Blogginlägg från 2006-09-26

Den svenska proggen dissekeras och förklaras

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/9 2006.

Bengt Eriksson/Mia Gerdin/Stefan Wermelin
99 proggplattor
(Alfabeta)

Omslaget till den här boken är så blomsterprydd att jag först tror att ämnet är flower power. Men det är istället popkulturens nästa stora våg, den svenska proggen, som dissekeras, förklaras och återigen recenseras av tre mycket rutinerade musikjournalister.
   Ännu en bok om proggen, Håkan Lahger skrev Proggen – musikrörelsens uppgång och fall 1999, är väl inget jag spontant gått och längtat efter. Men engagemanget var stort och passionen ännu större, speciellt under 70-talets tre-fyra första år, som kanske berättigar ännu en bok i ämnet.
   Författarna har till hundra procent siktat in sig på skivorna i genren. Plockat ut 100 plattor, utgivna från 1967 (faktiskt) till 1979, som de tycker representerar den svenska proggen allra bäst. Helt enligt musikrörelsens demokratiska spelregler, vid den här tidpunkten, recenserar och kommenterar författarna 33 skivor var och den sista och hundrade skivan, Dag Vags debut 1979, delar de på uppgiften. Och menar lite lustigt att var och en ansvarar för 33 1/3, ett den hederliga lp-skivans varvtal, av skrivandet.
   Texterna, urvalet och tonen i boken är mindre lustigt. Undermedvetet är det mest bara ett trött konstaterande att bättre än så här var det inte. Ty urvalet av skivor är på inget sätt kvalitetsförankrat. De har arbetat efter principen ju fler artister desto bättre. Ingen artist är representerad av fler än enda lp och det missgynnar naturligtvis bilden av genren i sin helhet och genomgående starka artister som Hoola Bandoola Band, Björn Afzelius, Nationalteatern, John Holm och Pugh Rogefeldt i synnerhet.
   Ja, ni märker att författarna har en vid uppfattning av betydelsen proggartist. I deras begrepp inkluderas även instrumentala Hansson & Karlsson, hårt rockiga November, barnmusikens Anders Linder och jazziga Egba.
   Det kanske präglar hela musikgenren men texterna är ganska raka, lite stelt tråkigt hållna och innehåller få spännande anekdoter från tiden det begav sig.
   Tidstrogna skivomslag, pedagogiskt tröttsamma titlar och massor av nästan förträngda namn väcker trots allt minnen. Dock inte bara vackra men ett stilla engagemang är också värt mycket fast det knappast kan mäta sig med den brinnande passionen på barrikaderna på sin tid.

/ Håkan

”Separation road”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/9 2006.

Anna Ternheim
Separation road
(Stockholm/Universal)

Det är andlöst spännande att skjuta in Anna Ternheims nya cd i spelaren. Glorian över hennes huvud har bara växt sedan förra skivan, den i mina öron lovande men högst ordinära ”Somebody outside”, och den senaste aptitretaren ”Girl laying down” höjde ribban rejält inför den viktiga andraskivan.
   Jag kan inte annat än förstå att hon har lyckats motsvara höga förväntningar, överträffat omänskliga krav och samtidigt flyttat gränsen för singer-songwriter-genren.
   Hon sitter där ensam, sjunger och spelar på sin akustiska gitarr och runtom pendlar det mellan stora stråkarrangemang och ett lågmält men smått stökigt rockkomp. Medan hon omväxlande låter gitarren och pianot avlösa varandra längst fram i arrangemangen. Och ingenstans försvinner Anna. Rösten, melodierna och känslorna ligger där blottade och brer ut sig mer eller mindre påtagligt.
   Andra albumet är en otäckt effektiv helhet. Inte bara hits och inte bara spektakulära harmonier. Där finns också suggestiva ögonblick, direkt spretiga sekvenser och några verser på tomgång. Men det är den mänskliga balansen som ger en så genomgående fin skiva.
   En skiva som faller för frestelsen att inleda med det mest kända spåret men därefter mot all förnuft bara växer och växer. I en spännande mix av bitterljuvt vemod och ren skönhet tar vi oss mot finalen och de outsägligt starka låtarna ”Tribute to Linn”, ”One to blame” och ”Halfway to Fivepoints”.
   Årets bästa svenska album.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.