Blogginlägg från 2009-05-01

Little Steven

Den mycket talangfulle, duktige och musikaliskt breda mannen Steve Van Zandt, eller Miami Steve eller stripclubägaren Silvio Dante (Sopranos-karaktären) eller LITTLE STEVEN (som ofta varit hans namn på soloskivorna), har jag under alla år haft ett hat/kärleksförhållande till. Att han är begåvad och musikaliskt genial råder inga som helst tvivel om. Däremot har jag fått anledning att omvärdera några av hans skivor och hans sound genom åren.
   Steve känns så tajt förknippad med Bruce Springsteen att man tror att de hängt ihop i alla år, från början till slut. Men så har ju inte varit fallet och egentligen har de samarbetat på väldigt få skivproduktioner om man jämför över tid.
   Utan att få allra minsta credit så var Steve Van Zandt bokstavligen inblandad i versionen av låten ”Born to run” (1975) och gjorde där debut med Springsteen och hans band. Utan att officiellt spela en enda ton. Däremot påstås han vara mannen bakom gitarrfiguren i just den låten och har även skrivit blåsarrangemanget på ”Tenth Avenue freeze-out”. Där förutom Clarence Clemons både bröderna Brecker, David Sanborn och Wayne Andre blåser på för fullt.
   Konstigt och märkligt så har världens mest kända kompband aldrig fått credit på en studioskiva med Bruce Springsteen. Men från 1978 och ”Darkness on the edge of town” var gruppen, inklusive Van Zandt, samlad bakom The Boss. På den skivan fick Steve dessutom en extra credit: Production Assistance.
   På ”The river” (1980) ingick Steve i producentstaben tillsammans med Bruce och Jon Landau. Och på ”Born in the USA”, Van Zandts avslutande Bruce-skiva i det kapitlet, fick han en hälsning på italienska: ”Buon viaggio, mio fratello, Little Steven”.
   Under de här åren bakom Bruce hade Steve Van Zandt samarbetat och producerat närbesläktade bandet Southside Johnny & the Asbury Jukes och även skrivit låtar åt det bandet. Skivor som kom att bli stora favoriter hos mig.
   Redan 1982, medan Steve fortfarande var officiell medlem i E Street Band, gjorde Little Steven (som han nu kallade sig som artist) solodebut med egna bandet Disciples Of Soul. ”Men without women” var en helt okej skiva men inte alls så energisk och laddad som Southside Johnnys och Springsteens skivor var. Tre E Street-medlemmar figurerade i kompet och blåset var så gott som identiskt med Asbury Jukes.

Då kom uppföljaren ”Voice of America” (1984) som en större knockout. Han hade skippat blåset men ändå ökat trycket med ett mer attackerande gitarrspel. Politisk och högljudd rock’n’roll i värsta tempot och många bra låtar. Låtar som ”Justice”, ”Solidarity”, ”Out of the darkness”, ”Los desaparecidos” och ”I am a patriot” håller än i dag men det är konstigt hur jag nu på senare år omvärderat den typiska 80-talsproduktionen. 1984 rankade jag den här skivan som det årets bästa album men när jag häromåret listade mina 50 bästa 80-talsalbum på den här sidan höll den inte alls måttet idag.
   Största motståndet till den här musiken fick jag när jag kollade in en Rockpalast-dvd från mitten av 80-talet. Med en muskulös hårdslående trummis och ett berg av keyboards som helt tog udden av de starka låtarna.
   Van Zandt hade officiellt precis lämnat Bruce och E Street Band, där han ersattes av Nils Lofgren, och jag kunde då, maj 1984, spela ”Voice of America” både högt och länge med öppna fönster på Karlslundsgatan i Örebro, där jag då bodde.
   Little Steven blev 1985 i hög grad inblandad i Sun City-projektet tillsammans med den kände mixaren och producenten Arthur Baker, som tog Stevens musik mot de tunga dansanta rytmerna. Stevens ”Sun city” var ett samarbete med en mängd kända artister, som Bono, Jackson Browne, Bob Dylan, Darlene Love, Lou Reed, Bruce Springsteen och Ringo Starr. En mycket stor manifestation Live Aid-året 1985 men som låt var ”Sun City” tämligen monoton och händelsefattig.
   Då var uppföljaren ”Bitter fruit”, som kom 1987, betydligt mer intressant. Jag köpte 12”-versionen och den spelades flitigt i mitt hem ska jag lova. Hela den drygt åtta minuter långa ”No Pasaran Mix”-versionen blev det årets stora soundtrack. Långt sugande intro och passionerad sång av Steven och Ruben Blades. Låten och produktionen gav vissa förhoppningar på det kommande albumet ”Freedom – no compromise” men det var en stor ballong som sprack när den skivan kom.
   Alldeles för mycket elektronisk produktion och texterna var så politiska att melodiernas betydelse bara tynade bort. Sedan dess har jag inga större minnen av Little Steven som artist. Då var hans återinträde i E Street Band, först tillfälligt 1995 och sedan permanent 1999, av betydligt större intresse.
   Först på den fantastiska liveskivan ”Live in New York City”, där han kallades Stevie Van Zandt, och sedan på samtliga Springsteen-album sedan dess. Där han också har uppträtt under namnet Steven Van Zandt. Kärt barn, har i det här fallet, många namn.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.