Blogginlägg från 2012-11-22

"The show goes on"

SLIM CHANCE
The showgoes on
(Fishpool)

Ronnie Lane dog 1997 efter många års sjukdom (MS) men Slim Chance, hans band, lever sedan ett par år tillbaka ett återförenat liv. Är alltid skeptisk inför comebacker och återföreningar. Inte så sällan brukar musiker i den nya upplagan av band innehålla en majoritet av namn som inte har någon autentisk del av bandets historia. Men det är annorlunda med Slim Chance, Lanes jordnära band som han bildade efter Faces på 70-talet.
   Samtliga fem fasta medlemmar i dagens Slim Chance figurerade också i Ronnie Lanes band på 70-talet fast under olika tidsperioder. Exempelvis hade jag helt glömt bort att Cat Stevens-gitarristen Alun Davies en gång var en del av gruppen som genom åren hade en både stor och bred stab av medlemmar.
   På återföreningsskivan "The show must go on", med undertiteln "Songs of Ronnie Lane" och följaktligen genomgående innehåller Lane-låtar, har gruppen fångat den där lantligt gemytliga stämningen som Lane eftersträvade i sin ursprungliga ambition. Någonstans mellan folk och pop med en snygg instrumentering där en läcker slide, ödmjukt dragspel, stämningshöjande fiol och dekorativ mandolin höjer det musikaliska värdet.
   Ännu bättre och ännu mer varierat levererar bandet vid mikrofonen då fyra av bandets fem medlemmar sjunger och ger låtarna olika karaktär. Sedan får gästmusikern Geraint Watkins sjunga en låt själv, "Rats tales", som inte så överraskande soundmässigt lutar sig mot en mix av New Orleans/cajunhållet.
   Valet av låtar till skivan är hämtat från Lanes repertoar efter Small Faces och omfattar således Faces- och gamla Slim Chance-låtar men också en del udda intressant material från Lanes samarbete med Pete Townshend och ett soundtrack han gjorde med Ronnie Wood 1972. Dock smälter det breda materialet samman till en helt fungerande helhet på albumet.
   På några låtar blir det lite väl inspirerat och närmast hurtigt i studion men annars är "The show goes on" en genomgående sympatisk skiva av mogna män som fortfarande har en musikalisk vision att skapa något kreativt. Bäst fungerar det på "Don't you cry for me", som Steve Bingham sjunger, och "Anymore for anymore", som Alun Davies sjunger. Övriga medlemmar i gruppen är Colin Davey, trummor, Charlie Hart, dragspel, piano och fiol, och Steve Simpson, gitarr, mandolin och fiol.
Det viskas om förestående Sverige-spelningar och det borde resultera i en förutsägbar succé-

Info: www.slim-chance.co.uk

/ Håkan

Enkelheten stor konst hos Ulf Dageby

Foto: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/3 1985.

ULF DAGEBY
Rockmagasinet, Örebro 27 februari 1985

Ulf Dageby är ett geni. I Nationalteatern, som han inte gärna pratar om idag, låg hanbakom samtliga musikaliska höjdpunkter och under de senaste få åren som soloartist har han skrivit fler hits än många artister gör under en hel livstid. Lägg därtill hans enorma kvalitéer att fånga stämningar med musik och skriva filmmusik som blivit mycket uppmärksammad.
   Ulf Dageby arbetar aldrig med yviga gester men det var ändå med något dämpade förväntningar konserten skulle genomföras på bara tre man. Ibland innehåller Dagebys grupp både kompgitarrist och/eller pianist men det stod snart klart på onsdagskvällen att med så skickliga (=samspelta) tre musiker på scen skulle inga hål uppstå eller förargliga tomrum bildas.
   En bra gitarrist mäts varken i snabbhet eller teknik. Ulf Dageby gjorde enkelheten till stor konst. Från traditionella grunder mejslar han ut personliga harmonier som ibland balanserade på en rakbladsegg av kaos men som alltid hittade rätt till slut. Något även Neil Young behärskar i sina bästa ögonblick.
   Dageby hade två musikaliska giganter bredvid sig. Trummisen Per Melin, som vanligtvis spelar med Björn Afzelius, hade både tyngd och finess och basisten Thomas Fanto fyllde kompgitarristen roll samtidigt som han spelade en mycket framträdande bas.
   Repertoaren bestod nästan uteslutande av Dagebys solomaterial från bara två album som blev till årets roligaste konserttimme. Varje låt blev en gissningslåt då Dageby älskar att leka med gamla låtar, arrangera om och skriva nya gitarrintroduktioner. Som gjorde konserten till en sagolik och nästan osannolik blandning av spänning och tillfredsställelse.
   Med stor distans till både sig själv och hela branschen gjorde Ulf mellansnacket till avslappnade och oumbärliga pauser mellan de täta och raka rockattackerna. Ulf Dageby gjorde egentligen bara ett litet misstag då han på slutet inte återvände till scenen för andra gången och då förmodligen lyft kvällen till ouppnåeliga höjder.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.