når inte fram till mina känslor fast det här är anspråkslöst lågmält. Love Antells "Barn av Amerika" befinner sig långt från den där framrusande euforiska energin som präglade förra skivan, "Gatorna tillhör oss" (2012). Nu är det mer suggestivt och lågmält men också snällt och opersonligt.
   Efter all lugn musik i sakta mak kommer JD McPhersons "Let the good times roll" som en befrielse. JD ger faktiskt den annars så stelbenta rockabillygenren en ny dimension. Hård rytm, en alldeles knäckande röst (Little Richard!), lite blås och en akustisk svängande gitarr. Lägg på lite twang och soul på det är "Let the good times..." en skiva att ständigt återvända till.
   Jonatan Lindner var killen med rösten och låtarna som gjorde att jag aldrig glömmer bandet This Morning Orchestra. Demolåtarna var magiska och kanske ouppnåeliga men han försöker upprepa personligheten på några nya låtar tillsammans med Kapellet. Lyssna själv här och ni kanske har en ny favorit.

BETTYE LAVETTE: Worthy
När soulmusik ska fungera i mitt huvud så ska det vara musik spelad på riktiga instrument och en röst så kraftfull att den etsar sig fast för all framtid. LaVette äger just den stämman och har under 2000-talet vid ett flertal tillfällen gjort album av oerhörd styrka som dessvärre har passerat mina öron lite för snabbt.
   På "Worthy" gör Bettye coverlåtarna till sina egna som är omöjliga att jämföra med originalversionerna. Lyssna bara på "Wait", Beatles-låten, som jag i en "blindtest" aldrig hade förknippat med Beatles. Musikerna, med bland annat Doyle Bramhall II på gitarr, och producenten Joe Henry har naturligtvis del i denna succé.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.