Blogginlägg från 2015-01-04

Folk at Heart dag/kväll/natt 2

David Södergreens Hot Five med Åsa Bergfalk.


Olle Unenge med band.

Alla bilder: Anders ErkmanRichard Lindgren.

SPÖKET I KÖKET
DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE
OLLE UNENGE med band
RICHARD LINDGREN
RICHARD LINDGREN
DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE
Scandic Grand, Örebro 3 januari 2015

SAME SAME BUT DIFFERENT. Jag måste erkänna att andra kapitlet på årets Folk at Heart för egen del blev en liten rundresa inom hotellets väggar bland visserligen intressanta men för mig redan kända namn på artister. Jo, jag vet att det på en sådan här festival där det kryllar av musikaliskt godis, oupptäckta pärlor och unika personligheter med ambitioner att sprida sitt budskap för en större publik med lite tur kan upptäcka musikens framtid.
Och att i detta rika utbud kunna upptäcka gränslös talang men jag har inte riktigt haft det uppdraget i år, jag har inte jobbat som grävande journalist i musikens tjänst under två dygn, och istället försökt roa mig under avslappnade former och har för stunden enbart sökt bästa möjliga form av underhållning. Med den avsikten har det också blivit lite förutsägbart och lite ospännande när det har kommit till val av musik.
   Kanske blev jag också lite omedvetet påverkad av en känd skivbolagsägare, Håkan Olsson på Rootsy, som tyckte att han under årets festival inte har hittat så mycket intressant utöver kontraktet han på fredagen skrev med den grymt imponerande Shoutin' Red.
   Därför blev dag 2 på årets Folk at Heart fylld med många repriser på artister jag redan sett och upplevt tidigare. Men artister som uppträder på flera olika scener kopierade sällan sina konserter utan gav varje stund en egen liten glans av personlighet. Same same but different, som sagt var.
   Richard Lindgren, som jag under de senaste åren sett ett oräkneligt antal gånger, är ett slående exempel på den typen. Såg Lindgren vid tre tillfällen där ingen repertoar, kompband eller ambition var lik någon annan. Från fredagens minst sagt improviserade konsert på ett hotellrum via den starkt fokuserade soloföreställningen på stor scen tidig lördag kväll till ännu en illa förberedd hotellrumsspelning, senare på lördagen var det lång, lång väg.
   Om vi ska ta det bästa först hade Richards framförande på den stora scenen makalösa kvalitéer. Då var plötsligt ljudet en klockren verklighet som förstärkte föreställningen där han efter den inte så unika inledningen med "From Camden Town to Bleecker Street" och "Five pints and a wink from Gwendolyn" gav lite mer uppmärksamhet åt flera låtar från senaste albumet "Sundown on a lemon tree". Han genomförde konserten helt på egen hand med tanke på att ljudet tidigare inte hade fungerat på allra bästa sätt när det var mycket folk på scen.
   Med enbart akustisk gitarr till hjälp gav han den senaste skivans titellåt, som där framförs med huvudinstrumentet piano, en ny men lika melodiöst vacker inramning. Fortsatte med "If I ever walked away", "I used up my tomorrows" och "Song for Claudia" från samma album innan han stack emellan med"Miracle like you" från förra skivan innan han avslutade konserten helt acappella med "Danny boy" där Richards enorma röstresurser kom väl till pass.

LINDGRENS FRAMTRÄDANDE EN DRYG halvtimme senare i ett hotellrum hade en helt annan karaktär med många spontana covers, bland annat "Deportees" och en lysande "The boxer", med musiker han inte hade repeterat med. Olle Unenge var som vanligt smidig och följsam och ståbasisten Dan Englund, från Alligator Jumbo, spelar på Richards senaste album men trummisen Mathias Alf, från Unenges band, på sin cajón var ett nytt och okänt namn för Richard fram till presentationen av bandet. Så spontant och oplanerat går det till på Folk at Heart.
   Det peruanska slagverkinstrumentet cajón, en låda att sitta på som på framsidan spelas med händerna, förekom för övrigt flitigt under båda Folk at Heart-dygnen i många olika sammanhang men främst när utrymmet var bristfälligt och trumset tog för stor plats. Jag såg och hörde cajón på konserter med David Södergrens Hot Five, Lundh & Folkesson, Olga Pettersson, Olle Unenge och nu också Richard Lindgren.
   Olle Unenge, ja. Olle och hans stora band med både grekiska och svenska folkmusiker och en hårdrocksgitarrist (Mats LIndström) hade för kvällen förstärkts med rutinerade Jesper Lindberg på banjo och akustisk gitarr som ersatte Australien-turnerande Simon Nyberg. Repertoaren innehöll uteslutande låtar från Olles soloskiva "Det kunde förvisso vara värre..." i många gånger identiska arrangemang. Duellen mellan Lindberg och Lindström i slutet på "Flod på väg" blev ett oväntat hett grepp.
   Dagens genomgång av gårdagens aktiviteter på Folk at Heart har blivit lite okronologisk så nu kan jag berätta vad vi inledde kvällen med. Fredagstips om Spöket i Köket gjorde att vi inte ville missa det spektakulära stora folkmusikbandet och det var fascinerande att uppleva ett band som flyttade de traditionella gränserna för folkmusik en bra bit utanför fantasin. Femmannablåset ökade märkbart energin i de redan snabba låtarna.
   Rootsy-chefen Håkan Olsson hade ju uttalat ett intresse för David Södergrens Hot Five men en skramlig lite illa mixad spelning föll honom inte riktigt i smaken men personligen kan jag inte få nog av "Rocky Balboa", duetten med Åsa Bergfalk. Faktiskt har bandets akustiska spelningar imponerat mer där närheten till publiken och energin i den starka repertoaren har varit så påtaglig. Som i MatchRoom (se nedan) strax efter midnatt där låtens kompositör Mattias Lagerqvist fick agera duettsångare i just "Rocky Balboa".

Foto: Carina Österling

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.