Blogginlägg från september, 2025

Best of 1975/1976: #34 "Vargmåne"

ULF LUNDELL: "Vargmåne" (EMI/Harvest)
Release: 3 september 1975

ULF LUNDELLS DEBUT PÅ SKIVA ÄR INTE hans bästa album, långtifrån, men ändå en spännande inledning på en lång och makalöst framgångsrik karriär. När ”Vargmåne” släpptes på hösten 1975 kändes det som att Lundell dök upp från ingenstans men han hade jobbat hårt i många år för att ambitiöst sprida uppmärksamhet kring sitt låtskrivande, bokförfattande och artisteri.
   Redan 1970 fick han med en låt, ”Music for Miss Eva”, på Uffe Neidemars album ”Uffe” och Pugh Rogefeldt skrev en melodi till Lundells text ”En gång tog jag tåget bort” som i juni 1972 släpptes på singel med Pugh & Nature. I övrigt var det under 70-talets första hälft musikaliskt händelsefattigt för Lundell men han skrev outtröttligt hela tiden nytt låtmaterial vid sidan av planerna på en roman.
   Han hade uppvaktat flera skivbolag med sina demolåtar och hösten 1974 lämnade han in nitton låtar till skivbolaget EMI som föll i god jord och resulterade i första albuminspelningen våren 1975. Sju låtar från demobanden fanns med när debutalbumet ”Vargmåne” gavs ut i september samma år.
   Arrangören och gitarristen Finn Sjöberg har i sin biografi ”Med plektrum i fickan” berättat hur han och producenten Björn Boström hade lyssnat på Lundells demo och bestämde sig för att spela in. Sjöberg fick fria händer, valde musiker och styrde och ställde med det mesta. En av Sjöbergs musikerkollegor från Örebro, Mats Ronander, figurerade på albumet som munspelare medan studiomusiker som Ola Brunkert, Roger Palm, Mike Watson och Wojciech Ernest kompar i övrigt på de genomgående ganska återhållsamt arrangerade låtarna.
   Jag äger fortfarande EMI:s releaseblad om ”Vargmåne”, som lite märkligt är daterat 17/9 1975, där skivbolaget inledningsvis berättar hur mycket Lundells demo övertygade och lovade gott. På resten av de fem A4-sidorna får Ulf stort svängrum att berätta sin egen historia och beskriver på slutet varje låt på albumet.
   Ulf inleder den långa texten med att berätta hur han under många år hade skrivit dikter och hur han höll på och skrev på sin "förbannade" bok (Jack som skulle släppas 1976) innan de rena självbiografiska textraderna med sedvanligt långa meningar:
   "Men för att börja från början. Efter nio månaders tvekan steg jag ändå ut i livet en kulen novembersöndag anno 1949. Jag ville genast tillbaka därifrån jag kommit, men omöjligt. Fann mej alltså så fort som möjligt i min situation och gjorde det på Söder i Stockholm någonstans uppe vid Skinnarviksbergen och om den första barndomen är inte mycket att säja mer än att vi slogs med granpåkar och hatade Gatukontoret som sandade alla ishala och bra gator.
   Nån gång i sex, kanske sjuårsåldern kom jag för första gången i kontakt med rockmusik. Elvis och Little Richard. Två äldre brudar tog mej upp till deras kvart och spelade Tutti Frutti och Long Tall Sally för mej ända till morsan kom upp och hämtade mej. Och Diana så klart, i nåt knallblått EP-fodral med en smaskig brandgul stjärna och så Paul Anka inne i själva stjärnan. Underbart."
   De nio låtarna på ”Vargmåne”, i arrangemang som jag idag bedömer som ganska avvaktande och ofta pianobaserade, ska ju från sommaren 1976 fungera som ryggrad i Lundells liverepertoar när han börjar turnera tillsammans med Ronanders band Nature. ”Stockholms city”, ”Sextisju, sextisju” och ”Jag går på promenaden” (den svenska versionen av John Mayalls ”Walking on sunset”) blev ju långlivade klassiker på många Lundell-konserter många år framöver.
   ”Bente” tillhör väl också den skaran av klassiker men det finns albumlåtar på ”Vargmåne”, ibland lite bortglömda, som i mina öron överlevt decennierna ännu bättre. Som exempelvis ”Sniglar och krut”, ”När duellen är över” och ”Jesse James möter kärleken”. Låtar, förutom den sistnämnda, som jag genom åren har hört live blott ett par gånger. På Lundells sista(?) Örebrokonsert sommaren 2015 inledde han konserten mycket överraskande och magiskt med ”Sniglar och krut”.
   Ulf Lundells tre första album, inklusive ”Vargmåne”, är utgivna på Harvest-etikett som känns ganska unikt. Den engelska Harvest-etiketten fick premiär 1969 när EMI ville särskilja udda progressive rock från vanlig pop och rock. Kanske var det den då EMI-nyanställde Kjell Andersson, som kom att jobba med Lundell i många år, som återupplivade den engelska skivetiketten. Från 1978 återuppväckte Andersson den då tillfälligt insomnade EMI-etiketten Parlophone.

/ Håkan

Covers: Steve Forbert

STEVE FORBERT: Early morning rain (Blue Rose, 2020)

EN SINGER/SONGWRITER AV STEVE FORBERTS kaliber ska väl egentligen inte ägna sig åt covers i några större sammanhang som exempelvis på ett helt coveralbum. Steve har ju sedan 1978 tillhört mina största favoriter och har med väldigt få undantag skrivit sitt eget låtmaterial på album efter album.
   Kommersiellt har skivorna bleknat lite med åren men kvalitetsmässigt är Steve Forbert en oputsad diamant som låtskrivare än idag. Hans senaste album, förra årets ”Daylights savings time” gjorde mig inte besviken och albumet innan, ”Moving through America” (2022), var lika bra och båda hamnade på mina respektive årsbästalistor.
   Trots den relativa intensiteten i skivutgivningen av studioalbum gav sig Steve på projektet att producera ett helt album med coverlåtar som till stor del är hämtade från andra prominenta låtskrivare med ett låtmaterial som känns personligt och som helhet inte är ett val med hitmässiga funderingar.
   Producerad av en mindre känd producent och studiotekniker (Steve Greenwell) känns resultatet nästan anspråkslöst och oproducerat men ändå så mycket mer personligt än konventionella skivor. Musikerna är för mig ganska okända men har gjort sitt jobb med bravur i den lilla studion His House Studios i New York.
   En steelguitar dyker upp i bland i arrangemangen och ger en liten countrytouch, inte minst i de mer countrybaserade låtarna ”Pick Me Up On Your Way Down” och ”Good Time Charlie's Got The Blues”. Men låtarna på albumet har breda rötter i olika genrer och för mig fungerar låtarna som jag inte på förhand hade något förhållande till. Alltså hoppar jag gärna över Elton Johns ”Your song” och titellåten, dock alldeles utmärkta låtar, men tycker ändå att Steve har lyckats göra något personligt av Leonard Cohens ”Suzanne”.
   Allra bäst är Grateful Dead-låten ”Box of rain”, Ian Tysons ”Someday soon” och Steve gör en bra version av Bob Dylans mindre bekanta "Dignity".


1. Early Morning Rain (Gordon Lightfoot) 3:45
1965. Från albumet med samma namn med Ian & Sylvia.
2. Box Of Rain (Phil Lesh/Robert Hunter) 5:13
1970. Från albumet "American beauty" med The Grateful Dead.
3. Your Song (Elton John/Bernie Taupin) 4:10
1970. Från albumet "It ain't easy" med Three Dog Night.
4. Supersonic Rocket Ship (Ray Davies) 3:43
1972. Singel med The Kinks.
5. Withered And Died (Richard Thompson) 3:53
1974. Från albumet "I want to see the bright lights" med Richard & Linda Thompson.
6. Someday Soon (Ian Tyson) 3:52
1964. Från albumet "Northern journey" med Ian & Sylvia.
7. Pick Me Up On Your Way Down (Harlan Howard) 2:36
1958. Singel med Charlie Walker.
8. Suzanne (Leonard Cohen) 4:40
1966. Från albumet "In my life" med Jusy Collins.
9. Frankie And Johnny (traditional, arranged by Steve Forbert) 4:25
1913. Singel med Gene Greene - pianoforte acc. by Charley Straight.
10. Good Time Charlie's Got The Blues (Danny O'Keefe) 3:06
1969. B-sida ("Tunesmith") på singel med The Bards.
11. Dignity (Bob Dylan) 5:17
1994. Från albumet "Bob Dylan's Greatest Hits Volume 3" med låtskrivaren.

/ Håkan

24 SEPTEMBER

Solomon Burkes konsert 24 september 2002 på Katalin i Uppsala.

1957
ELVIS PRESLEYS singel ”Jailhouse rock” släpps.

1941
LINDA McCARTNEY (EASTMAN) föddes i Scarsdale, USA.

1965
ROLLING STONES album ”Out of our heads” släpps.

1999
LARS WINNERBÄCKS album ”Kom” släpps.

1982
DIRE STRAITS album ”Love over gold” släpps.

2002
SOLOMON BURKE spelar på Katalin i Uppsala.

2005
LAAKSO spelar på Klubb Smart/Satin.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #35 "Wind on the water"

DAVID CROSBY/GRAHAM NASH: "Wind on the water" (ABC)
Release: 15 september 1975

HÖSTEN 1975 HADE JAG LYSSNAT INTENSIVT på David Crosby och Graham Nash i många olika sammanhang. Som amerikan (Crosby) och engelsman (Nash) figurerade de ju på 60-talet i Byrds respektive Hollies och sedan i supergruppen Crosby, Stills & Nash, ibland med tillägget Young, utvecklades det personligt kreativa ytterligare. Som under det tidiga 70-talet ledde till solokarriärer och skivor under eget namn men på något sätt prioriterade Crosby och Nash sin duoverksamhet som resulterade i åtskilliga album på 70-talet, jag har dem alla...
   Året efter Crosbys och Nashs solodebuter 1971 gjorde de sitt första duettalbum, ”Graham Nash/David Crosby” (1972, namnet Nash nämns här först i duon men sedan har det alltid varit Crosby/Nash), men det skulle dröja till 1975 innan nästa duoplatta ”Wind on the water” släpptes.
   Låtmässigt och musikaliskt är Crosby och Nash ganska olika, Crosby med sina atmosfäriska, drömmande och ganska flummiga låtar medan Nash ofta skriver handfasta ibland simpla melodier. Därför är det kanske inte så konstigt att de mycket sällan skriver låtarna tillsammans. Däremot är det deras unika stämsång som höjer kvalitén på både egna alster och när de ofta gästar på andra artisters skivor.
   ”Wind on the water” följer det mönstret ganska konkret och det är först på albumets sista låt de delar på låtskrivandet. Men å andra sidan avslutas skivan med en låt i två delar, först Crosbys ”Critical mass” med bara accapellasång och sedan Nashs pianodominerade titellåt.
   Albumet är inspelat i San Francisco och Los Angeles och det är ingen överraskning att musikerna på inspelningar är hämtade från den soliga delen av USA. Namn som Russ Kunkel, Leland Sklar, Craig Doerge och Tim Drummond var starkt förknippade med den amerikanska studioeliten på 70-talet och dominerar också inspelningarna på den här skivan.
   Sedan går det inte att förbise två andra gitarrspelande studiorävar som sätter färg på inspelningarna, Danny Kortchmar (som här går under namnet Danny Kootch) och David Lindley (som förutom säregen slide också spelar fiol). Sedan dyker nära vänner som Carole King och James Taylor upp här och där.
   Bäst av allt på albumet är det några Nash-låtar som tillhör höjdpunkterna. ”Take the money and run” utvecklas till en ganska rak och rockig låt med elgitarrer och slide i förgrunden medan ”Cowboy of dreams” faktiskt har en oväntad countrytouch.

