Blogginlägg från 2014-09-19

Film: Tusen bitar

TUSEN BITAR
Filmen om Björn Afzelius
Dokumentärfilm av Magnus Gertten och Stefan Berg

Förhandssnacket om och den så viktiga marknadsföringen av den här filmen har koncentrerats på Björn Afzelius alla kvinnoaffärer men dokumentären innehåller minst lika mycket, om inte mer, musik. Från de tidiga åren, ett långhårigt 60-tal, via den underordnade rollen i Hoola Bandoola Band och solokarriärens första år som arg och bitsk politisk låtskrivare till allt nynnvänligare musik som gick hem i dansbandskretsar och blev stora kommersiella succéer.
   Det musikaliska minnet av Björn Afzelius, som för min del var slumrande med ett minskande intresse, pånyttföds när jag ser filmen. Dokumentärfilmarna Magnus Gerttens och Stefan Bergs historia om Afzelius har sina intressanta poänger men det känns lite ovant att uppleva en film om verkligheten på en biograf.
   Gertten och Berg är rutinerade på sitt område, med filmer som "Rolling like a stone" (om Rolling Stones när de var i Malmö 1965), "Blådårar" (om Malmö FF) och "Solen i ögonen" (om Lars Winnerbäck), och berättar en rak, saklig och innehållsrik berättelse om en artist vars popularitet växte, inte minst i Norge, och blev större än vi någonsin anat.
   Utvecklingen från proggkretsar till de stora scenerna, Roskilde-bilderna från 80-talet är ju hisnande, var naturligtvis inte problemfri i mångas ögon och han fick motstå mycket kritik. Journalisten Håkan Lahger beskriver det tydligt i filmen när han citerar några vassa rader ur en gammal recension. Utan att lägga några politiska värderingar är jag själv skyldig några sågningar långt tillbaka i tiden. Mer om det längre fram.
   Många musiker, kollegor och vänner som Francesco Ippolito och konstnärinnan och dramatikern Marianne Lindberg, mamma till en av Björns döttrar, gör bilden av Björn Afzelius än mer detaljrik. Mikael Wiehes minnesbilder är kanske de allra viktigaste men det är också intressant att höra och se musiker som trummisen Per Melin, gitarristen Janne Brynstedt, pianisterna Olle Nyberg och Bernt Andersson berätta om den tid som var.
   Jag ser också den amerikanske gitarristen Billy Cross flimra förbi på några tidiga 90-talsbilder. Cross producerade och spelade på albumet "Tusen bitar", Afzelius kanske stora höjdpunkt som kommersiell artist. En skiva som jag recenserade i Nerikes Allehanda 10 april 1990 under rubriken "Bottennappet" och gav omdömen som "dansbandsvänlig, förutsägbar och stundtals likgiltigt sensationsfri" och "massakrerar Anne Linnets i original så sensuellt starka "Tusind stykker" och gör Svensktoppssmet av den".
   Jag såg Björn Afzelius live bara vid ett enda tillfälle (1976) men däremot Hoola Bandoola vid ett par tillfällen inklusive återföreningen 1996. Det är något jag ångrar när jag ser filmen, exempelvis livehysterin på Roskilde, för han omgav sig alltid med färgstarka musiker, ett bra band och ett kraftfullt livesound.
   Man kan säga vad man vill om Björn Afzelius men han utvecklades stort som låtskrivare under sin karriär på att skriva slagkraftiga melodier med ofta emotionella texter, dock väldigt sällan i min smak, som blev framgångar i alla sammanhang. Men förutom duoskivan med Mikael Wiehe 1986 tycker jag inte han gjorde något riktigt bra i eget namn efter 1982 och albumet "Innan tystnaden" men var som allra bäst på solodebuten "Vem är det som är rädd?" (1974) och rockplattan "För kung och fosterland" (1976).
   Mikael Wiehe avslutar filmen med att spela "Sång till friheten", Björn Afzelius text till Silvio Rodriguez melodi, som kanske var Afzelius näst mest kända låt men jag hade nog väntat mig att Wiehe hade framfört sin egen sång "Den jag kunde va", låten han skrev så fint om Björn Afzelius redan när han levde.

/ Håkan

Covers: Joan Osborne

JOAN OSBORNE: How sweet it is (Compendia, 2002)

Efter popframgångarna 1995 med "One of us" hade Joan Osborne svårt att musikaliskt följa upp den uppmärksamheten och 2002 valde hon att göra ett album med enbart covers. Marvin Gayes gamla singel blev albumtitel och en majoritet av materialet på skivan har hämtats från soulbranschen.
   Arrangemang och Joans sätt att sjunga här tillhör också soulfacket, musikerna bakom är inga stora namn men det låter storslaget Memphis om elpianot, de tajta trummorna, kören och Joans ofta emotionellt laddade sång. På Aretha Franklins "Think" hamnar hon dock lite i skuggan.
   Ibland har tempot dragits ned och arrangemangen skalats av och det har resulterat i rena klara känslor. Den i Edwin Starr-originalet fullständigt explosiva "War" har blivit en lång, nästan sex minuter, sugande ballad. Men på Stevie Wonders "Love's in need of love today", första låten på "Songs in the key of life", har Joan gjort tvärtom och den är överraskande poppig.
   Men det är i de känsloladdade balladerna som den här skivan lever bäst. Som exempelvis Otis Reddings "These arms of mine" som byggs upp till något stort och nästan gospellikt fast det är en ballad. För mig tidigare okända "Smiling faces sometimes" är något liknande när Joans röst möter Isaac Hayes mörka nästan Tony Joe White-liknande stämma.
   Urvalet av låtar är nästan genomgående souloriginal men det finns några undantag. Dave Masons "Only you know and I know" har å andra sidan nästan förvandlats till en Motown-låt medan The Bands "The weight" och Jim Hendrix "Axis: bold as love" är oväntat bleka.


1. "I'll Be Around" (Thom Bell/Phil Hurtt)
1972. Singel med Spinners.
2. "Think" (Aretha Franklin/Teddy White)
1968. Singel med Aretha Franklin.
3. "How Sweet It Is" (Lamont Dozier/Brian Holland/Eddie Holland)
1964. Singel med Marvin Gaye.
4. "Smiling Faces Sometimes" (Barrett Strong/Norman Whitfield)
1971. Singel med The Undisputed Truth.
5. "Love's in Need of Love Today" (Stevie Wonder)
1976. Från albumet "Songs in the key of Life" med låtskrivaren.
6. "These Arms of Mine" (Otis Redding)
1962. Singel med låtskrivaren.
7. "Only You Know and I Know" (Dave Mason)
1970. Från albumet "Alone together" med låtskrivaren.
8. "War" (Norman Whitfield/Barrett Strong)
1970. Singel med Edwin Starr.
9. "Why Can't We Live Together" (Timmy Thomas)
1972. Singel med låtskrivaren.
10. "Axis: Bold as Love" (Jimi Hendrix)
1967. Från albumet med samma namn med the Jimi Hendrix Experience.
11. "The Weight" (Robbie Robertson)
1968. Singel med The Band.
12. "Everybody Is a Star" (Sly Stone)
1969. Singel-b-sida ("Thank You (Falettinme Be Mice Elf Agin)") med Sly & the Family Stone.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.