Blogginlägg

Levande irländsk atmosfär

Foto: Olle UnenegeShamrock på scen. Bouzouki-spelaren Mats Lindström tog några utflykter i publiken medan Henrik Lindström (t v) sjöng sina MacGowan-covers och basisten Fredrik Warnicke (t h) fyllde på.

SHAMROCK
Level, Örebro 7 februari 2015
Konsertlängd: 22:25-23:12 och 23:33-00:32 (106 min)
Min plats: Sittande ca 8 meter från scenen.

Irländsk folkmusik kan framföras på en mängd olika sätt och visa upp sig i lika många olika skepnader. Från det historiskt strikt traditionella till livligt, slarvigt men oerhört festligt. Det sistnämnda är en genre som Örebrogruppen Shamrock är goda representanter för. Som exempel nämner de Lemmy Kilminster och Thore Skogman som influenser och i lördagskväll var det minst två medlemmar i bandet som bar Motörhead-t-shirt.
   En konsert med Shamrock är lika mycket en levande fest som en musikalisk upplevelse och bör väl egentligen inte recenseras i vanlig mening. Och jag befann mig inte i lokalen för att analysera eller kritiskt granska föreställningen. Eller noggrant notera någon låtlista fast den hade en genomgående underhållande prägel och en mix av gamla irländska folklåtar och medryckande Shane MacGowan-alster.
   Det är just i Pogues respektlösa rötter som Shamrock har hämtat sin energi. Bandet, vars medlemmar har ett förflutet i tidigare The Bishop's Finger, Dublin Fair och nuvarande Tullamore Brothers, gjorde allt för att göra lördagskvällen till en fest där publiken bidrog med oorganiserad dans, skrik och skrän.
   Mitt i den stojiga atmosfären var det omöjligt att inte ryckas med i stämningen när två av bandets medlemmar, Mats Lindström och Henrik Lindström, visuellt och sångmässigt tog konserten till oanade höjder.
   Henrik är verkligen en svensk känslomässig kopia av Shane MacGowan, sjunger dessutom så mycket bättre och spelar fiol på det där slarvigt charmiga sättet. Medan Mats energi på sin irländska bouzouki tog utflykter bland publiken. Shamrocks föreställning blev kort sagt några trivsamma timmar runt midnatt.

Mattias Alf: trummor
Fredrik Warnicke: bas/sång
Henrik Lindström: sång/fiol
Mats Lindström: bouzouki/sång
Henrik Dahlén: gitarr/sång

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.