/ Håkan

”Fler berättelser från Örebro”

SÄLLSKAPET GAMLA ÖREBRO ger regelbundet ut böcker med minnen och detaljerade berättelser om stadens historia. Förra hösten fick jag i uppdrag att skildra Rolling Stones på alla sätt omtumlande Örebro-besök med två konserter 1967. Jag berättar om kvällskonserten 27 mars som slutade i kaos och upplopp och beskriver också Stones övriga historia runt den här konserten. Plus en lång lista på alla internationella konsertbesök i Örebro under 60- och 70-talet. Nu finns boken ”Fler berättelser från Örebro” till försäljning.



Den här texten publicerades ursprungligen i en kortare och redigerad version i boken Fler berättelser från Örebro 17/9 2025.

UNDER DEN ANDRA HALVAN AV 60-TALET blomstrade konsertutbudet i Örebro med det ena kända internationella pop- och rockbesöket efter det andra. Man kan datera startskottet för den positiva utvecklingen till 12 juni 1965 och den stora festivalliknande föreställningen Natt 700 i Gustavsvik. Då var det The Searchers och Millie som toppade konsertaffischen men de toppattraktionerna skulle överträffas många gånger om under de kommande fyra åren.
   The Rolling Stones var det definitivt största namnet som besökte Örebro på 60-talet men minnet av det beryktade påskbesöket 1967 handlar mer om tumultartat kaos, upplopp och polisbatonger än musik. Mer om den händelsen lite senare.
   Mellan 1966 och 1969 spelade en mängd i historiskt hänseende ofattbart stora internationella grupper i Örebro (se lista på slutet) och om vi sträcker ut perspektivet ytterligare några år in på 70-talet kan vi notera Paul McCartneys förvisso ganska lågprofilerade besök 1972 tillsammans med sin grupp Wings. Vi kan konstatera att två av den tidens största internationella namn besökte faktiskt Örebro inom fem år.
   Vi ska i sammanhanget en gång för alla effektivt begrava den ibland ofta förekommande myten att The Beatles som grupp en gång i tiden (1963) stod på scen i Örebro ty det är bara en myt, ett rykte eller dåligt minne som kan sorteras in i sagornas värld.
   Turnépaketet Pop Festival, med Beatles och den amerikanske twistkungen Joey Dee som toppnamn, reste under fem magiska dagar i oktober 1963 runt i Sverige och innehöll flera svenska och utländska namn. Alltså olika artister på olika platser. Turnén nådde faktiskt Örebro, 25 oktober på Idrottshuset, men just den kvällen saknades Beatles på scen och Joey Dee fick ensam vara utländsk publikmagnet. Samma kväll hade Beatles för övrigt turnépremiär på Sundsta Läroverk i Karlstad...
   Nåväl, de fem medlemmarna i Rolling Stones stod besvisligen på scen i Vinterstadions ishall under två konserter annandag påsk 27 mars 1967.
   The Rolling Stones hela historia är idag mycket lång, drygt 63 år, men 1967 var den av naturliga skäl kort men redan fylld av stora succéer och många hits. I olika tillfälliga konstellationer, bland annat Alexis Korners grupp Blues Incorporated, blev Korners blueskvällar på klubben Marquee samlingspunkt för tre av de blivande Stones medlemmarna under 1962. Under sommaren 1962 sammanstrålade trion, Mick Jagger, sång, Keith Richard (som från slutet av 70-talet officiellt började stava sitt efternamn ”Richards”), gitarr, och Brian Jones, gitarr, på samma plats i samma grupp.
   Jones, den genuine bluesfantasten, var ledare och initiativtagare vid den här tidpunkten. Han bestämde också gruppnamnet The Rolling Stones, efter Muddy Waters-låten ”Rollin' stone”.
   Flera tillfälliga musiker som Ian Stewart, piano, Geoff Bradford, gitarr, och Dick Taylor, bas, gick in och ut i bandet. Och flera trummisar som blivande Kinks-medlemmen Mick Avory, Carlo Little och Tony Chapman turades om i bandet innan Charlie Watts, även han Blues Incorporated-musiker, blev permanent trummis.
   Taylor lämnade snart bandet, för att bilda Pretty Things, och Bill Wyman (fast han ännu så länge använde sitt ursprungliga efternamn Perks) fick plats i bandet som basist - för att han ägde en förstärkare...
   Våren 1963 började Stones musikaliska utveckling. Repertoaren var inledningsvis tydligt rock- och bluesinfluerad och innehöll huvudsakligen covers när de spelade live men också på skiva. När de fick skivkontrakt vågade de först inte riktigt lita på det egna låtskrivandet. Förutom några tidiga albumlåtar signerade Nanker-Phelge, pseudonym för alla medlemmarna i gruppen, blev ”Tell me” den första publicerade Jagger-Richard-låten. ”Tell me” blev en stor hit i Sverige, toppade Tio i Topp-listan sex veckor i rad runt årsskiftet 1964/65. I övrigt var det covers av Chuck Berry, Leiber/Stoller, Beatles (”I wanna be your man”), Buddy Holly, Bobby Womack och Willie Dixon som stod i centrum på bandets första singlar.

FRÅN 1965 OCH ”THE LAST TIME” spelade originallåtarna, skrivna av Mick Jagger och Keith Richard, en huvudroll i Rolling Stones repertoar. Under de närmaste åren radade de upp klassiska Stones-låtar som ”(I can't get no) Satisfaction”, ”Get off of my cloud”, ”19th nervous breakdown”, ”Paint it black” och låten som var högaktuell när de kom till Örebro i mars 1967, ”Let's spend the night together”. Samtliga nämnda hits fanns med på låtlistan på Vinterstadion-konserterna.
   Sverige fanns med tidigt i Rolling Stones turnéplaner. Redan 1965 spelade de på flera turnéer i Göteborg, Stockholm och Malmö och 1966 enbart i Stockholm. 1967 inledde Stones sin Europaturné, som hade fått namnet ”Between the buttons” efter det aktuella albumet, i Sverige på endast två mindre orter, 25 mars på Idrottens Hus i Helsingborg och 27 mars på Vinterstadion i Örebro. Under den spelfria mellandagen åkte Rolling Stones till Jönköping för att övernatta där. Konsertarrangören Rolf Inghamns bror Rune körde bandet i en Ford Mustang och fortsatte på påskdagen till Örebro.
   Det var ett ganska stukat Stones-gäng som inledde sin Europaturné i Sverige i slutet på mars 1967, en långtifrån homogen och välmående grupp som hade flera dramatiska veckor bakom sig. I februari slog den engelska polisen till på ett stort party i Keith Richards hem Redlands i West Wittering vid engelska kanalen, konfiskerade en mängd droger (enligt många källor utplacerat av engelsk polis...) och arresterade flera Stones-medlemmar. Efter den händelsen kände sig tre av bandets medlemmar hotade och ville fly hemlandet.
   Keith Richards, Brian Jones och hans dåvarande flickvän Anita Pallenberg lämnade England i bil med Marocko som destination. Men på vägen blev Jones sjuk och hamnade på sjukhus i södra Frankrike medan Keith och Anita fortsatte på egen hand och inledde dessutom ett förhållande som blev ödesdigert för den ännu ovetande Jones. I början på mars kom dock alla till Marocko och bara en vecka innan turnéstarten var ett skamfilat Stones, med stora interna problem, tillbaka i London för att repetera tillsammans. Och Brian Jones, som en gång i tiden var gruppens obestridlige ledare, var med en accelererande sjukdomsbild och allvarlig astma i botten i absolut sämsta form i mars 1967, både fysiskt och psykiskt.
   Sedan Jones i september 1965 inledde ett turbulent förhållande med den tysk-italienska modellen och skådespelerskan Anita Pallenberg gled han allt längre från den kreativa delen av gruppen. Han gav upp kampen om låtskrivandet med Jagger-Richard och började även söka sig bort från sina genuina bluesrötter mot mer experimentell musik. Han spelade allt mindre gitarr. På de två senaste Stones-albumen, ”Aftermath” och ”Between the buttons”, spelade Jones udda instrument som marimba, vibrafon, kazoo, blockflöjt, dulcimer, japanska koto och en elektronisk theremin. Och på hitlåten ”Paint it black” spelade han sitar.
   Inför Rolling Stones Sverige-besök i mars 1967 var det på förhand mycket kritik i luften om ”knarkbandet” verkligen skulle få uppträda här men det gick inte att bryta skrivna kontrakt. Efter bandets uppmärksammade knarkrelaterade problem på senare tid var de svenska myndigheterna på sin vakt när bandet på långfredagen kom till Sverige och landade på flygplatsen Bulltofta i Malmö på. Där möttes de av tulltjänstemännens rigorösa kontroller av bagage och kroppsvisitation men Stones klarade undersökningen.
   När Rolling Stones på påskdagen kom till Örebro checkade de in på Hotell Bergsmannen, som då låg i Medborgarhuset, där hela tredje våningen var bokad till bandet och övrig turnépersonal.
   På sina turnéer på 60-talet gjorde Rolling Stones genomgående två konserter samma dag på alla platser, så också i Örebro där evenemangen presenterades som ”Teenager-SHOW” och annonserades som ”Tidernas största påskbomb”. Först en eftermiddagsföreställning inför 2000 personer i publiken som började klockan fyra och med en så kallad matinéföreställning som avlöpte lyckligt, lugnt och stilla. På kvällsföreställningen inför 2500 personer, som började klockan åtta, var det av naturliga skäl vildare på både scen och i publiken.
   Örebroaren Lars-Åke Madelid, då 17 år gammal, var på konserten och kan idag berätta hur det började och hur det slutade:

