Blogginlägg från 2014-04-30

Suggestiv och psykedelisk föreställning

Foto: Magnus Sundell
ISRAEL NASH
Nivå/Ritz, Örebro 29 april 2014.
Konsertlängd: 20:38-22:00
Min plats: Vid mixerbordet ca 20 m från scenen.

Går man på konsert ofta, som jag "råkar" göra, finns det ibland uppenbara risker att hamna bland liknande konsertögonblick där elektriska rockkonserter avlöser varandra. Hur bra jag ändå upplever konserterna står jag ibland och önskar en avklädd akustisk gitarr som variation. Det finns naturligtvis upplevelser åt det andra hållet också när jag bland akustiska solokonserter förtvivlat efterlyser en briserande elgitarr.
   På tisdagskvällen fick jag tillfälle att hänvisa till den senare varianten. Efter två nedtonade akustiska solokonserter på två kvällar i helgen, föralldel alldeles utmärkta Magnus Lindberg och Nick Lowe, kom Israel Nash (han som officiellt också hette Gripka i efternamn tidigare) och hans band och förlöste den lågmälda krampen i min kropp.
   Sedan blev ju inte Nash-föreställningen ett enbart rapande av högljudda elgitarrsolon, som marknadsföringen kanske ville göra gällande när de jämförde med Neil Young och Bruce Springsteen, för på senaste skivan "Rain plans" är soundet inte så rått och otyglat som tidigare. Och jag visste sedan den mycket imponerande konserten i konserten i höstas på Clarion att magisk atmosfär också är en del i Israel Nash-konserter numera. Eller psykedelisk som en mig närstående vän ville beskriva det.
   Tisdagskvällens konsert blev inte samma unika uppenbarelse som han bjöd på i höstas när han utan att skämmas spelade senaste albumet "Rain plans" från början till slut. Då var varje sekund lika spännande och underhållande. Nu med en mixad repertoar gamla, nya och äldre låtar blev det i mina öron lite splittrat men å andra sidan var min koncentration den här gången inte lika klockren som då när jag recenserade för tidningen.
   Som ni kan läsa på setlistan (se nedan) var det en blandad kompott och även en nyskriven låt, en tragisk dokumentär historia som jag tror hade titeln "Fearless". Fast den autentiska setlistan, fotograferad av Jan-Åke "Silja" Siljeström (tack!), stämde inte riktigt med verkligheten.
   Fören gångs skull stod jag inte och nitiskt noterade varje låt på konserten men minns att avslutningen, extralåtarna, var "Fool's gold" och "Mansions".
   Det nya Israel Nash-soundet hade även påverkat de gamla låtarna som exempelvis "Goodbye ghost" och "Baltimore". Ofta suggestiva ljudklanger som flöt in och ut i låtarna som ibland gick i varandra för att förvirra ytterligare.
   Huvudavdelningen av konserten avslutades med titellåten från senaste albumet, "Rain plans", och när Israel var inne i ett av sina mest inspirerade solon kunde man blunda och tänka på Neil Young på en klubb i Örebro.


/ Håkan

Rockkonsert med flera vågdalar

En rocklegend i stan! I samarbete med Örebro Kommun arrangerade Rockmagasinet en rad konserter på Café Oscar, gamla Folkets Hus, under den första veckan i maj 1987. Starten för den veckan blev på en måndag och örebroarna var, föga överraskande, inte så intresserade av levande rock så tidigt i veckan.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/5 1987.

BO DIDDLEY
Café Oscar, Örebro 4 maj 1987

I måndags kväll strax efter tio stod det en gammal, men levande rocklegend på scen i Örebro. Det var Bo Diddley vars musikaliska betydelse för den traditionella rockmusiken är oomtvistad. Men hans rykte hos allmänheten är tydligen an aning anonymt för det var en liten men inte oväntat begeistrad publik som kom till Café Oscar i förrgår.
   Det var en halvstabbig gubbe, som inte såg en dag yngre ut än de 58 år han har upplevt, som kom in på scenen. Han började lite darrigt och okänsligt.
   Det tog ett par minuter att plugga in gitarren innan hans alldeles personliga mix av rock, blues och djungelrytmer i hans första hit "Bo Diddley" rullade ut ur högtalarna.
   Diddleys rektangulära gitarr var säkert en revolution för trettio år sedan men han verkar ha följt med utvecklingen fantastiskt, för det var många olika sound som han med små medel presenterade på denna till synes primitiva gitarr.
   Sparsamhet och små medel har alltid varit Diddleys modell. Korthuggna gitarrsolon och ett sound som påverkat ett par-tre generationers rockmusik. Kompet är viktigt och fungerade här perfekt som språngbräda för Diddleys cirkusnummer.
   Lady Bo (Peggy Jones) , Diddleys kvinnliga kompgitarrist var mäktigt imponerande fast någon direkt suverän sångerska var hon inte när hon försökte kopiera Aretha Franklin i "Chain of fools".
   Efter en som redan nämnts trevande inledning började det svänga grymt när tempot ökades och bandet tillfälligt utökades med en slide under klassikerna "Before you accused me", "That's alright" och "Diddley daddy".
   Sedan strävade denna 90 minuter långa konsert in i ännu en djup vågdal med långa, oändliga presentationer, alldeles för långt utdragna instrumentalsekvenser och Diddleys mäkliga inhopp som doo-wop-sångare. Då blev Diddleys rock mer som traditionell blues i sina sämsta och mest monotona stunder.
   Men sedan steg tempot, höjdes kvalitén och klassikerna radades upp ännu en gång mot slutet. "Roadrunner", "Mona", "Who do you love" och "Hey Bo Diddley" (med Diddley på trummor!) hade ju varit en mäktig avslutning på vilken rockkonsert som helst och givetvis ännu mer andlöst med mannen själv på scen som har skrivit dessa odödliga och tidlösa rocklåtar.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.