Blogginlägg från 2013-07-01

Mot nya innerliga höjder

Två singer/songwriters, två "bröder" och två underhållare: Richard Lindgren och Olle Unenge.

OLLE UNENGE & RICHARD LINDGREN
Svalbo Café 30 juni 2013
Konsertlängd: 19:03-19:43 och 20:15-20:56 (81 min)
Min plats: Sittande på en pinnstol 6 m från scenen.

Efter lördagskvällens mer eller mindre stökiga uppträdande som uppvärmare på Eilen Jewell-konserten i Örebro tog Richard Lindgren och Olle Unenge en stor, värdig och fantastiskt fin revansch på söndagskvällen. I en fantastisk miljö på Svalbo Café, närmare tre mil norr om Örebro, framförde Olle och Richard en innerlig och lågmäld konsert, inför ett 40-tal åhörare, som på affischen beskrevs som "Dylan, annat och eget". I jämförelse var det som natt och dag, på mer än ett sätt, mellan konserterna.
   Richard och Olle har på senare tid funnit varandra musikaliskt och fick här utrymme att både improvisera, avslöja sin Bob Dylan-fascination, spela tillsammans orepeterat men ändå finstämt och sedan mycket personligt presentera sina låtar.
   Kvällens slutgiltiga repertoar uppstod i samma stund som de började spela och sjunga varje låt. Nästa låt bestämdes exempelvis på väg till pianot, de kompade varandra utan att ha förberett sig och allt resulterade i en både perfekt och spontan föreställning.
   Den här kvällen var det på riktigt, inget fusk förekom, närvarokänslan var stor och ur den där spontana ambitionen växte det fram små magiska ögonblick som jag sällan upplever på konserter numera. Som när Richard med darr på gitarrsträngarna kompade Olle på hans vidunderligt fina svenska tolkning av "Farewell Angelina" ("Farväl vackra Sara") och "Långsamt väder" eller när han lät vattenfallspianot dekorera Olles "Wild mountain thyme".
   Medan Olle presenterade några av Richards mer kända låtar som "hits" förklarade Richard att han inte har upptäckt några hits på bankkontot. Richard tolkade Mississippi John Hurt kraftfullt och Olle sjöng Dylan med samma pondus. Men det var nog ändå deras respektive egna låtar som var konsertens verkliga guldkorn.
   Olles svenska reflektioner i "Långsamt väder" och "Kejsarens nya kläder" växer för varje gång och Richard stående bakom det ostämda men gemytligt välljudande pianot kunde briljera med både Dylans fina "Make you feel my love", underbara "Driftwood", en allsångsframkallande "Goodnight Irene" och "I wish I had someone to love me".

Make me a pallett on the floor
Farväl vackra Sara
From Camden Town to Bleecker Street
Five pints and a wink from Gwendolyn
Långsamt väder
Guinness song (a woman black as night)
Kejsarens nya kläder
Tomorrow is a long time/Bara om min älskade väntar
Boots of Spanish leather
Make you feel my love
Driftwood
Wild mountain thyme
Goodnight Irene

Extralåt
I wish I had someone to love me

Foto: Carina ÖsterlingI en underbar miljö på Svalbo Café med antika pinnstolar, Jan Lahall-fotografier på väggarna och ett lagom ostämt piano genomfördes en lågmäld, spontan men väldigt koncentrerad konsert med två kompisar som har växt ihop musikaliskt.

/ Håkan

Sommar13: REM

REM hade haft en förhållandevis lång karriär bakom sig när de 1991 släppte "Losing my religion". Det blev inledningen på gruppens stora epok där de under några år tillhörde världens kommersiellt mest framgångsrika band. Mandolin!

/ Håkan

Eilens populära återbesök i Örebro

Bilder: Carina Österling
EILEN JEWELL
RICHARD LINDGREN
Privat, Örebro 29 juni 2013
Konsertlängd: 22:00-22:30 (30 min, Richard) och 22:52-00:43 (111 min, Eilen)
Min plats: Olika

Eilen Jewell gjorde entré i mitt liv hösten 2009. Först på skiva, "Sea of tears"-albumet, och sedan den första, numera legendariska, konserten i den privata källarlokalen på öster i Örebro i oktober samma höst. Sedan dess har hon besökt Örebro varje år, Clarion 2010 (en konsert som jag gav maximalt betyg (5+) i Nerikes Allehanda), publiksuccén på Prisma 2011, Grand Hotel 2012 och nu för femte gången på detta privata sätt som blivit en konserttradition i den här staden.
   Återigen packade musikintresserade ihop sig i en varm på gränsen till outhärdligt het lokal och fullkomligt älskade Boston-tjejen Jewell, född i Idaho, med sitt tajta och fullkomligt fulländade lilla kompband. I en konsert som höll på att ta andan ur oss på mer än ett sätt. Efter en timmes speltid, när jag trodde att konserten närmade sig en paus, tog luften i stort sett slut i lokalen och jag rörde mig mot dörren där lite friskare luft fläktade och fick då avnjuta en både intensiv och innerlig avslutning av konserten som till slut pågick i nästan två timmar.
   Ovanligt nog skippade Eilen med band pausen, jag tappade räkningen på låtar och repertoaren bara ökade i omfång. Naturligtvis fick vi höra många kända låtar ur den numera välbekanta Jewell-repertoaren.
   Egna låtar som "Sea of tears", "Reckless" (tillägnad den nyligen avlidne fiolspelaren Rich Dubois som medverkar på Eilens senaste album), "Heartache boulevard", "High shelf booze", "Bang bang bang", "Final hour", "Too hot to sleep" (tillägnad den svenska midsommaren), "Santa Fe" (där Eilen tog fram munspelet), Eric Andersens "Dusty box car", "Warning sign", bluesiga "One of those days" plus några sedvanliga Loretta Lynn-covers ("You wanna give me alift", "Another man loved me last night") var några som framfördes innan luften tog slut.
   En cover på ArthurAlexanders "The girl that radiates that charm", som nu fanns på konsertrepertoaren, finns inte på skiva men gjorde nu stor entré. Konserten avslutades med en extralång, extraintensiv och en publikmässig extrasuccé med "Shakin all over" där flyhänte gitarristen Jerry Miller fick utrymme att visa sitt kunnande. Efter den finalen ville den exalterade publiken inte gå hem så Eilen och bandet avslutade lite lugnare med "I remember you".
   Konserten med Eilen Jewell fick under lördagen en hemlig uppvärmare som beskrevs som en man från Deep Down South och var på riktigt Richard Lindgren som ännu en gång tillbringat några dagar i sitt älskade Örebro. På kort varsel hade han engagerats för att under 30 minuter tillsammans med delar av sitt nya band, Olle Unenge och Simon Nyberg, framföra några av sina mest kända låtar:
   From Camden town to Bleecker Street
   Five pints and a wink from Gwendolyn
   Dead man
   Goodbye Rosie
   Reconsider me

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.