Blogginlägg

#17/70: "Born to run"

BRUCE SPRINGSTEEN: Born to run (Columbia, 1975)

Hur du än tänker och hur du än tycker kan du inte kalla albumet ”Born to run” något annat än en klassiker med stort K. I allas ögon och i allas öron är det en skiva som kom att ändra tidräkningen och rockhistorien i en och samma stund. ”Born to run”, som släpptes i augusti 1975, kom att bli Bruce Soringsteens stora stora genombrott. På skiva. På scen hade han under några år byggt upp en enorm respekt och en växande stor publik och det var just i samband med en konsert som de största rubrikerna skulle formuleras.
   Till den fascinerande historien om skivan ”Born to run” spelar två personer, förutom Bruce själv, en delad huvudroll: Rockkritikern Jon Landau och managern Mike Appel. Under de närmaste åren skulle Landau byta plats med Appel på ett tämligen uppmärksammat sätt.
   Appel, hyfsat framgångsrik låtskrivare och producent (Partridge Family och David Cassidy), blev Springsteens första manager och producent. Appels rutin och kunskap om branschen var inledningsvis enormt betydelsefull för en ny, orutinerad sångare och låtskrivare från New Jersey.
   Appel producerade (tillsammans med låtskrivarkollegan Jim Cretecos) ”Greetings from Asbury Park, NJ” och ”The wild, the innocent & the E Street shuffle”, båda kom 1973 och var Springsteens två första album. Två skivor som uppmärksammades i den lilla kretsen men efter ”Born to run” blev de gudabenådat hyllade.
   Springsteen var tidigt på väg att göra sig ett namn som konsertartist. Under 1973 turnerade han regelbundet med sitt E Street Band och de allt längre showerna, de alltmer professionella konserterna och det musikaliskt alltmer tajta samspelet mellan sångare och band skapade ett enormt rykte. Mest klubbframträdanden men också större arenor när de exempelvis var förband till Chicago i maj-juni 1973.
   I april 1974 ser Landau, som då var etablerad rockjournalist på tidningen Rolling Stone, sin första Springsteen-konsert, på Charley’s Bar i Cambridge, Massachusetts. Han hade fastnat för Springsteens andra album och hört rapporter om en sanslös konsertupplevelse. I en lokal Boston-tidning, The Real Paper, skrev han en krönika om skivan och kallade den ”årets mest underskattade album”.
   9 maj i Landaus hemstad såg han Springsteen med band igen. Nu som uppvärmare till Bonnie Raitt. Bruce gav en två timmar lång konsert som i Landaus ögon och öron var så bra och inspirerande att han skrev en krönika som har gått till (musik)historien och innehöll den numera klassiska meningen ”I saw rock and roll future and its name is Bruce Springsteen” med fortsättningen ”and on a night when I needed to feel young, he made me feel like I was hearing music for the first time”.

Landau skulle precis fylla 27 och Bruce var 24… Och där precis inleddes den seriösa och mest kommersiella delen av Bruce Springsteens långa, långa och mycket framgångsrika karriär.
   Landau utmanade snart Appel som skivproducent och tog även över som manager efter en uppslitande rättsvist. Men först fick Appel förmånen att själv (tillsammans med Bruce) producera den fantastiska titellåten ”Born to run”. En låt som började spelas in i maj 1974 med ett då lite annorlunda E Street Band än sättningen vi har blivit bekant med genom åren.
   E Street Band har blivit ett minst lika starkt varumärke som Bruce Springsteen men under de första turnéåren 1973-1974 ändrades uppställningen vid flera tillfällen.
   Clarence Clemons och Garry Tallent fanns med redan på första plattan innan Danny Federici kom till på den andra. Låten ”Born to run” spelades in med Clemons, Tallent, Federici plus trummisen Ernest “Boom” Carter och pianisten David Sancious men på resten av inspelningarna till albumet återfinns ”det riktiga E Street Band, med Max Weinberg på trummor och Roy Bittan på keyboards. Med undantag av Steve Van Zandt, en lokal New Jersey-musiker som spontant halkade in på inspelningerna. Han skrev blåsarrangemanget på ”Tenth Avenue freeze-out”, körade på ”Thunder road” och blev fullvärdig bandmedlem på turnén som inleddes i juli 1975, en månad innan "Born to run" släpptes. En turné som 21 november skulle nå Stockholms Konserthus på en kort (fyra konserter) Europaturné.
   E Street Band har som sagts en exklusiv ställning som Springsteens stadiga kompband. Men har, förutom på liveskivorna, aldrig fått regelrätt artistcredit på studioskivorna. Det är ju märkligt och uppseendeväckande när man tittar tillbaka på Springsteens makalösa skivproduktion där herrarna Bittan, Weinberg, Federici, Clemons, Van Zandt och senare också Nils Lofgren finns med på en stor majoritet av Springsteens skivor.

För att återgå till albumet ”Born to run” har jag roat mig med att minnas tillbaka på konserterna jag under åren har upplevt med Springsteen. Där låtarna från ”Born to run” har varit en mer eller mindre del av konserterna. Med ett undantag: solokonserterna 2005 då inte en enda ”Born to run”-låt framfördes på någon av de två konserter jag såg!
   Däremot har sju av de åtta ”Born to run”-låtarna förekommit flitigt på mina tio Bruce-konserter genom åren. Albumets mest udda låt, ”Meeting across the river”, har jag ännu inte hört på scen. Men toppögonblicken i övrigt är:
"Thunder Road"
Den enorma öppningslåten på ”Born to run” blev finallåt, sjunde och sista extralåt, på Globen i Stockholm 2002. En låt som faktiskt på skiva inte är längre än 4:49 men som ändå känns lång och episk.
"Tenth Avenue Freeze-Out"
Den här fanns med på setlistan 2008 men ströks i sista stund men bland extralåtarna, mellan ”Cadillac ranch” och ”Sweet soul music”, på Stockholm Stadion 1988 satt den fint. På scen sträckte treminuterslåten ut sig lång och mäktig.
"Night"
En av de mindre kända ”Born to run”-låtarna fick överraskande öppna konserten på Ullevi i Göteborg sommaren 2008. En underbar start med ett fantastiskt Clarence Clemons-solo.
"Backstreets"
Svårt att utse en topp bland alla toppar med en så viktig och framträdande låt. Därför väljer jag (av kanske nostalgiska skäl) första gången jag såg Bruce live på Scandinavium i Göteborg 1981.
"Born to Run"
Av alla klassiska liveversioner av titellåten framstår minnet av konserten utomhus på Ullevi i Göteborg 1985 som tydligast. När strålkastarna tändes över ett mäktigt gungande publikhav som nästan rev anläggningen.
"She's the One"
Den blixtrande versionen av den här låten på Globen i Stockholm 2002 tar priset. Eller som jag bokstavligen skrev i recensionen: ”Det exakta slutet på ”She’s the one” kommer att levandegöra 2002 års Bruce Springsteen-konsert mycket länge.”
"Meeting Across the River"
Den udda låten med sin nästan jazziga inramning har jag alltså inte hört live med Bruce. Han har nämligen aldrig framfört låten live i Sverige.
"Jungleland"
Bruce kastade spontant och överraskande in ”Jungleland” som extra extralåt på Globen i Stockholm 2007. Som en present till fansen närmast scenen som konserten igenom hyllat Clarence Clemons. Enda gången som jag har sett Springsteens mäktigaste låt live.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.