Blogginlägg från 2009-10-25

“Man from another time”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/10 2009 i en förkortad version.

Seasick Steve
Man from another time
(Warner)

Du blir aldrig för gammal för att slå igenom. Nu vet ingen med säkerhet, inte ens Steve Wold själv (allt enligt myten), exakt hur gammal amerikanen Seasick Steve är men det talas om 60 nånting och han slog oväntat igenom för några år sedan i England och är stor i Norge också.
   En hip farbror eller musikaliskt geni? Varken eller men han har ett eget uttryck fast instrumenteringen är traditionell à la tidig akustisk blues med primitiva egentillverkade gitarrer i en analog inspelningsstudio. Det låter med andra ord som inget annat. Ändå drar jag röstmässiga paralleller med J J Cale, Dr John och Steve Earle. På gott och ont när det gäller originalitet. Men det är ingen tillfällighet att Spotify nämner Tony Joe White som liknande artist.
   Instrumenteringen är extremt sparsmakad. Alla olika gitarrer spelas av Steve själv och den enda musikern i övrigt, trummisen Dan Magnusson, är svensk.
   På pappret låter receptet torftigt, monotont och händelsefattigt men sound, låtar och sång är något helt annat. Bredden är sensationell. Fina avskalade och underbart framförda ballader avlöser de slidegitarrkryddade och tempoladdade primitiva utbrotten och aldrig någonsin blir det tråkigt eller förutsägbart som på en traditionell bluesskiva att lyssna på Seasick Steve.
   Det är nog rösten som gör mig mest imponerad och gör mig skeptisk till hans påstådda ålder. Kraftig och stark stämma som toppar de ibland lite väl begränsade musikaliska arrangemangen. Men ibland är det just det lågmälda och finstilta som gör att jag oavbrutet vill lyssna vidare. Och tålamodet ger mig till slut rätt.
   Den officiella skivan avslutas tämligen monotont med ”Seasick boogie” som följs av ett förvirrat inspelat telefonsamtal med trummisen som plötsligt övergår i en fantastiskt trollbindande duett, Hank Williams klassiska ”I’m so lonesome I could cry”, med Steve och den amerikanska sångerskan Amy LaVere. Vackrare och mer oöverträffat kan ingen skiva sluta.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.