Blogginlägg från 2014-09-07

The Bland var sist men nästan bäst

Foto: Carina ÖsterlingFU*K.

Foto: Anders ErkmanG2.

Foto: Anders ErkmanYonder.

FU*K; Stallbacken
G2, Kulturhuset
MARIA LECK, Clarion Hotel
THYRA, Rosengrens Skafferi
SAGA, Scandic Garage
YONDER, Kulturhuset
THE BLAND, O'Learys

"SLUTET GOTT - NÄSTAN ALLT GOTT" kanske inte är det korrekta talesättet men är på något sätt den beskrivande sammanfattningen av årets Live at Heart. Här fokuserar vi givetvis på det positivt musikaliska och upplaga 5.0 har varit den tveklöst mest intressanta och spännande upplagan av festivalen. Trots krångel med alltför sent producerade fysiska program, informationsmissar, programändringar och en svårmanövrerad hemsida har det på årets festival varit lätt att få nya favoriter, upptäcka oförutsägbara namn i mellanregistret eller helt enkelt återupptäcka gamla namn.
   På alla punkter har 5.0-versionen överträffat tidigare år av festivalen och jag har nog aldrig haft så roligt, känt mig så inspirerad och mött en så intresserad publik som vill diskutera och analysera programmet och sedan tipsa om bra artister. Jag vill passa på att tacka för alla kontakter med både kända och för mig okända ansikten under de här fyra festivaldagarna. Mest oväntade mötet var med pappa till Örebrofödde Lars Skoglund, trummis med Laakso, Moneybrother och nu Lykke Li.
   Fjärde och sista Live at Heart-dagen/kvällen/natten blev också den mest intensiva när jag befann mig på stadens alla gator, Stallbacken (det frejdiga ukulelebandet FU*K var en perfekt start på dagen), lunch på Bishops, en bakgård på väster, Örebro Ölkafés utomhusservering, källarlokal, hotell, restaurang, garage och sportbar från tidig lunchtid till ett par timmar efter midnatt. Minst sagt händelserika timmar med givetvis mycket musik men också många spontana och intressanta diskussioner.
   "Slutet gott"-formuleringen i ingressen blev verkligen verklighet på årets sista festivaldag. Både onsdag, torsdag och fredag drabbades jag av akut trötthet runt midnatt men The Bland var en ordentlig musikalisk explosion i natt och blev min festivalfinal. De tre sista timmarna på årets Live at Heart-festival tillhörde dessutom toppen av allt jag har sett och upplevt överhuvudtaget under alla festivaldagarna.
   Lördagskvällens stora höjdpunkter inleddes med det återvändande, tunga bandet Saga (full recension här), fortsatte med det avsevärt lugnare och musikaliskt förnämliga bandet Yonder för att sedan avsluta med det redan omnämnda men mycket imponerande The Bland, full recension här.
   Starten på kvällsaktiviteterna med gruppen G2 var också njutbar i all sin akustiska prakt med fem man på rad, banjo, slide, akustisk gitarr, ståbas och mandolin, som också sjöng suveränt. Jag laddade för en bluesgrassinfluerad repertoar men det blev oväntat originellt, varierat och personligt. Se upp för deras album som släpps om en månad.
   En jakt på variation förde oss till Clarion Hotell och Maria Lecks (se höger) svalkande röst. Hon inledde sin konsert med några killar i ryggen som snart försvann från scenen och faktiskt lämnade lokalen innan Maria var klar. Där satt hon ensam vid pianot och kunde lätt förväxlas med en Kate Bush-wannabe.
   På Rosengrens Skafferi var det mer än packat med folk som var uppenbart intresserade när exilörebroaren och sångerskan Karin Thyr, som lämnade staden för 21 år sedan, uppträdde tillsammans med sin man gitarristen Göran Eriksson under duonamnet Thyra. Genrebeteckningarna i Live at Heart-programmet har varit allmänt luddiga och Thyras konsert lät i mina öron som mer akustisk soul än americana.

I DEN GIGANTISKA FESTIVALLOKALEN Scandic Garage fick jag först uppfattningen att det var tusen människor i publiken när Sagas hett efterlängtade comebackkonsert skulle genomföras. Det kanske var en klar överdrift men kontrasten till alla de små festivalscenerna var minst sagt påtaglig. Men flera, flera hundra var det säkert i den okonventionella lokalen utan att jag direkt räknade alla. Närmare detaljer om konserten återfinns snart i en kommande recension här.
   Kvartetten Yonder har funnits i 12 år men aldrig uppträtt live så deras uppträdande på årets Live at Heart var synnerligen unikt. Har lite dålig koll på deras historia men i dagens upplaga av gruppen fanns både Peder af Ugglas, suverän gitarrist som plockade fram underbara Ry Cooder-vibrationer på sitt instrument, och Mats Persson, trummisen som också spelade mandolin. Men i centrum stod sångaren Mats Qwarfordt, berättade alldeles fantastiska historier till mellansnack men sjöng också med en tillbakalutad dignitet.
   Störst uppmärksamhet blev det när han förklarade att "Små grodorna" ursprungligen var en sång av Blind Lemon Jefferson innan bandet framförde "He arose from the dead".
   The Bland, som avslutade mina upplevelser på årets Live at Heart, var sist och nästan bäst av "det lilla" jag såg på festivalen.
   Som gnällig örebroare ska man ju i sann anda också räkna upp allt jag missade men, se, det tänker jag inte göra. Bara önska att de grupperna/artisterna kommer tillbaka på nästa Live at Heart 2-5 september 2015.
   Nu har jag klippt av mig festivalbandet, hängt undan ackrediteringen och lagt det ovanligt vältummade festivalprogrammet åt sidan. Nästa helg kommer vi möta med en viss vemodig saknad när vi redan längtar till nästa års första septembervecka.