”PÅ GOLVET SATT PUBLIKEN PÅ ONUMRERADE primitiva tillfälliga bänkar men när Rolling Stones kom in på scen ställde sig alla omedelbart upp. För att se bättre rusade alla fram till området framför scen. Den inre sidan av hockeyhallens sarg fylldes av publik som uppmanades gå tillbaka till sina platser men alla stod kvar. Själv hade jag strategiskt placerat mig framför min favorit Brian Jones som såg blek och sjuk ut.”
   Låtlistan som förutom ovan nämnda hits också innehöll den i sammanhanget lite annorlunda ”Lady Jane”, där Brian Jones spelade dulcimer, ”Under my thumb”, ”Ruby Tuesday” och tre låtar från det aktuella albumet ”Between the buttons”, ”Yesterday's papers”, ”She smiled sweetly” och ”Connection”.
   Publikstämningen var på topp från start och under hela kvällskonserten, När den publikfriande låten ”It's all over now” satte igång, tio minuter innan det planerade konsertslutet, exploderade publiken och blev vild av förtjusning och ville visa sin uppskattning på ett fysiskt tydligt sätt och försökte storma scenen. Då tappade vaktpersonal och polisen på plats kontroll över evenemanget.
   Lars-Åke:
   ”Publiken, med många unga småtjejer, längst fram trycktes farligt mot sargen som delvis gav vika samtidigt som poliser med hundar började slå besinningslöst med sina batonger på den närmaste publiken.”
   En polisman ansåg att det hela hade gått överstyr och bad Mick Jagger att lämna scenen men han vägrade. När publiken sedan började ropa "snutjävel" försökte polisen, i sin iver att lugna publiken, rycka ur kontakterna till förstärkarna och stänga av strömmen för att genom tystnad få publiken att lugna sig.
   Vi kan konstatera så här i efterhand att det var alldeles fel taktik för då blev den upprörda publiken riktigt förbannad och började attackera närvarande poliser och vakter som försökte få kontroll på den upphetsade situationen men lyckades inte alls.
   När strömmen försvann försökte Jagger skrika i mikrofonen att det var myndigheterna som hade stoppat konserten vilket inte gjorde publiken mindre vild. Inom några sekunder haglade hela och sönderslagna stolar, och även flaskor och påsksmällare, upp på scen.
   Det som kanske var århundradets rockkonsert i Örebro slutade i en ren katastrof och upplopp med avbruten konsert och fullt kaos i ishallen. Ambulanserna körde i skytteltrafik till sjukhuset med skadade flickor och poliser.
   Efter Örebro fortsatte Rolling Stones turné enligt planerna ut i Europa och avslutades i Atén i Grekland 17 april. Sedan gjorde bandets turnerande en nästan tre år lång paus och stod nästa gång på en konsertscen först i november 1969. Vilket betyder att Europaturnén våren 1967, med två Örebrokonserter, var den sista med Brian Jones som medlem.
   Våren 1969 började Rolling Stones spela in ett nytt album, ”Let it bleed”, med en bara delvis närvarande Jones. Och den unge gitarristen Mick Taylor började successivt ta hans plats på inspelningarna. Jones roll i Rolling Stones, bandet han en gång hade bildat, var så gott som utraderad och han fick i juni 1969 sparken som bandmedlem. Och 27 år gammal hittades Brian Jones död i poolen vid sitt hem Cotchford Farm i södra England 3 juli 1969.

Konsertlåtlista i Örebro:
1. "Let's Spend the Night Together"
2. "The Last Time"
3. "Paint It, Black"
4. "19th Nervous Breakdown"
5. "Lady Jane"
6. "Get Off of My Cloud"
7. "Yesterday's Papers"
8. "She smiled sweetly"
9. "Under My Thumb"
10. "Connection"
11. "Ruby Tuesday"
12. "It's all over now"
13. "Goin' Home"
14. "(I Can't Get No) Satisfaction"


Internationella artistbesök I Örebro på 60/70-talet

THE SEARCHERS/MILLIE + MASCOTS/HEP STARS/OKLAHOMA BOYS: Natt 700/Gustavsvik 12/6 1965.
THE WHO + ORIGINAL ROOSTERS: Idrottshuset 5/6 1966.
THE KINKS + T.S. PEOPLE: Club 700 24/9 1966.
THE TROGGS + DEEJAYS/CARETAKERS/T.S. PEOPLE Idrottshuset 26/11 1966.
DOWNLINERS SECT + INTERRUPTERS/T.S. PEOPLE/SATIN & VELVET: Idrotthuset 21/1 1967.
JOHN MAYALL’S BLUESBREAKERS med PETER GREEN på gitarr: Norrbygården 24/2 1967.
THE SPENCER DAVIS GROUP + SUSPENDERS/OKLAHOMA BOYS: Idrottshuset 25/2 1967.
MANFRED MANN + TAGES/GONKS/STEAMPACKET II: Ishallen 18/3 1967.
THE ROLLING STONES + OKLAHOMA BOYS/REGENTS/THE OUTSIDERS/T.S. PEOPLE/GONKS/YARDLEYS.: Ishallen 27/3 1967 (2 förest.).
JOHN MAYALL’S BLUESBREAKERS med MICK TAYLOR på gitarr + GENO WASHINGTON/QUINTS/BLUES QUALITY: Idrottshuset 7/10 1967.
SAM & DAVE/LEE DORSEY/ARTHUR CONLEY + TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967.
CREAM + HARLEM KIDDIES: Idrottshuset 18/11 1967.
PAUL JONES/YOUNG IDEA + TOM & MICK & MANIACS/JERRY WILLIAMS: Idrottshuset 25/11 1967.
JOHN MAYALL’S BLUESBREAKERS med MICK TAYLOR på gitarr: Teknis 16/3 1968.
FLEETWOOD MAC + BLUES QUALITY: Club 700 11/5 1968.
FLEETWOOD MAC + PEPS & BLUES QUALITY/SLAMCREEPERS: Idrottshuset 23/11 1968.
FLEETWOOD MAC: Idrottshuset 20/3 1969.
B.B. KING: Idrottshuset 10/5 1969.
JOHN LEE HOOKER + PAPA LIGHTFOOT BLUESBAND/TAKT & TON: Konserthuset 21/6 1969.
PAUL ANKA: Brunnsparken juli 1969.
FLEETWOOD MAC: Konserthuset 6/11 1969.
COLOSSEUM: Konserthuset 30/9 1971.
SONNY TERRY & BROWNIE McGHEE: Konserthuset 23/11 1971.
DAVE GREENSLADE & NATURE: Konserthuset 13/2 1972.
EKSEPTION: Konserthuset 24/2 1972.
WINGS: Idrottshuset 8/8 1972.
BILL HALEY & HIS COMETS + BIBBI ANDER/ROCKGREVEN/ROCK-OLGA & GAUFFINS DUBBELBLANDNING: Idrottshuset 17/9 1972.
HEADS, HANDS & FEET: Konserthuset 25/9 1972.
STEFAN GROSSMAN: Konserthuset 5/10 1972.
LOS CALCHAKIS: Konserthuset 9/11 1972.
TEMPEST: Konserthuset 18/1 1973.
EKSEPTION: Konserthuset 25/1 1973.
AMAZING BLONDEL + SKÄGGMANSLAGET: Konserthuset 8/3 1973.
STEFAN GROSSMAN: Konserthuset 27/9 1973.
COUNTRY GAZETTE + COUNTRY ROAD/NEW STRANGERS: Konserthuset 20/10 1973.
BUDGIE: Konserthuset 12/9 1974.
COUNTRY GAZETTE + COUNTRY ROAD: Konserthuset 1/2 1975.
BARRY McGUIRE + JAMIE OWENS 28/2 Konserthuset 1975.
CHUCK BERRY + JERRY WILLIAMS ROADWORK 29/5 Brunnsparken 1977
IAN HUNTER & OVERNIGHT ANGELS + JOHN CALE BAND: Brunnsparken 18/6 1977.
WEATHER REPORT: Brunnsparken 28/8 1977.
AC/DC: Konserthuset 16/9 1977.
DR HOOK: Idrottshuset 18/9 1977.
THE CLASH: Stora Hotellet 9/10 1977.
BLOOD SWEAT & TEARS: Konserthuset 13/1 1978.
STATUS QUO: Idrottshuset 29/1 1978.
GASOLIN: Idrottshuset 9/2 1978.
THE STRANGLERS: Konserthuset 7/5 1978.
IGGY POP with Sonic's Rendezvous Band + KAL P DAL: Brunnsparken 27/5 1978.
ALBION BAND: Konserthuset 11/10 1978.
CITY BOY: Konserthuset 19/1 1979.
STEVE GIBBONS BAND: Konserthuset 4/4 1979.
JOHN MILES: Brunnsparken 18/6 1979.
CITY BOY: Konserthuset 8/9 1979.

/ Håkan

Covers: Tangerine Dream

TANGERINE DREAM: Under Cover – Chapter One (Eastgate, 2010)

SEDAN JAG 2009 INTRODUCERADE KATEGORIN MED cover-skivor har jag försökt undvika album med titlarna ”Under cover” men ibland kan jag inte hålla mig. I det här fallet, tyska elektroniska gruppen Tangerine Dream som aldrig har tillhört min kopp té, kände jag på förhand dubbelt motstånd men albumet innehåller ändå en rad intressanta och utmanande låtar.
   För det första upptäcker jag ett band som inte alls är så uteslutande elektroniska som jag hade väntat mig. Hopplöst dåligt informerad trodde jag bandet bara sysslade med instrumentalmusik men upptäcker ett ganska konventionellt band med en duktig sångare i Thorsten Quaeschning, som låter allt annan än tysk i sin accent. Han har sjungit, spelat trummor och keyboards i bandet sedan 2005 och än idag då han även är bandledare sedan grundaren av Tangerine Dream, Edgar Froese, avled 2015.
   ”Under cover” innehåller ju några pop- och rockklassiker men också några för mig obekanta låtar. Och det blir en blandad ojämn kompott som inte känns helgjuten. Som sämst blir det när bandet ger sig på låtmaterial från band inom den egna elektroniska sfären, exempelvis Kraftwerk, David Bowies egna syntförsök ”Heroes” och tröttsamt hitmässiga ”Forever young”. Då blir tolkandet poänglöst och bara tråkigt.
   Versionen av Pink Floyds ”Wish you were here” är väl också på gränsen till åtalbart men tolkningarna av R.E.M. och Eagles fungerar överraskande bra. Och när Tangerine Dream väljer att närma sig en så långväga genre som Leonard Cohen blir det förvånansvärt bra och helt godkänt.
   Som helhet är ”Under cover” en underhållande skiva som är bra mycket mer intressant än jag på förhand trodde.


1. "Cry Little Sister" (Gerard McMahon/Michael Mainieri) 5:40
1987. Från albumet "The lost boys" med Gerard McMann (=Gerard McMahon).
2. "Everybody Hurts" (Michael Stipe/Michael Mills/Peter Buck/William Berry) 5:06
1992. Från albumet "Automatic for the people" med R.E.M..
3. "Precious" (Martin Gore) 4:20
2005. Singel med Depeche Mode.
4. "Space Oddity" (David Bowie) 5:34
1969. Singel med låtskrivaren.
5. "The Model" (Emil Schult/Karl Bartos/Ralf Hütter) 5:30
1978. "Das Model" från albumet "Die Mensch-Maschine" med Kraftwerk.
6. "Wicked Game" (Chris Isaak) 4:28
1989. Från albumet "Heart shaped world" med låtskrivaren.
7. "Hotel California" (Don Felder/Glenn Frey/Don Henley) 7:39
1976. Från albumet med samma namn med Eagles.
8. "Suzanne" (Leonard Cohen) 5:23
1966. Från albumet "In my life" med Judy Collins.
9. "Heroes" (David Bowie/Brian Eno) 4:35
1977. Singel med David Bowie.
10. "Forever Young" (Bernhard Lloyd/Frank Mertens/Marian Gold) 5:40
1984. Singel med Alphaville.
11. "Iris" (John Rzeznik) 4:08
1998. Från albumet "City of Angels - Music from the Motion Picture" med Goo Goo Dolls.
12. "Norwegian Wood (This Bird Has Flown)" (John Lennon/Paul McCartney) 5:33
1965. Från albumet "Rubber soul" med The Beatles.
13. "Hallelujah" (Leonard Cohen) 6:19
1984. Från albumet "Various positions" med låtskrivaren.
14. "Wish You Were Here" (David Jon Gilmour/Roger Waters) 6:53
1975. Från albumet med samma namn med Pink Floyd.

