Blogginlägg

Kjellvander Dunger konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/10 2003.

KONSERT
Christian Kjellvander
Nicolai Dunger
Parkteatern, Örebro 16/10 2003

Ett turnépaket som heter duga far land och rike runt just nu. Nord mot syd och Dungers egocentriska visor mot Kjellvanders starkt amerikanskt influerade rockcountrylåtar. Men konsertevenemanget var ingen tävling i publikfrieri direkt. Långtifrån.
   Nicolai Dunger smög in på scenen utan reaktioner, satte sig på en stol med en akustisk gitarr i händerna. Sjöng sina mer än krävande sånger med en absolut värdighet och stort nervigt innehåll.
   Tillägnade låtar till mamma och Tim Hardin medan han växlade mellan gitarren och pianot. Fick stundtals hjälp av både blås och stråkkvartett utan att jag upptäckte några större och tydliga refränger.
   Förutom att mellansnacken var bristfälliga så ville han på inget sätt tillfredställa publiken. Varken musikaliskt, då han undvek att spela sin mest kända låt ”Something in the way”, eller personligt. Han avslutade nämligen sin timme i rampljuset, som också det var bristfälligt, med att skälla ut publiken som omusikalisk. Möjligen med en ironisk efterklang.
   Christian Kjellvander är bara ett målfoto från att vara mer utåtriktad än Dunger. Men musikaliskt han en helt annan dignitet som artist. Både som soloartist eller tillsammans med band.
   På den här turnésvängen får han en massiv uppbackning, dels av sitt band Lazy Grace Frontier och dels av Ebreliuskvartettens stråkar. Snyggt, elegant och musikaliskt påkostat men pengarna räckte tydligen inte till strålkastare för även Kjellvander uppträdde i ett dunkelt sken.
   Med en nyutsläppt samlingsskiva i ryggen blev scenrepertoaren inte oväntat ett gränslöst och intressant urval. Där både Loosegoats- och Songs of Soil-låtar fick tillspetsade stråkarrangemang. Stråkar som aldrig blev till en anonym ridå utan kraftfullt och tydligt tog sin plats i låtarna.
   Efter Kjellvanders final som var både mäktig och låtmässigt imponerande gick avslutningen, då Nicolai Dunger åter kom in på scen, ner på sparlåga med dämpade och flyktiga sånger igen för att lugnt och stilla tyna bort som i en utandning efter nära tre timmars underhållning.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.