/ Håkan

Förvandlade skicklig poprock till dansmusik

Foto: Anders ErkmanEnergiska The Bland gav dansmusiken ett nytt ansikte på O'Learys i lördagskväll.

THE BLAND
Live at Heart/O'Learys 6 september 2014

Strax efter midnatt en lördagkväll på en nattklubb var det inget som talade för att personlig, energisk, genuint musikalisk och imponerande poprock med folkmusikklanger i arrangemangen skulle kunna göra sig hörd i den mullrande atmosfären. Sättningen med bland annat dragspel, banjo och mandolin gjorde mig på förhand både fascinerad och rädd. Men det är i underläge levande musik har sina största förutsättningar att skapa oförglömlig magi. Med fantastisk musikalisk energi och en genomgående stark repertoar tog The Bland publik, lokal och atmosfär med storm med enbart naturlighet och ingen utstuderad image.
   Från scenen meddelade kvintetten The Bland att hälften(?) av medlemmarna i bandet var från Örebro men efter tio försenade minuter och 30 intensiva minuter på O'Learys scen kunde jag konstatera att hela det här bandet hade haft hemmaplan. Då hade nämligen The Bland förvandlat sin skickligt personliga poprock till dansmusik.
   Man kan i gruppens musik dra paralleller med många americanaartister, någonstans i huvudet dök namnet Jayhawks upp där i mörkret framför den sparsamt belysta scenen, men The Bland lät trots den traditionella sättningen ändå up to date och håller faktiskt på att plöja upp en alldeles egen personlig fåra i svenskt musikliv. Tro mig.
   Någonstans i gruppens musik går det också att spåra The Band, inte bara av det faktum att Axel Öberg är sjungande trummis, ty medlemmarna bytte ofta instrument med varandra. Och under den mycket kraftfulla versionen av coverlåten "The shape I'm in" rådde det väl knappast några tvivel.
   Den starka musikaliska framtoningen till trots var det ändå repertoaren, hämtad från en ep och ett album, "Strangers on the side of the street", som imponerade mest. Då var det inte många i lokalen som tänkte på att ordet "bland" kan översättas med "intetsägande".
   The Blands halvtimme på scen var allt annat än intetsägande.

/ Håkan

Tunga melodiskt svepande låtar

Rockgruppen Saga i en härlig pånyttfödelse. Från vänster Mats Norrefalk, Christer Stålbrandt och Kenny Bülow.
Bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 7/9 2014.

SAGA
Live at Heart/Scandic Garage 6 september 2014

Årets Live at Heart begåvades på lördagskvällen med en stor och mycket efterlängtad återföreningskonsert med den svenska progressiva rockgruppen Saga. Kvartetten existerade ursprungligen runt 1974 och det var alla de fyra originalmedlemmarna, häftigt förstärkta med ytterligare fem(!) personer, som ställde sig på festivalens största scen inför förmodligen festivalens enskilt största publik.
   Saga och deras speciella sound fick pånyttfödelse förra året när bandet gav ut en ep med fyra låtar av vilka de två mest framträdande låtarna, "Som en flod" och "Tunga steg i Berlin", ramade in lördagskvällens konsert på ett mycket spektakulärt sätt.
   Enligt musikgenrens lag och ordning var det ett välarrangerat framträdande där bland annat ytterligare en gitarrist, keyboards, percussion och två körtjejer gjorde allt, och lite till, för att reproducera soundet på både det 40 år gamla materialet, bland annat "I ett glashus", och de nya låtarna. Några korta gitarrdueller och ett trumsolo underströk tidsandan i soundet men det tidspressade programmet tillät dock inga större musikaliska utsvävningar.
   Tung och gitarrbaserad rock är Sagas devis och den kan på sätt och vis i minsta detalj tidsbestämmas, tidigt 70-tal, men är i mina öron förvånansvärt tidlös. Därför var det ett stort nöje att få uppleva den här tuffa och hårda rockmusiken live med flera musikaliskt och även melodiskt svepande låtar med sångaren och låtskrivaren Christer Stålbrandt i tveklös gammal god form. Han lät nästan exakt som när han en gång i tiden var förgrundsfigur i November.
   Att sedan få höra gitarristen Mats Norrefalk, som vanligtvis uppträder i mer "seriösa" jazz- och blueskretsar, få sträcka på sig och leda det här storbandet till oanade höjdpunkter var också en av konsertens oförglömliga detaljer.

