Blogginlägg

"Elvis club"

THE DEL-LORDS
Elvis club
(Blue Rose)

Dessa eviga återföreningar. Som dessutom ofta brukar resultera i nyproducerade skivor. Jag brukar inleda attacken på dessa skivor med att kolla hur sanningsenligt det nya bandet förhåller sig till det gamla. Med andra ord hur många originalmedlemmar finns kvar i dagens upplaga. Jag har genom åren blivit grymt lurad på den punkten ett antal gånger.
   I det aktuella fallet Del-Lords, och albumet "Elvis club" (som släpps på skiva idag) känns det trovärdigt när 3/4-delar av originalbandet, som gav ut skivor mellan 1984 och 1991, nu ställer sig upp och levererar en skiva som mer än väl motsvarar högt ställda förväntningar.
   Numera finns "NYC" med i bandets logotype och betyder givetvis att de fortfarande har New York City som bas för sin musik. Och visst doftar deras ofta melodiska poprock av amerikansk storstad i allmänhet där de pratiga sångrösterna befinner sig på samma planhalva som legendariska namn som Lou Reed och Willy DeVille.
   Det övergripande soundet på skivan påminner om deras ursprungliga sound. Innehållet på deras gamla skivor var utsökt men däremot var arrangemangen och produktionen ofta lite för tungfotad för att skivorna skulle hamna på några årsbästalistor. Mest skyldig till den tunga framtoningen tror jag producenten Neil Giraldo, gitarrist i Pat Benatars band, var. Nya skivan har bandets gitarrist Eric Ambel producerat och med några små övertramp i hårdrockslandet låter det genomgående bra och varierat om 2013 års upplaga av The Del-Lords.
   Varför nya skivan fått titeln "Elvis club" har jag inte lyckats uppfatta men en låt, "Damaged", har ju drag av gammal rock'n'roll i allmänhet och Chuck Berry i synnerhet.
   Innehållet på skivan är inte bara hårt och elektriskt. Här finns till och med akustiska inslag, "Letter (unmailed)", men givetvis är det i poprockens land bland sanslöst effektiva melodier bandet har sin bästa hemvist. Öppningen "When the drugs kick in" är ju närmast perfekt och skivans sista originallåt, höjdpunkten "Silverlake", har ju unika drag av Neil Young. Och däremellan finns det åtskilliga topplåtar att glädja sig åt.
   Just i Neil Young-soundet får bandet ytterligare en chans att utveckla i slutlåten "Southern pacific", en Young-cover från "Reactor". Där de faktiskt lyckas förlänga originalet med flera minuter.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.