/ Håkan

17 SEPTEMBER

Hank Williams föddes 17 september 1923.

1923
HANK WILLIAMS föddes i Butler County, Alabama i USA.

1964
THE SUPREMES singel ”Baby love” släpps.

1972
BILL HALEY spelar i Idrottshuset i Örebro.

1987
BRUCE SPRINGSTEENS singel ”Brilliant disguise” släpps

2024
JOHN DAVID SOUTHER avled.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #36 "Rastaman vibration"

BOB MARLEY & THE WAILERS: "Rastaman vibration" (Island)
Release: 30 april 1976

JAG HAR VÄL ALDRIG VARIT NÅGON UTPRÄGLAD reggaefantast men i mitten på 70-talet och några år framåt var Bob Marley en ganska regelbunden gäst på min grammofon. I september 1978 skrev jag en krönika om ”Nu har reggaen sitt starkaste fäste i England” men jag hade naturligtvis upptäckt namnet Bob Marley många år tidigare. Först som låtskrivare till Johnny Nashs hit ”Stir it up” 1972 när den låg på Tio i Topp i elva veckor. Sedan väckte ju livealbumet ”Live!” stor uppmärksamhet 1975 strax innan ”Rastaman vibration” släpptes.
   När jag sedan gräver i mitt minne så fick ju reggae ett plötsligt och oväntat uppsving 1969 när Jamaica-sångaren Desmond Dekker fick en hit med ”Israelites” som bland annat toppade Tio i Topp två veckor i juni samma år.
   Dekker hade då haft en lång karriär bakom sig. Han skivdebuterade redan 1963 och det var ungefär då reggae och närbesläktade genrer som ska och rock steady sköljde in över England. I samma tid bildades gruppen The Wailers med Bob Marley, Peter Tosh och Neville Livingston (som kallade sig Bunny Wailer) som sångare och under det gruppnamnet fick de skivkontrakt med det engelska skivbolaget Island 1973.
   1974 lämnade Tosh och Wailer bandet och Marley blev gruppens store ledargestalt och från albumet ”Natty dread” (1974) titulerades bandet Bob Marley & the Wailers som framförallt fick sitt kommersiella genombrott med ”Live!” (1975), som spelades in under två kvällar i juli 1975, med framträdande låtar som ”No woman, no cry” och ”I shot the sheriff” (som Eric Clapton hade fått en hit med 1974).
   The Wailers hade nu fått sitt slutgiltiga utseende med Earl "Chinna" Smith, gitarr, Al Anderson, gitarr, Carlton Barrett, trummor, Aston Barrett, bas, och Tyrone Downie, keyboards, plus körsångerskorna i I Threes, Rita Marley, Judy Mowatt och Marcia Griffiths. Med exakt samma kompband och körsångerskor, plus några tillfälliga gäster, gick Bob Marley in i studion på Jamaica hösten 1975 och spelade in ”Rastaman vibration”.
   Med en skönt avslappnande röst framför han sina sånger och här någonstans i mitten på 70-talet hittade säkert Sting sitt speciella sätt att sjunga när han sedan bildade The Police några år senare.
   Jag recenserade albumet kort i Nerikes Allehanda 6 maj 1976 och skrev: ”Marley är den ledande reggaeartisten och har en förmåga att fånga lyssnaren trots minimala variationer i melodierna. Övervägande långsamt tempo och sparsamt komp tillsammans med Marleys fräna texter är en vinnande kombination. Skivan ligger bra till för att bli något riktigt stort nu när vi har fått upp ögonen för reggae i allmänhet och Bob Marley i synnerhet”.
   Albumet borde i rättvisans namn renderat en längre och mer detaljerad recension tycker jag nog så här i efterhand, Idag tycker jag ”Rastaman vibration” är Bob Marley och hans kompband Wailers bästa skiva totalt sett.
   Precis som jag skrev 1976 är albumet fylld av många långsamma låtar med Marleys lätt vemodigt klagande stämma i centrum. Det är just den typen av låtar som kvalitetsmässigt dominerar albumet med titellåten, ”Johnny was”, ”Crazy baldhead” och ”War” som allra bäst.
   Den sistnämnda ”War” har ju en intressant historia, på skivomslaget beskriver Marley låten som ett tal från 1968 av Haile Selassie, och vid Madison Square-hyllningarna av Bob Dylan 1992 stod låten plötsligt i fokus. Den just då omdiskuterade Sinead O'Connor blev utbuad av publiken och då bytte hon spontant planerad låt, Dylans ”I believe in you”, till ”War” som hon accapellasjöng.
   Det som jag 1976 beskrev som Marleys ”fräna” texter är vid det här laget inte så religiöst kontroversiella och politiska som de skulle blir några år senare. Men musikaliskt med bröderna Barretts komp på bas och trummor, Earl ”Chinna” Smiths gitarr och kvinnlig körsång var det ändå imponerande.
   1976 låg Bob Marley i konflikt med sin förläggare så på min skiva, varken på skivomslag och skivetikett, finns inte någon information om låtskrivare. Däremot på senare upplagor. Det anses allmänt att det är Marley själv som har skrivit samtliga låtar på skivan men det är andra namn, kompisen Vincent Ford, hustrun Rita och bandmedlemmarna, som har fått credit istället.

/ Håkan

Nerikes Allehanda idag 12 september 2025

I helgen har teaterföreställningen "The Clash was here" och i samband med det skrev Helene Berzelius på Nerikes Allehanda en artikel om bombhotet på Stora Hotellet 9 oktober 1977. Jag blev tillfrågad om vad jag kom ihåg men det visade sig att jag aldrig upplevde något bombhot, jag kom lagom till konserten då dramatiken hade lagt sig.
   Recension av och information om The Clash-konserten på Stora Hotellet i Örebro finns här.
   Så här var texten i Nerikes Allehanda igår 11 september 2023:

Bombhotet mot Storan 1977 – de unika bilderna

”EN NÄSTAN SANN HISTORIA OM DET som hände på Stora Hotellet 1977.”
Så beskriver Örebro teater sin föreställning ”The Clash was here” med premiär nu på lördag.
   Hur den helt sanna historien såg ut kommer här – tack vare NA:s arkiv.
Det var en dimmig söndagskväll i Örebro, och i almanackan stod 9 oktober 1977.
   På Stora hotellet skulle det brittiska punkbandet The Clash spela, vars debutalbum ”The Clash, 1977” släppts under våren. Låtar som ”London’s burning” hade gått hem hos de unga, och intresset för spelningen var hyfsat. Flera hundra hade köpt biljett för att komma och se bandet uppträda live.
   Man får betänka att det här utspelade sig under en tid då punken var tämligen nyfödd. I NA stod att läsa:
   ”Punk-rocken har blivit mycket omskriven när den dragit fram. Sitt ursprung har den bland engelsk arbetarungdom, som lidit mycket hårt av arbetslöshet. Tillsammans med en viss musikstil står punk-rocken för en odefinierbar, anarkistisk kultur, vars tydligaste uttryck är ungdomar med hundhalsband och säkerhetsnålar i näsor och kinder.”
   Men tillbaka till The Clash och spelningen på Storan. För strax innan det var dags för bandet att äntra scenen kom ett otrevligt telefonsamtal till hotellet: En okänd mansröst som meddelade att klockan 21 skulle en bomb explodera i lokalen.
   ”Vi tog omedelbart kontakt med polisen och frågade var vi skulle göra”, berättade hotellets direktör Ronny Norman för NA.
   ”De sa att vi kunde göra som vi ville, antingen låtsas som ingenting eller utrymma hotellet.”
   Det blev det sistnämnda. Cirka 400 personer bestående av konsertpublik, hotellgäster samt matgäster från restaurang Slottskällaren fick ge sig ut i den dimmiga oktoberkvällen. Där fick de vänta tills faran ansågs vara över, och konserten med The Clash till slut kunde genomföras utan incidenter.
   En som var där var NA:s recensent ”Håkan Pop” Pettersson, som så här nästan 48 år senare minns konserten men inte bombhotet:
   – Det är märkligt, men jag har inga egna minnesbilder av bombhotet. Jag minns det som att jag bara gick till Storan, och så började spelningen.
   Att döma av din recension var du inte superimponerad?
   – Haha, nej. Jag var 25 år vid det där tillfället men kände mig gammal. När punken kom var det mest riktigt unga som blev punkare, och alla som var där var mycket yngre än jag.
   Så här i efterhand är han dock nöjd över att ha varit där:
   – Minnet av konserten har nog växt med åren.
   Men vi tar några rader ur recensionen, för att se hur upplevelsen tedde sig just då:
   ”Clash bjöd på sig själv i 45 minuter och tempot var våldsamt och volymen hög. Deras attackprovocerande musik slängs nästan bokstavligen ut i publiken som rejäla råsopar. Men publiken står pall. Den lilla klicken av punkfantaster får aldrig nog.”
   I recensionen beskriver han publiken som ”entusiastisk men städad”. Men det kunde ha sett helt annorlunda ut.
   – Killen som arrangerade hade egentligen planer på tre punkkonserter i Örebro – Stranglers, Damned och Clash. Men det blev bara den här. Den med Stranglers blev inställd dagen före konserten, efter att bandet stött på raggare under en spelning nere i Skåne.
   Raggare och punkare ja – den som var med på den här tiden minns motsättningarna som uppstod.
   Varför blev det så tror du?
   – Punken kom väl och stökade till det kan tro – tog väl nästan över raggarnas plats som rebeller.
   Inte heller forna NA-fotografen Stig Nyström minns bombhotet mot Storan – trots att det var han som tog bilderna utanför hotellet. I ett nedpackat arkivkuvert finns hans hittills opublicerade bilder från den där kvällen:
   – Antagligen var det en snabb utryckning där jag sprang iväg och tog några bilder. Förmodligen var det rätt lugnt – hade det varit stor dramatik hade jag nog kommit ihåg det.
   Och han är ursäktad. När han lämnade NA 2010 hade han 40 år på NA bakom sig, vilket innebär att han dokumenterat ett rejält antal nyhetshändelser och ögonblick genom åren.
   När det gäller Örebro teaters föreställning ”The Clash was here” är det den fösta delen i trilogin ”This is Örebro”. Under de närmsta åren kommer tre nyskrivna föreställningar framföras, baserade på verkliga händelser som skett i Örebro län de senaste decennierna.
   Högst troligt finns de sparade i NA:s stora arkiv.

