Blogginlägg

Lundell strimlade familjefestivalen i bitar

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/7 1999.

ULF LUNDELL
Slottsfestivalen, Örebro 29/7 1999

Om det nu är så att årets upplaga av Slottsfestivalen musikaliskt är en mjäkig familjeangelägenhet, som ungdomarna vill göra gällande, så hade ingen räknat med Ulf Lundell.
   Att smeka medhårs har aldrig varit Lundells signum. Han blir aldrig en folkets man som med kompromisser blir älskad av alla.
   Därför kom han in på stora scenen som en stormvind. Som ett stort elakt blåsvart moln på en annars ljusblå himmel. Där kom han in med fan i blicken och strimlade familjefestivalen i små, små bitar.
   Varför Lundell kallar sommarens turné för en kommando-raid blir helt uppenbart. Det var inledningsvis nästan så att vattnet i vallgraven frös till is av pur förvåning ty dagens Lundell-rock må vara effektiv och skramlig och upprorisk men också lite kylig när den gömmer sig bakom extremt höga decibeltal.
   På inomhusturnén i höstas var det här aggressiva soundet knäckande bra. Under bar himmel i solnedgången framför en festivalpublik, som bland annat har Bo Kaspers som idoler och vill bli road och helst känna igen sig, var det inte lika uppenbar succé.
   För det skramliga oväsen som varit Lundells sound sedan i höstas får via senaste skivan en fortsättning även på denna turné, nu med keyboards åter i kompet. Men klaviaturkillen David Nyström spelade ändå en underordnad roll i Lundell-soundet som var både brötigt och stökigt.
   Och inledningen var också mycket talande för Lundell 99. "Om jag hade henne", pardonlös och uppkäftig boogie i en explosion av rundgång, dist och hög volym.
   Han fortsatte med "Man igen" och "Annalisa" och så långt var det en kommersiellt tuff inledning där publiken nervöst stod och skruvade på sig. Men då kom "Främlingar" och förlöste publikmassorna som sprack upp i ett kollektivt leende.

Det var samma konsertintro som i höstas men sedan är konserten till ungefär 2/3-delar nytt eller nygammalt. Till glädje för regelbundna konsertbesökare som undertecknad. Kul också att se "Främlingar" tillbaka i konsertrepertoaren, "Anna Lisa" är en de bättre låtarna på "Fanzine" och kan nog bli en livefavorit och det nya akustiska arrangemanget på "Danielas hus", som inleddes med en lång monolog om 1977, Prisma, vit martini och Jan Beime, var balsam både för själ och öron när det rockas till höger och vänster.
   Den långa avslutningen på "Den vassa eggen" lyfte låten ännu en nivå. Som redan nämnts målar årets Lundell övervägande med kraftiga och tydliga streck. Och i övervägande grälla färger och det slutliga konstverket kan bara uppfattas som brutalt med få detaljer.
   Till den bilden har kompgruppen en stor del. Fyra man, som förutom evigt skuttande Janne Bark, som jobbar med små medel och därmed till sin fulla rätt kan jämföras med Crazy Horse.
   I den lite begränsade atmosfären känns det befriande att "Hon gör mig galen", som så genialt kombinerar skönhet och styrka, långtidsparkerat i Lundells repertoar. Som numera inleds med ett smakfullt inspelat köravsnitt innan Janne Barks mandolin tar vid. Trots Lundells vid det laget lätt sargade röst och publikens halvdana allsång var det kvällens höjdpunkt.
   Begränsad var också tiden Lundell var på scen för 23.00 skulle det vara tyst. Och tyst blev det till publikens stora missnöje. Ingen "Öppna landskap" som vanligtvis brukar vara den riktiga slutpunkten.
   Den förkortade konserten fick till följd att Örebropubliken också gick miste om "Skyll på stjärnorna", "När jag kysser havet" och "Lycklig, lycklig", som varit obligatoriska hela sommaren, men som jag personligen inte gråter för.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Magnus "Norpan" Eriksson: trummor, piano och sång
Jerker Odelholm: bas och sång
Janne Bark: gitarr och sång
David Nyström: keyboards

Ulf Lundells låtar:
Om jag hade henne
Man igen
Annalisa
Främlingar
Den vassa eggen
Danielas hus
Stackars Jack
Folket bygger landet
Ärrad och bränd
Den natt som aldrig dagas
I kvinnors ögon
Hon gör mej galen
Förlorad värld
Chans
Gott att leva
Älskling
Kär och galen

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.