Blogginlägg från 1997-10-11

Fem tuppar igen - jag ber om ursäkt

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1997.

Det är inte med reservationslös glädje jag delar ut högsta betyg (fem tuppar) till någon skiva eller konsert. Givetvis tillfredsställd men på något sätt också besegrad. Det kanske ligger i sakens natur att en kritiker ska vara kritisk. När jag på mindre än en vecka i två fall delar ut maximalt betyg, fem tuppar, höjer folk på ögonbrynen.
   Styrd av absoluta känslor, kände jag mig tvingad att sätta dessa oslagbara betyg på en konsert med Del Amitri och en CD med Steve Earle. Maxbetyget ska naturligtvis användas med extrem urskiljning. I snitt har jag kanske givit betyget en gång om året sedan vi introducerade tuppbetygskalan i juni 1988. Därför är det kanske än mer anmärkningsvärt när jag två gånger inom fem dagar använder mig av denna höga betygsnivå.
   Det var efter stor vånda, skräckblandad förtjusning och många argument för och emot jag slutligen gav fem tuppar till Del Amitris Stockholms-konsert härom veckan. - Delamitri, vadå, sa många, utan att fatta vad, vem eller varför jag var så nöjd. Den skotska gruppen fick sitt defintiva genombrott i mitt liv 1992 med "Change everything". En skiva jag för övrigt också gav fem tuppar i betyg...
   Skivan innan, "Waking hours" från 1989, hade smugit sig på under några år och hitlåten "Kiss this thing goodbye" var extraordinär i sin mix av personlighet och tveklös hit. Så jag var beredd där på försommaren 92 och blev då så imponerad, tillfredsställd och nöjd med Justin Curries låtar och gruppens fenomenala kvalitéer att blanda vanlig enkel brittisk poprock med amerikanska rötter.
   Del Amitri, namnet har grekiskt ursprung och betyder ungefär "från livmodern", har varken förr eller senare gjort en lika helgjuten skiva. Men "Twisted" (1995) och "Some other suckers parade" (1997) är ändå inga mediokra skivor och innehåller tidvis låtar av absolut bästa Del Amitri-klass. Därför var det ingen överraskning att konserten aldrig sviktade låtmässigt.

Bara några dagar efter den konserten dök Steve Earles nya skiva "El corazon" upp och jag föll återigen som en fura. Trenden med Earles skivor har varit starkt uppåtgående så även i det fallet var jag preparerad, förväntansfull och till bredden fylld av förhoppningar.
   Ändå överträffade "El corazon" mina högt ställda förhoppningar. Ty Steve tog ut svängarna rejält, från bluegrass till grunge, och lät lika övertygande vad än omgivningen bestod av. Ännu en fempoängare och ännu en gång ber jag om ursäkt för att jag förstört spänningen när årets bästa skivor ska sammanställas om några månader.
   Jag har svårt att se några seriösa konkurrenter till utnämningen "Årets skiva" bland artisterna som planerar att ge ut skivor innan jul. Möjligen med en reservation för Shane MacGowans andra soloalbum som väntas i slutet av oktober. Men MacGowan får betraktas som en outsider om man ska se nyktert på det. För att återknyta till krönikans inledning så har jag bara vid fem tillfällen givit toppbetyg till nyproducerade skivor.
   Förutom ovan nämnda Del Amitri-platta så har "Peace and love" (1989) med Pogues, "Love poison" (1989) med Lolita Pop, "Spike" (1989) med Elvis Costello och "Mirrorball" (1995) med Neil Young enligt min regelbok varit lika oumbärliga höjdare. Så har det publicerats ännu en godtycklig lista, som röstats fram av Nöjesguidens läsare, med tidernas bästa svenska skivor. Helt ovetenskapligt jämförs "Studio" (1968) med Tages, Ulf Lundells debut "Vargmåne" (1975) och Kents båda 90-talsalster med varandra. Det är naturligtvis helt omöjligt men ändå ruskigt intressant läsning.
   Vann gjorde Jakob Hellmans "...och stora havet", få protesterar men känns inte som det tveklöst bästa albumet. Snart kommer ännu en lista i exakt samma ämne. Gjord i branschtidningen Topp 40, och med säkert en ny etta. Vilket osökt för mig till den omröstning som Allehanda drog igång i onsdags: Den slutgiltigt bästa John Fogerty-låten! Ett synnerligen svettigt jobb att bestämma sig för en enda av hans minst 20-talet frekventa klassiker.
   Att ställa "Proud Mary" mot "Bad moon rising" och så vidare. Och även där är det svårt att rättvist bedöma de nya låtarnas historiska värde ställda mot 70-talets stora. Jag har roat mig att utse mina personliga favoriter bland Fogertys alla höjdare. Kanske inte alltid de mest förutsägbara valen men låtar som ligger närmast mitt hjärta.

Fem Fogerty-favoriter

Almost Saturday night. En härlig låt på Fogertys första soloskiva. Gjordes inte sämre av Dave Edmunds sex år senare, Då med swampsoundet ersatt av Rockpile-gitarrer.
Up around the bend. Vilket sagolikt gitarrintro och vilken fantastisk fortsättning. Mitt val om jag bara ska välja en enda Fogerty-låt. Fick vänta förgäves på den här låten i somras på Lollipop.
Travelin' band. Drygt två minuters sanslöst ös i en skön Little Richard-pastisch.
Who'll stop the rain. Snällare, melodiös pärla med fina harmonier.
Rock and roll girls. Efter tio års paus hade han kvar känslan att kunna skriva en klassiker. Och än i dag saknas inte den förmågan.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.