/ Håkan

Covers: Willie Nelson

WILLIE NELSON: Last leaf on the tree (Sony, 2024)

WILLIE NELSON ÄR VÄL FÖRST OCH FRÄMST inte låtskrivaren Willie Nelson. Nej, jag har inte lyssnat på 92-årige Willie Nelsons samtliga 77 album och min amatörmässiga slutsats om honom som artist med många covers i sin karriär kanske haltar lite. Sanningen är att jag först nu, under de senaste åren, börjat lyssna på hans skivor på allvar och det har till stor del handlat om covers. Som på senaste albumet ”Oh what a beautiful world” där han uteslutande tolkar Rodney Crowells låtar.
   Albumet innan, ”Last leaf on a tree” (2024) som däckade mig fullständigt och fick plats på förra årets årsbästalista, innehöll till 10/13-delar covers och både låt- och produktionsmässigt är det en klockren fullträff
   Sonen Micah står för den intressanta och spännande produktionen. Jag ska inte överdriva men sound och arrangemang tangerar nästan det spännande som ikoner som Rick Rubin och T Bone Burnett brukar bjuda på. Här finns både atmosfär och starka detaljer, Micah spelar på en drös olika instrument, och låtvalet som är en majoritet covers har hämtats från så många olika håll och tidsepoker.
   Bland låtskrivarnamnen trängs Tom Waits, Warren Zevon, Neil Young, Keith Richards, The Flaming Lips(!), Beck och Nina Simone. Låtar som sedan behandlats med både respekt och öppenhjärtighet. Urvalet är ändå udda och oförutsägbart och jag ska erkänna att bland låtarna är det bara en bråkdel som jag tidigare har hört i original. Bara det är orsak till mitt höga betyg och jag nästan uppfattar låtmaterialet som original.


1. "Last Leaf" (Kathleen Brennan/Tom Waits 3:14
2011. Från albumet "Bad as me" med Tom Waits.
2. "If It Wasn't Broken" (Sydney Lyndella Ward) 3:23
2017. Från ep:n "Jam in the van" med Sunny War (=Sydney Lyndella Ward).
3. "Lost Cause" (Beck David Hansen) 3:32
2002. Från albumet "Sea change" med Beck.
4. "Come Ye" (Nina Simone) 3:34
1967. Från albumet "High priestess of soul" med låtskrivaren.
5. "Keep Me in Your Heart" (Jorge Calderón/Warren Zevon) 3:35
2003. Från albumet "The wind" med Warren Zevon.
6. "Robbed Blind" (Keith Richards) 4:03
2015. Från albumet "Crosseyed heart" med låtskrivaren.
7. "House Where Nobody Lives" (Tom Waits) 4:10
1999. Från albumet "Mule variations" med låtskrivaren.
8. "Are You Ready for the Country?" (Neil Young) 3:46
1972. Från albumet "Harvest" med låtskrivaren.
9. "Do You Realize??" (Wayne Coyne/Steven Drozd/Michael Ivins/David Fridmann) 3:11
2002. "Do You Realize?" från albumet "Yoshimi Battles the Pink Robots" med The Flying Lips.
10. "Wheels" (Micah Nelson) 3:25
Original
11. "Broken Arrow" (Neil Young) 6:40
1967. Från albumet "Buffalo Springfield again" med Buffalo Springfield.
12. "Color of Sound" (Willie Nelson/Micah Nelson) 3:39
Original.
13. "The Ghost" (Willie Nelson) 5:11
Original.

/ Håkan

LAH25: Ekot av festivalen når Stockholm

Live at Heart 2025, mycket folk, stor publik. Intressant livemusik och i sin helhet en mycket positiv upplaga av festivalen.

MINNET OCH UPPLEVELSEN AV ÅRETS Live at Heart vill inte riktigt komma till ro. Det finns fortfarande funderingar om inte LAH25 var den totalt bästa upplagan av festivalen. Med tanke på att jag faktiskt bevittnade sammanlagt 27 konserter på fyra dygn så slår det nog alla mina tidigare noteringar i festivalens historia. Att blandningen och den musikaliska kvalitén många gånger dessutom var bedårande så hamnar LAH25 i topp.
   Jag såg och upplevde så många artister, som befinner sig i startposition för sin karriär, göra liveframträdanden inför en stor och ofta engagerad publik som visade fysiska känslor för artisten i fråga måste det på något sätt uppfattas som enbart positiva tecken hos artister som kanske aldrig tidigare upplevt något liknande från scen.
   Jag kan misstänka att artister på den här anspråkslösa nivån, med kanske bara en demo eller ett fåtal streamade låtar bakom sig, aldrig har haft möjlighet att uppträda för en levande publik och nu på Live at Heart får möta en konsertpublik måste ju ha blivit en positivt omtumlande upplevelse. Där har kanske Live at Heart sin största och viktigaste uppgift, att skapa ett liveutrymme för artister på en livemässigt lägre kommersiell nivå.

NÄR JAG I MIN HJÄRNA TÄNKER alla positiva tankar om Live at Heart får jag en annan text skriven framför mina ögon, författad av stockholmaren Lars Nylin, rutinerad skribent från Stockholm och en gång musikjournalist på tidningen Schlager. Numera skriver han på musiknyhetssajten Musikindustrin där nyheter distribueras en gång i veckan. Han har besökt Örebro, upplevt Live at Heart och skriver under rubriken ”Missa inte branschpärlan Live at Heart” följande intressanta text:
   I 60 år har svensk musikindustri lyckats med att flerdagskonferera utomlands. Länge främst på MIDEM i Cannes, senare på ställen som Austin, diverse tyska städer, Amsterdam och även lite närmare, Oslo.
   Men det har varit svårare att få till det i Sverige. Jag minns exempelvis ambitiösa försök i Stockholm och Göteborg på 90-talet, men det blev aldrig några självklarheter och rann snart ut i sanden. Strax därpå stod vi återigen i Palais des Festivals et des Congrès i Cannes. Senare kom och gick exempelvis Where’s The Action i Norrköping.
   Men nu finns det faktiskt några svenska alternativ som känns bara några centrala beslut från att etablera sig på allvar.
   I helgen gjorde jag mitt första seriösa besök hos Live at Heart i Örebro som var igång onsdag till lördag. Vi på plats hade visserligen en fantastisk tur med vädret. Det var en njutning att i högsommarkänsla vandra mellan de olika adresserna i en Närkestad som på många sätt känns betydligt större än sitt invånarantal, men ändå bjuder på promenadavstånd. Det var en angenäm plåga att svettas till olika akter när de uppträdde i ofta bastuheta lokaler runt om i centrala stan.
Men trots dessa uppenbara bonus-omständigheter törs jag skriva: Live at Heart är en svensk branschpärla som inte ska missas om man är det minsta intresserad av nätverkande och akter på gång. De ansvariga – Kexx Kultur med Martin Qvarfordt och Timmy Bjärnebro liksom otaliga ideella – gör med små medel ett strålande arbete.
   Jag riktar mig i min uppmaningen till er på majors, inte alltför många på plats, men kanske ännu mer till lokala beslutsfattare och media på andra håll i landet. Live at Heart förtjänar av många skäl att ses som mer än en indiekonferens med allt större inslag av organisationer. Eller som i mitt fall, regionala populärsatsningar, jag var själv där för att ha styrelsemöten med BDpop, annars baserat i Norrbotten.
   Och uppmaningen är på sin plats. För trots att årets Live at Heart troligen var det mest lyckade sedan Anders Damberg och Johannes Nilsson drog i gång det hela år 2010 är det tyvärr med en känsla av lånad tid som jag lämnade Örebro.
   Den kommunala backningen är milt sagt mager. I dagsläget har Live at Heart 250 000 i ett sponsoravtal med kommunala marknadsföringsbolaget Örebrokompaniet. Före den nuvarande organisationen hade man 700 000 i motsvarande stöd, innan dess ännu högre. Stödet söks varje år och Live at Heart har ingen aning om utfallet nästa år. Det blir lite av att börja om från början år för år.
   Trots att Live at Heart numera sätter Örebro mer på kartan än exempelvis det sjunkande fotbollslaget Örebro SK är stödet kaffepengar och kan bli ännu blaskigare. De största intäkterna blir nu biljettförsäljning, partnerskap, och mer traditionell sponsring. Även där tangeras uppmaningen tidigare i texten. Rubrikerna om en hotad fortsättning är ständiga.
   Men på en punkt märks uppenbart en allt tydligare närvaro: organisationerna. Redan på det abonnerade tåget från Stockholms central – nutidens variant på forntida rocktåg – mötte jag SOM och SAMI och så fortsatte det under dagarna. STIM, Musikerförbundet, Konstnärsnämnden, Svensk Live, IFPI och andra har under senare år både varit delaktiga i innehållet och satt träffar under festivalen. ”Detta är jätteviktigt för oss då vi inte bara vill föra dialog med bolagen utan även deras branschorganisationer för att göra detta ännu bättre och ännu viktigare” sa Martin Qvarfordt till mig efter avslutad årgång.
   Apropå citat snappade jag upp ett från en Stockholmare i en panel: ”Hade detta skett i Stockholm hade jag inte gått”. Det är talande, vid branschkonferenser vill man åka bort och pausa vardagens rutiner. Nu erbjuder Örebro, Live at Heart och Kexx en serverad chans till detta. Ta den.

/ Håkan

10 SEPTEMBER

Engelska gruppen Animals spelade in ”It's my life” 10 september 1965.

1965
ANIMALS spelar in låten ”It's my life”.

1977
GRAHM PARKER & THE RUMOUR spelar på Konserthuset i Stockholm.

1990
NEIL YOUNGS album ”Ragged glory” släpps.
BOB DYLANS album ”Under the red sky” släpps.

1997
DR FEELGOOD spelar på Nya Freden i Örebro.

2012
BOB DYLANS album ”Tempest” släpps.

/ Håkan

Augusti 2025 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingBob Woodruff med band på Schreibers Garage.

URSÄKTA FÖRSENINGEN AV MÅNADSRAPPORTEN men jag har under den senaste veckan ägnat all min vakna tid åt Live at Heart här i Örebro, festivalen som under fyra dygn bjuder på levande musik av alla de slag. Men nu ska jag fokusera på Håkans Pops innehåll under augusti.
   Augusti betyder som vanligt säsongsstart för Håkans Pop. Det är då jag drar igång de fasta kategorierna som ska leda oss fram till nästa sommar. Och den här säsongen är huvudkategorin en 50 år gammal blick tillbaka på skivorna som gavs ut under 1975/76 och jag har skapat en 40 album lång lista där jag rangordnar skivorna. De första, det vill säga listans sistaplaceringar, albumen på listan blev 40. ”Fleetwood Mac” och 39. ”Young and rich”.
   På första halvan av augusti hängde sommarens lista med mina favoritsinglar kvar, en lista som på de fem översta platserna toppades av artisterna Big Heat, Wreckless Eric, Len Bright Combo, The Pogues och Little Steven.
   På bara några få dagar i augusti fick jag ta adjö av några gamla trotjänare i mitt musikaliska liv, Terry Reid och Bobby Whitlock.
   Ett par lyckade konserter fick jag också uppleva under augusti. Först den lyckade kombinationen med historiskt starka Lolita Pop och comebackande Amanda Jenssen. Och sedan amerikanen Bob Woodruff som också gjorde något av comeback i Sverige under några veckor i slutet av augusti.
   Två andra kategorier som gjorde både premiär, ”Datum” där uppmärksammar dagens händelserika datum i musikhistorien, och återkomst, ”Cover-skivor” med albumen som enbart innehåller covers. 20 AUGUSTI och 27 AUGUSTI inledde den första kategorin och The Raveonettes och Los Straitjackets den andra.

