Blogginlägg

Mikael Wiehe konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/5 2003.

KONSERT
Mikael Wiehe
Folkets Hus, Örebro 18/5 2003

Veteranen och den rutinerade soloartisten Mikael Wiehe befann sig i söndagskväll ungefär 50 mil hemifrån men ändå på hemmaplan. I Folkets Hus. På Socialistiskt forum. Bland likasinnade.
   Man brukar ibland bedöma artister hur de lyckas övertyga sin publik, att vinna massorna över på sin sida, men den stora majoriteten på Wiehes konsert var på hans sida redan från start. Som delade artistens alla åsikter, värderingar och grundsyn. Det var spel mot ett mål.
   Men absolut inte sämre konsert för det. Wiehe är ju en duktig, intressant och ofta komisk talare och mellansnacken blev till minst lika stor underhållning som själva låtarna.
Med bara sig själv och en akustisk gitarr att anpassa sig till blev minuterna mellan låtarna flexibla och fria till att målande berätta om sina gamla sånger och ofta dra moderna slutsatser som att ”Keops pyramid” är en sång mot EU. Hur omoderna och dammiga sångerna än tycks vara idag så har Wiehe en duktig förmåga att skapa nutid med sina nostalgiska låtar.
   På ett uppenbart spirituellt humör sjöng han också fraser klockrent ur både Simon & Garfunkel- och Neil Young-katalogen.
   Eller drog populära och absurda liknelser mellan kapitalismen och analsex. Till publikens gränslösa jubel.
   Men det var ändå sångerna, dessa tveklösa klassiker som ingen ny tid kan ta ifrån Mikael Wiehe, som stod i centrum. Som förvandlade samkvämet till mer än en ordinär trubadurkväll. I Folkets Hus gamla teaterlokal med en fantastisk akustik men också obefintlig luftkonditionering.
   Med nyinspelningar av de gamla klassikerna och ett regelrätt samlingsalbum som senaste skivor blev det inte överraskande en ganska trygg återblick på hela Wiehes musikaliska liv. Där han gjorde nedslag både bland Hoola Bandoola-låtar, Björn Afzelius-duetter och sololåtar från olika epoker.
   Men han bjöd också på några nyskrivna låtar som jag inte hade hört tidigare. Av vilka ”Göteborg Göteborg” (som jag tror den heter) var så nära rock det går att komma med bara en akustisk gitarr till hjälp. Den hade dessutom en av de elakaste texterna Wiehe har skrivit på år och dag.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.