/ Håkan

Osedvanligt talangfull singer/songwriter

Foto: Carina Österling
Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 6/9 2014.

MATHILDA WAHLSTEDT
Live at Heart/Scandic Veranda 5 september 2014

Det kan tyckas grymt orättvist att recensera en artist som inte har givit ut en enda skiva och vars konsertrutin är högste begränsad. Men å andra sidan är den 19-åriga Mathilda Wahlstedt en osedvanligt talangfull singer/songwriter som har gränslösa förutsättningar att växa in i rollen som fullfjädrad artist.
   Jag hörde jämförelser med Anna Ternheim nämnas fler än en gång i den mer än överfulla lokalen på Scandic Grand och själv fick jag ett Sophie Zelmani-eko i huvudet. Hon är naturligtvis inte där än men med en stor portion härlig och anspråkslös naturlighet i både sånger och mellansnack så finns det positiva möjligheter i en värld som förhoppningsvis inte bara stirrar sig blind på det förhatliga och kortsiktiga Idol-konceptet.
   Arbetsmiljön för kvällen var väl knappast perfekt för en lågmäld singer/songwriter medan reggaebandet Akosia pumpade överdimensionerade bastoner genom väggen från hotellets matsal. Men det störde inte nämnvärt den coola och avslappnade sångerskan medan hon framförde sina åtta egna låtar, med "Things left unsaid" och "How come" som toppar, plus en omarbetad cover på det gamla örhänget "You are my sunshine".
   Än finns väl heller inte de revolutionerande variationerna mellan de olika sångerna på plats i originalmaterialet men jag upptäckte ändå många små specifika detaljer i några låtar när de ofta långsamma och eftertänksamma sångerna avlöstes av ett något snabbare och mer temperamentsfullt tempo. Eller när innehållet i texterna gick från det emotionellt allmänna till passionerade ord om exempelvis kvinnorörelsen.
   Allt framfört av en lovande kvinnlig sångerska som är djupt tacksam för att hon får sprida sin musik och poesi.

/ Håkan

Niclas Ekholm äger scenen

Foto: Carina Österling
Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 6/9 2014.

NICLAS EKHOLM
Live at Heart/Stadsträdgården 5 september 2014

Frågorna ställer sig på kö innan tusenkonstnären Niclas Ekholm ska äntra scenen på Live at Heart på fredagskvällen. Vid sidan av den seriösa skådespelarverksamheten har han musikaliskt många strängar på sin lyra.
   Han kan säkert sätta sig vid pianot och genomföra en hel konsert, lika logiskt kan han bli trubaduren med den akustiska gitarren som vapen och sedan finns det en tredje väg ut där han blandar allt och dessutom låter den berömda loopmaskinen ta med åhörare på en händelserik resa i musikens tecken. Jag har upplevt allt i olika doser på just Live at Heart genom åren.
   Ovissheten var därför total innan Niclas steg upp på Stadsträdgårdens lilla scen. Inte överraskande valde Niclas den här gången en fjärde variant på konsert med ett band bakom sig. Basisten Per Sporrong, trummisen Richard Sievert (som spelade på en låda plus många olika percussions) och trumpetaren Rolf Ekström gav Niclas det perfekta fundamentet från vilket den konstnärliga och personliga kreativiteten kunde växa ut i snart sagt varje ton.
   Niclas lämnade över ansvaret för tempot till sina musiker och kunde fritt koncentrera sig på att spela emotionellt piano eller en framträdande elgitarr. På det musikaliska området, där det i Niclas namn aldrig finns något förutsägbart, fanns det för kvällen många olika influenser av vilka Steely Dan kanske inte tangerade recensentens intresseområde.
   Men med den rösten, den utstrålningen och den allmänna digniteten ägde Niclas scenen under närmare 40 minuter. Vare sig han sjöng på engelska eller svenska.

/ Håkan

Bakgårdsfest på väster

Alla bilder: Anders Erkman
I samband med Live at Heart har det blivit tradition med privata gårdskonserter under festivalen. På väg till väster i Örebro passerade vi på lördagseftermiddagen den grönskande platsen bakom Teijlers Glas där det samlats folk för en konsert. Jag kunde snabbt skymta en ståbas och drog ett snabbt konstaterande att det säkert handlade om jazz.
   Nåväl, på bakgården Prinsgatan 11-13 har det i tre års tid arrangerats tämligen spontana konserter i samband med Live at Heart. Med den rutinerade konsertarrangören Benke Wahlstedt i spetsen dukades det upp fika och mat för hugade intresserade.
   Efter två Mighty Stef-framträdanden var det i år dags för engelska The Din att ta plats på "scenen". Benkes dotter Mathilda, som gjorde ett eget seriöst framträdande på Live at Heart på fredagskvällen, "värmde upp" med några egna låtar på akustisk gitarr innan bandet med sin folkmusikinfluerade popmusik sparkade igång på ett mer fysiskt sätt till hela publikens glädje.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.