RAPPORTEN PÅ FÖRRA MÅNADENS BÄSTA skivor är följaktligen också försenad och listan på nya album har verkligen växt sedan förra månadsrapporten. Några eftersläpningar från julireleaserna, Paul Weller, Dave Stewart och Paul Carrack (samtliga så kallade cover-skivor) har jag tvingats flytta till cover-skivor-kategorin längre fram. Några andra album med Borta På Vinden, Lukas Nelson, Patty Griffin, Ashley Monroe, Suzanne Vega och Molly Tuttle ”föll på mållinjen”.
   Men jag fann många andra album som var värda en notering. Jag har nedan illustrerat de bästa albumen med ett skivomslag.
   HURULA har nästan alltid gjort bra skivor men bara ett, ”Vapen till dom hopplösa” (2016), har hamnat på min årsbästalista. Nya albumet ”Existens” har dock möjlighet att ta sig in på den listan. Han har kanske tappat lite av sin personliga briljans men raden av effektiva albumlåtar och arrangemang är på topp, kanske lite för kommersiellt ibland men alla skivans 28 minuter är underhållande.
   Alla album som har Rick Rubin som producent måste jag kolla upp. TYLER CHILDERS är ett nytt namn för mig. Verkar tillhöra den amerikanska countrygenren men på albumet ”Snipe hunter” är blandningen total mellan bluesrock, steelguitar, akustiska låtar, country, tung kaotisk rock och singer/songwriter-material. Onekligen överraskande men också lite väl spretigt för min smak.
   Dan Auerbachs grupp THE BLACK KEYS nya album ”No rain, no flowers” har inte heller något genomgripande sound utan pendlar mellan soul, rock och lite powerpop. Det finns höjdpunkter men man får leta.
   ”Dreams” är ett oväntat samarbete mellan den kanadensiska låtskrivaren BONNIE DOBSON, mest känd för ”Morning dew”-låten, och det engelska bandet THE HANGING STARS som leds av svensken Richard Olson. 84-åriga Dobson, som har skrivit det huvudsakliga låtmaterialet, har en bräcklig och lite svårfångad röst som inte riktigt passar in i Hanging Stars sound.
   STEPHEN BISHOP gör något av comeback med sitt definitivt sista album ”Thimk”. Amerikansk låtskrivarrutin möter genomarbetade arrangemang som flyter på lågmält utan överraskningar. Roligast är den avslutande låten ”A message from Stephen” där han komiskt berättar och reciterar en låt.
   Peter Morén, som gör skivor under namnet SUNYEARS, har tydliga popintentioner på nya albumet ”The song forlorn” men vill också överraska och störa lyssnandet med oväntade och ibland nästan stökiga moment. Det skapar ingen helhet men flera utländska kvinnliga röster gör läckra inpass och höjer helhetsbetyget.
   Jag var en hängiven fan av RON SEXSMITH en gång men det är säkert drygt tio år sedan han gjorde något riktigt bra och hamnade på min årsbästalista, Återföreningen med den svenske London-baserade producenten Martin Terefe på nya albumet ”Hangover terrace” höjer förväntningarna avsevärt och resultatet är mer än bra. Mixen av lugna fina låtar och mer rockigt låtmaterial är faktiskt total utan att jag kan notera rent himmelska höjder.
   Det går inte att påstå att THE HIVES överraskar för ”The Hives forever forever The Hives” är återigen ett album som till 98% har ett furiöst tempo där majoriteten låtar och arrangemang försöker sätta hastighetsrekord. Förvisso ett ganska monotont koncept men i mixen mellan pop, garage och punk har Pelle Almqvist & Co skapat en egen plats i musikuniversum. Och när man som andfådd lyssnare når albumets final med titellåten är det ett uppenbart försök att återuppliva The Strokes 20 år gamla sound.
   Jag har kanske missat något men har under de senaste åren inte riktigt följt med i hyllningarna av THOMAS STENSTRÖM. När jag lyssnar på nya ”Sverige” så låter han som en mix av Håkan Hellström och Lars Winnerbäck. En blandning av personlighet och kommersiell kvalité som låtskrivare. Jocke Berg bidrar med några låtar som överraskande inte står ut.
   Titeln på skotten JAMES YORKSTONS nya album ”Songs for Nina and Johanna” syftar på sångerskorna Nina Persson och Johanna Söderberg som sjunger med på nio av albumets tio låtar. Sedvanligt lugnt lågmält akustiskt Yorkston-sound men låtmässigt lite anonymt men tjejrösterna piggar givetvis upp.
   RODNEY CROWELL är aktuell på många sätt, både som låtskrivare (på Willie Nelsons senaste album) och artist så jag hade ganska stora förväntningar på hans nya album ”Airline highway”. Låtmässigt blir jag dock lite besviken, ganska jämntjockt låtmaterial och han blandar rock med country på ett rutinmässigt lite traditionellt sätt.
   När jag 2012 placerade den kanadensiska sångerskan KATHLEEN EDWARDS på en årsbästalista, med albumet ”Voyageur”, handlade det om huvudsakligen lågmäld och intim musik men idag, på nya skivan ”Billionaire”, är det lite mer elektriskt och ofta rockigare. Producenten Jason Isbell har framkallat ett helgjutet sound och spelar stundtals vassa gitarrsolon men det är naturligtvis Kathleens sedvanligt personliga röst och låtskrivande som bär fram hela albumet till något mycket lyssningsvärt.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #37 "Thirty Three & 1/3"

GEORGE HARRISON: "Thirty three & 1/3" (Dark Horse)
Release: 19 november 1976

JAG LETADE FÖRTVIVLAT EFTER ETT konkurrenskraftigt George Harrison-album från åren 1975 och 1976 och det finns två att välja bland, ”Extra texture (Read all about it)” (1975) och ”Thirty tree & 1/3”. Först är det 1975-skivan som får mina sympatier, nostalgiskt noterar jag att det är hans sista skiva på skivbolaget Apple som lustigt nog illustreras av en äppelskrutt(!) (bolaget håller på att läggas ned...) och spektakulärt skivomslag. Men musikaliskt är det tunt och mediokert, med en misslyckad turné bakom sig sjunger han utan självförtroende och förutom singelstarka ”You” är albumet i sin helhet låtmässigt svagt.
   I det sammanhanget är uppföljaren ”Thirty tree & 1/3” både musikaliskt och låtmässigt mycket bättre. Och det är naturligtvis en positiv känsla när George optimistiskt inleder sin solokarriär på det egna skivbolaget Dark Horse. Med ett album som är inspelad på hemmaplan i Harrisons egen studio F.P.S.H.O.T. Som betyder Friar Park Studio Henley On Thames. Där samlade George alla sina musiker, huvudsakligen amerikanska, som fotograferas snyggt i hans stora trädgård på skivomslaget.
   Titeln på skivan har en alldeles egen historia. Ursprungligen var den planerade utgivningen av albumet 25 juni 1976 som då alltså var George Harrisons 33 1/3-födelsedag(!) men sjukdom och diverse strul med skivutgivningen försenade hela projektet. Men albumtiteln blev kvar.
   Det är inte bara en cover på skivan, Cole Porter-sången ”True love” från 1956, som pekar på George Harrisons historia långt tillbaka. Låten fanns med i Beatles liverepertoar 1960 när bandet spelade i och runt Liverpool men också under det första åtta veckor långa besöket i Hamburg.
   Den inledande låten ”Woman don't you cry for me” skrev George redan i december 1969 när han turnerade med Delaney & Bonnie och Eric Clapton. Det finns uppgifter på att han skrev låten i just Göteborg.
   ”Beautiful girl”, en ganska Beatles-influerad låt, är också en låt som George påbörjade 1969 när han producerade Doris Troys album. Han skrev den första versen på en 12-strängad gitarr som han hade fått låna av Stephen Stills.
   ”It's what you value” skrev George under den ökända 1974-turnén.
   Sista låten på albumet, ”Crackerbox palace”, är nog skivans poppigaste låt. Titeln är identisk med ett hus i Los Angeles som ägdes av Lord Buckley. George gjorde senare en video på låten fast då spelades den in vid hans eget hus Friar Park i England.
   ”Learning how to love you” skrevs ursprungligen till Herb Alpert som dock aldrig spelade in den.
   ”Pure Smokey” är inte så överraskande Georges hyllning till en av sina idoler, Smokey Robinson men låten ”This song” har nog albumets mest intressanta bakgrund. Skriven som ett ironiskt svar när han stämdes för copyrightstöld i samband med ”My sweet lord” som påstods vara en kopia av den gamla låten ”He's so fine”. I mitten på låten reciteras texten av Monty Python-medlemmen och Georges kompis Eric Idle.
   Det ska erkännas att åren 1975 till 1981 inte tillhör höjdpunkterna för George Harrisons karriär på skiva men "Thirty Three & 1/3" tillhör ändå de 50 bästa albumen som släpptes under åren 1975/76.

/ Håkan

LAH25: Mainliners

Mainliners: Från vänster Magnus Granström, Jens Ingolf, Robert Billing, Martin Karlsson, Mathias Wennergren och Erik Arnberg.

JAG HAR FÖRVISSO SKRIVIT OM MUSIK i drygt 55 år(!) men sitter fortfarande på skolbänken. Lär mig nya saker hela tiden, upptäcker ständigt nya namn och får hela tiden anledning att lägga in ny information i min redan överfulla minnesbank. Mötet med andra människor, Live at Heart är för övrigt en perfekt mötesplats, utmynnar alltid i något positivt. Som nu senast när jag totalt däckad efter en konsert med Mainliners träffar min vän Pelle Blohm som vet ”allt” om detta fantastiska gäng.
   Pelle ger mig muntligt den korta historien om bandet vars medlemmar kommer från Ludvika och Örebro. Sedan skickar han mig djupare information i ämnet, ett pressklipp där Pelle i våras intervjuade några bandmedlemmar och beskriver ganska minutiöst Mainliners historia som innehåller både ups and downs men också en optimistisk nysatsning i bandets närmaste framtid. Jag fick uppleva ett viktigt steg framför mina ögon och i mina öron när bandet fyllde upp Kulturhusets stora scen mer än väl.
   Både Pelle och bandet vill i artikeln gärna jämföra bandets sound med Van Morrison och Them medan jag vill placera deras energi och fullständiga scennärvarokänsla i en helt annan musikvärld. Med sångaren Robert Billing i spetsen hör jag Southside Johnny framför mig och med ett blåsförstärkt band bakom sig är det i sammanhanget omöjligt att inte tänka på Asbury Jukes.
   Helt utan min vetskap debuterade Mainliners på skiva redan 2005 med albumet ”Bring on the sweetlife”, uppföljaren ”Mainliners” kom två år senare medan tredje albumet ”Our sacred syndicate” kom först fem år senare. Under hela tiden och fram till nu har bandet haft en orolig och sporadisk existens.
   Alla Mainliners skivor ligger på Spotify men jag har ännu inte vågat lyssna. När en artist eller grupp, som jag inte har hört på skiva, gör ett så imponerande liveintryck är det alltid en risk att skivsoundet i jämförelse blir platt och uddlöst. Men jag ska ge skivorna en chans.

Foto: Carina ÖsterlingMainliners live på årets Live at Heart.

/ Håkan

LAH25: Topp 10

JAG OCH NÅGRA ANDRA HAR FUNDERINGAR på om Live at Heart 2025 är den bästa upplagan All Time av festivalen. Det är naturligtvis alldeles för tidigt för att göra sådana jämförelser i den 16 år långa festivalhistorien.   
   Däremot kan jag påminna om enskilda höjdpunkter under de här åren för att just nu få någon typ av distans till diskussionen: Richard Lindgren (2011), Israel Nash Gripka (2011), The Mighty Stef (2012), Basko Believes (2013), Banditos (2015), Les Gordons (2015), The Johnny McCuaig Band (2016), The Vanjas (2017), Eric Palmqwist (2019), Lolita Pop (2019) och Waldemaar (2023).
   Från den tillbakablicken tar vi oss fram till idag, dagen efter Live at Heart 2025, och jag försöker göra en snabb sammanfattning av årets festival med en Tio i Topp-lista på det jag uppfattade som allra bäst:

Foto: Carina Österling
1. MAINLINERS
Mainliners har en lång och ojämn historia, jag ska strax berätta den här, men deras framträdande på årets Live at Heart fick mig att tänka bakåt i musikhistorien, till 80-talet och tider när New Jersey var en medelpunkt. I både energi och arrangemang gick mina tankar till Southside Johnny & the Asbury Jukes och Mainliners försvarar den musiken med dignitet.

2. KIITOS FÖR ALLTING
Country kanske tillhör gårdagens sound på Live at Heart men genren hade några höjdpunkter på årets festival. Kiitos För Allting är mer än så med sin respektlösa hållning till genren och samtidigt vara genuint underhållande.

3. EMBLA & THE KARIDOTTERS
Norsk country är inte att leka med. Ett fantastiskt band, med en pedal steel på absolut högsta nivå, med sångerskan som både pratar (i mellansnacken) och sjunger med bravur.

4. THE OCELOTS
Den här irländska kvartetten satte nästan rekord i finkänslighet och avslappnad koncentration. Onekligen en udda fågel i festivalsammanhang

5. THYRA
Det här otroligt skickliga bandet är det tredje countryfierade bandet på min lista. Här möts en rutinerad sångerska, Karin Thyr, och ett gäng musiker som tillhör gräddan av Örebros förnämsta.

6. MEADOWS
Rutinerade Meadows, som har uppträtt på alla Live at Heart-festivaler, gör ingen besviken och är säkerheten själv när han står på scen.

7. ISAK BENJAMIN
Unge Isak har väl i framtiden en given plats i den kommersiella delen av Sveriges musikbransch. Är redan en säker sångare, låtskrivare och artist.

8. DIVISION 7
Det här stora bandet, åtta medlemmar, lever på samma fysiska scenenergi som Mainliners ovan och kan tids nog bli stor på konsertscenerna.

9. OLLE UNENGE & ORKESTERN
Olle, som också råkar vara en nära vän till mig, delar sin karriär mellan irländsk folkmusik och egna svenska sånger. I det här senare formatet är han som mest personlig. Omgiven av duktiga musiker och, som i det här fallet, dottern Frida blir det än mer imponerande.

10. LITTLE STREAM
Det här Stockholmsbaserade bandet med norrländska rötter tillhör americanagenren men är så mycket mer personligt än så.

/ Håkan

LAH25: Sista kvällen

EFTER DEN FJÄRDE LIVE AT HEART-KVÄLLEN vaknade jag upp och kände mig rätt nöjd, med vad jag själv hade upplevt och hade den genuina känslan att årets festival tillhör topparna i den 16-åriga historien. Jag lär återkomma i den frågan och kanske har jag också en Topp 10 som minne av LAH25. Men först en liten tillbakablick på lördagens begivenheter.



HILMA PAHLÉN, Krämartrappan
Det blev nästan lördag eftermiddag innan vi upplevde första levande Live at Heart-framträdandet på ett ställe som jag aldrig tidigare upplevt en konsert, Krämartrappan som till vardags inte används för något vettigt. Nu stod 21-åriga Hilma från Borlänge med sin akustiska gitarr och var vanlig med vardagliga texter om livet. Det kanske låter allmängiltigt och anonymt men jag hörde det speciella och personliga i sångerna och gitarren. Visst hörde jag också ett melodiskt eko av Winnerbäck (hon är född och uppvuxen i Linköping...) i låtarna men det påverkade inte originaliteten jag uppfattade i mina öron.



THE OCELOTS, Glassery
Restaurangen Glassery, lite längre bort på Drottninggatan, var för mig också premiär som konsertställe. Lite avlång lokal på bottenvåningen som snabbt befolkades och blev trevligt trång och gemytlig. Och för andra gången fick jag uppleva det irländska bandet The Ocelots och deras mjuka, härliga musik. Har inte direkt folkmusikaliska kopplingar men den inrymmer mycket historia.
   Den här spelningen blev lite mer handfast med riktiga trummor i botten men annars var det återigen den loja banjon som gav låtmaterialet profil som i titlarna ”Roadside rainbow” och ”Australia”. Och i textrader som handlade om ”scrambled eggs and beer” och ”petrolstation” stod nog Ocelots som festivalens känsligaste ögonblick i mina öron.



OLLE UNENGE & ORKESTERN, MM's café med mera
En repris från fredagskvällen som ändå innehöll förändringar när gitarristen Oskar Hansson var tillbaka och att basisten Janne Hedström saknades den här gången. Men det var som vanligt Erik Mattssons känsliga dragspel som gav arrangemangen spets och underhållning.
   Sedan var det återigen en ynnest att få höra Olles dotter Frida både köra och sjunga egna låtar. Som duetten ”Famlar i mörkret” med sambon Mika, en låt att verkligen lägga på minnet.



LITTLE STREAM, Örebro Slott
Vi var egentligen på väg hem för matpaus men hörde på håll musik från Slottet där spelplatsen Borggården hade ändrats till framsidan på slottet med ett fantastiskt sound som ekade över Storbron och hela centrum.
   Där fick vi nya favoriter i det americana-baserade bandet Little Stream som nu har Stockholm som bas men ursprungligen härstammar från det nordligaste Sverige. Sångerskan hade en härlig röst som jag lite spontant jämförde med Maria McKee och gitarristens solon hade en ypperlig personlig klang.



SETTLERS OF SMÅLAND, Clarion Hotel
Country kanske inte dominerar Live at Heart som förr i tiden men det fanns i år några representanter att komma ihåg men kvartetten Settlers Of Småland tycker jag inte tillhör den exklusiva skaran. I mina öron ganska allmängiltig country utan direkt personliga ambitioner. Lite after work-känsla där.




RONIA, Örebro Konserthus Foajén
Det är alltid spännande med nya energiska sångerskor. Unga Ronias musik motsvarade i verkligheten beskrivningen i programmet som drömsk och psykedelisk. Hon kommer från Dalarna och jag är övertygad om att hon tillsammans med sitt lika unga band är på väg mot de stora scenerna.

Alla bilder: Carina Österling

VALTER NILSSON, Örebro Konserthus Foajén
Som sångare kanske det räcker att vara född i Göteborg för att bli jämförd med Håkan Hellström och Valter Nilsson har hamnat i den lite farliga fållan. Stort band, sex medlemmar, med blås förstärker givetvis den uppfattningen men det jag artistmässigt hörde på lördagskvällen var inte någon uppenbar Hellström-kopia.
   Valter är lite mer grov i sin röst, lite hes som en utarbetad hamnarbetare från Göteborg, men drivet och energin i arrangemangen fanns där och mot slutet av framträdandet framkallade Valter en liten modell av Ullevi-känsla i den uppsluppna publiken.

/ Håkan

LAH25: Tredje kvällen

HÅRD, HÅRDARE, HÅRDAST blev fredagskvällens tema på Live at Heart. Det blev för egen del ingen mixad musikalisk meny men inledningen var utpräglat akustisk medan den sena kvällen dominerades av hård, tung men också underhållande rockmusik. Så pass intensiv och energisk att jag ännu en gång kom hem med en svettig skjorta på kroppen.



OLLIE TULLAMORE AND FRIENDS, MM's café med mera
Live at Hearts torsdagskväll må ha för egen del dominerats av hårdare rockmusik men inledningen, långt innan dag blev kväll, på ett mysigt och fullsatt MM's café bjöd Olle Unenge på två olika föreställningar.
   Först blev det hans irländska repertoar med folkmusik från de brittiska öarna tillsammans med Johannes Broborn och Henrik Mundt på banjo respektive concertina. Tillsammans med lite muntliga historia om folkmusik bjöds vi den härligt svängiga repertoaren.



OLLE UNENGE & ORKESTERN, MM's café med mera
Två timmar senare var det Olles svenska sångrepertoar i fokus tillsammans med ett helt annat band, Janne Hedströms bas och Erik Mattsons dragspel, där vanligtvis gitarristen Oskar Hansson brukar spela men för dagen var förhindrad. Istället förstärktes bandet med Olles dotter Frida på sång och vid ett tillfälle, en underbar duett, även av hennes sambo Mika.
   Olles båda repertoarer är extremt publikvänliga på olika sätt men på svenska kommer han lite närmare det personliga hjärtat.



VELVET TWO STRIPES, Kulturhuset A-salen
Efter mat- och regnpaus såg vi fram mot Live at Hearts lite tuffare utbud med både hårdare rock och mer volymstarka arrangemang. Det schweisiska bandet Velvet Two Stripes var först ut i den genren och visade sig i mina öron vara utpräglat hårdrockiga men hade en scennärvaro som var både underhållande och effektiv.
   Bandet har svensk anknytning då mamman till två av tjejerna, sångerskan och gitarristen, är svensk och råkar vara kusin med Lolita Pops sångerska Karin Wistrand. Därför lät de få svenska glosorna från scen ovanligt naturliga.



AKABANE VULGARS ON STRONG BYPASS, Kulturhuset B-salen
För att utmana mitt eget musikaliska intresse gick jag sedan ner två våningar i Kulturhuset till B-salen som var packad till bristningsgärnsen med publik som ville uppleva japansk punk. Jag var naturligtvis nyfiken men det lilla jag upplevde under 15 minuter tyckte jag inte var så upphetsande.
   Dels tyckte jag japanskornas musik saknade den där kompromisslösa energin i låtarna och sedan var volymen alldeles för högt uppskruvad vilket jag aldrig brukar klaga på men här fanns ett oljud som retade öronmuskeln extra mycket.


Foto: Carina Österling

MAINLINERS, Kulturhuset A-salen
Tillbaka i A-salen fick jag uppleva kvällens, och kanske hela festivalens, höjdpunkt med sjumannabandet Mainliners från Örebro och Ludvika på scen som för kvällen var extraförstärkta av Jesper Lindells vapendragare Jimmy Reimers på fiol, trumpet och gitarr.
   Med sångaren som livlig frontman vill jag gärna jämföra det här bandets show, musikaliska styrka och ypperliga underhållningsvärde med det som en gång Southside Johnny framkallade tillsammans med sitt band Asbury Jukes.


Foto: Carina Österling

DIVISION 7, Kulturhuset A-salen
Mainliners nästan obeskrivliga framträdande följdes av Division 7 som mot all rimlig förklaring innehåller åtta medlemmar inklusive blås och ett par gitarrer som hetsade upp publiken i nästan varje vers. Bandet härstammar från Stockholm men jag kände en viss Göteborgs-anknytning i de furiösa arrangemangen. Och stora delar av publiken hängde oväntat med i de allsångsvänliga refrängerna.

/ Håkan

LAH25: Dagtid

PÅ DAGTID BJUDER LIVE AT HEART på åtskilliga konserter, en verksamhet som intensifieras när det närmar sig helg. I samarbete med Radio P4 arrangeras det konserter i Kulturkvarterets foajé. Just nu är det Jens Hult och fortsätter under eftermiddagen med Diset, Little Stream och Ninni Neiler.
   Jag ”sprang förbi” Kulturkvarteret på förmiddagen när det Örebrobaserade bandet Perry Moon Band spelade sina stipulerade tre låtar. Alldeles för kort för att kunna göra en seriös bedömning men bandet har annars intressanta rötter i ett annat band som en gång i tiden också spelade på Live at Heart.
   The Bloakes spelade tre år i rad, 2014-2016, på Live at Heart och även 2017 på Folk at Heart. Då jämförde jag bandet med Traffic och Doors och i övrigt var jag positiv till The Bloakes.
   Från det bandet finns Petter Kroon, sång, Anton Cronqvist, gitarr, oxh Arvid Engdahl, trummor, kvar i Perry Moon Band som nu också innehåller basisten Jack Porser och en tjej på keyboards. Numera ett softare sound med både keyboards och gitarr i fokus.



/ Håkan

LAH25: Andra kvällen

PÅ LIVE AT HEARTS ANDRA KVÄLL provade jag ett nytt grepp. Programmet för kvällen och planeringen var lite svårbestämd och jag tänkte hoppa lite mellan konserterna. Inte uppleva allt som en helhet, missa inledning, avbryta innan slutlåten och försöka uppleva så mycket som möjligt av festivalen. Jag tog cykeln, som skulle hjälpa mig att nå festivalscenerna i utkanten av festivalområdet.
   Resultatet blev lite pyttipanna med både positiva och negativa upplevelser.

NÅGRA BILDER FRÅN TORSDAGSKVÄLLENS UPPLEVELSER:


Karin Thyr och hennes band Thyra bjöd på musikalitet av hög kvalité på Clarion Hotel.


I rök och hög volym presenterade Vilhelm Buchaus sin musik i Kulturhusets A-sal..


Irländska kvartetten The Ocelots bjöd på kvällens bästa musikaliska upplevelse på STÅ.


Simon Folger, på STÅ, var inte lika originell som trubadur.


Alexandra Wickman blev ganska monoton i sin countrypresentation på Clarion Hotel...




...medan norska Embla & the Karidotters med sin musik gav countrygenren full rättvisa.


Kvällens avslutning med levande soulmusik överraskade mig stort.


TORSDAGSKVÄLLENS AKTIVITETER inleddes med bandet THYRA på Clarion Hotel med sångerskan Karin Thyr och gitarristen och hennes man Göran Eriksson i spetsen. Men inte nog med det innehöll kompandet Magnolia Road tre riktigt rutinerade och ytterst skickliga musiker: Fredrik Landh, bas, Clas Olofsson, gitarr, och Micke Dahlén, trummor.
   Med de riktigt höga förutsättningarna så fanns det också musikaliska förväntningar i luften vilket givetvis uppfylldes. Här fanns det slidegitarrer till både vänster och höger och låtmaterialet svängde verkligen och ibland blev det små stickspår åt gospelinspirerad musik och ibland gränsade det till Little Feat.
   Sedan satte jag mig på cykeln och gav mig av norrut i Örebro till gårdagens lokal för invigning, Kulturhuset på Järnvägsgatan där VILHELM BUCHAUS höll hov nästan ensam på den stora scenen med rök och inspelad musik som hjälp.
   I den tunga röken och nästan lika tunga rockmusiken gjorde Vilhelm ett avbrott när han tog fram den akustiska gitarren och sjöng Bruce Springsteens ”I'm on fire”.
   Stressad på väg till nästa scen avbröt jag givetvis min vistelse i A-salen i förtid, satte mig på cykeln och rullade ner för Järnvägsgatan och in på Slottsgatan med den lilla mysiga lokalen STÅ som mål där irländska THE OCELOTS precis hade ställt sig på den minimala scenen. I trängseln fick jag uppleva en typ av avslappnad folkmusik som både sångmässigt och instrumentalt, ibland med en loj banjo i fronten, blev som balsam i hjärtat. Det finns anledning av uppleva den här irländska kvartetten igen någonstans på festivalen.
   Efter Ocelots blev beslutsångesten mycket stor och efter många minuter bestämdes att stanna kvar för att se och höra svensken SIMON FOLGER som visade sig vara en väldigt konventionell trubadur utan större personliga anlag. Ganska traditionelllt och trubaduranpassat.
   Upp på cykeln igen och en liten färd mot Örebro centrum för att återvända till Clarion Hotell där countrytemat skulle bjuda på den svenska countryartisten ALEXANDRA WICKMAN som tillsammans med elgitarristen Daniel Rydholm vid sin sida. Lite musikaliskt monotont och självcentrerat mellansnack blev Alexandra en liten besvikelse.
   Men countrykvällen skulle avslutas på topp med norska bandet EMBLA AND THE KARIDOTTERS som verkligen gav countrygenren personlig energi med en sångerska som hade humor och underbar sångröst. Och jag fastnade stort för bandets steelgitarrist som spelade både respektlöst och hejdlöst.
   Nu låg hemgång i luften men med mina kamraters hjälp handlade jag ännu en gång på Makeriet där det bjöds på fulländad soulmusik med ännu ett norskt band, SÜN BYRD. Ett femmannaband plus saxofon och trumpet som fyllde Makeriets stora lokal med energi. Det ska erkännas att min fascination för soulmusik i den här tappningen är högst begränsad men jag sögs in i bandets arrangemang på ett nästan omänskligt sätt.
   Sångaren och blåset spelade huvudrollen men jag fastnade för basgitarristens pumpande toner som lyfte närvaron på ett uppenbart sätt.
   En halvtimme innan midnatt avslutade jag kvällens Live at Heart-upplevelser, gick runt hörnet och hem och började fila på den här texten som ni just har läst.

/ Håkan

LAH25: Torsdag em.

Foto: Carina ÖsterlingIsak Benjamins repertoar på Kulturkvarteret var stundtals lika storslagen idag fast arrangemangen var avskalade och akustiska..

VILOSTUNDERNA PÅ LIVE AT HEART BLIR BARA kortare och färre. I det så kallade DayParty-konceptet är det livemusik på Kulturkvarteret, som genomförs i samarbete med Radio P4, inleddes igår med sina sändningar och en konsert med Isak Benjamin. Efter onsdagens Live at Heart-succé på Kulturhuset var det ganska givet att vi ville uppleva Isaks låtar en gång till.

ISAK BENJAMIN, Kulturkvarteret
Idet här lite mindre formatet på dagtid var det ganska väntat att Isak även soundmässigt hade skruvat ner volymen, skalat av arrangemangen och enbart lutat sig mot en akustisk gitarr och ett piano (Loa Andrén). Inte ett dugg sämre än igår men ändå lite annorlunda där Isaks röst i sammanhanget blir en än viktigare komponent i hans låtar.
   Det blev ett kort framträdande, 3-4 låtar, och endast repriser på gårdagens repertoar. Där ”Two souls”, låten som ges ut först om en månad, fick agera finallåt men saknade idag det där storslagna slutet.

/ Håkan

LAH25: Torsdag

Snart 60-årige Per Sinding-Larsen har energin och musikintresset kvar och berättade många roliga anekdoter från sitt långa liv när han träffade Claes Olson för intervju på torsdagen.

I LIVE AT HEART INGÅR OCKSÅ seminarium i olika ämnen under tre dagar. På torsdagen bjöds det på intervju med tv-profilen Per Sinding-Larsen som igår fick ta emot Live at Hearts pris Musikörat.
   I en lång rad anekdoter berättade Per om sitt långa liv som musikintresserad och musikjournalist i många olika sammanhang. Han berättade nästan allt, från den lilla lokaltidningen i Skåne via Ztv till dagens bistra klimat på Svt.
   Det var mycket underhållande 45 minuter där frågor och svar flöt in i varandra.

PÅ VÄG TILLBAKA FRÅN KULTURKVARTERET stötte vi på mamman till två döttrar som spelar i ett band på Live at Heart ikväll och imorgon. Bandet heter Velvet Two Stripes och kommer från Schweiz men mamman är ursprungligen svensk (och råkar vara kusin med Lolita Pops Karin Wistrand!) och höll just nu på att leta efter en fysisk karta för att kunna navigera i Örebro.
   Mamman var klädd i en t-shirt med flickarnas band och baksidan (se nedan) visade upp Velvet Two Stripes imponerande turné i våras. På Kvarteret & Co ikväll alltså.



/ Håkan

LAH25: Första kvällen

FÖRSTA KVÄLLEN PÅ ÅRETS LIVE AT HEART inleddes traditionsenligt med invigning, den här gången på Kulturhuset som vi äldre medborgare fortfarande vill kalla Folkets Hus. Men sedan 2006, när Föreningen Kulturhuset startade, har huset och lokalerna faktiskt haft det officiella namnet Kulturhuset.
   Invigningen av årets upplaga av Live at Heart, i Kulturhusets vackra gamla teatersalong, drog igång onsdagskvällens aktiviteter där jag fick uppleva när Per Sinding-Larsen fick ta emot Live at Hearts årliga pris Musikörat. När en nästan star struck tv-profil fick ta emot det av Lolita Pops Karin Wistrand. Han var nämligen ett gammalt fan av den gruppen... En onekligen kul upplevelse.
   I vimlet och mellan bubbelsväljarna hamnade jag i samspråk med Staffan Hellstrand som inte är någon del av årets Live at Heart men har sitt management placerat i Örebro. Han berättade glatt och inpirerat att han har ett nytt album på gång i april nästa år och genomför just nu konserter med The Nomads som kompband.
   När jag trängde mig in i A-salen inför första konserten med Isak Benjamin råkade jag hamna bredvid Lolita Pop-paret Karin och Benkt Söderberg. Och Benkt var där av en väldigt speciell anledning, han är nämligen pappa till Isak precis som han är till de världsberömda storasystrarna Klara och Johanna. Det var en uppenbart stolt far som fick se och höra sonen visa upp sig på en stor scen.
   Invigningen följdes alltså av tre konserter på samma plats som jag med glädje bevittnade. Sedan avslutade jag första festivalkvällen på väg hem med några korta spontanbesök på Makeriet och Kvarteret & Co, se några livebilder längst ned.





ISAK BENJAMIN, Kulturhuset A-salen
Denna soloartist, som uppträder med två förnamn (och slopat det officiella efternamnet Söderberg), I Live at Heart-programmet vill han inte berätta något om sig själv men har tidigare i år släppt några singlar plus en ep med eget låtmaterial på engelska.
   På skiva har hans låtar en proffsig och arrangerad form men live, där han tillsammans med sitt band på tre killar som komp mejslade fram oerhört levande versioner av sina låtar. Även som låtskrivare är Isak proffsig, han kanske ännu inte har den där riktigt personliga klangen i sitt skrivande men hans sju låtar på en halvtimme lyckades engagera den stora publiken.
   På repertoaren den här kvällen fanns alla hans redan släppta låtar, höjdpunkter som ”The prettiest face” och ”What my heart needs”, men också den avslutande nya låten ”Two souls” som efter en avskalad akustisk start byggdes upp till en stor final.



MEADOWS, Kulturhuset A-salen
Jag har väl inte upplevt Meadows samtliga Live at Heart-framträdanden men inför varje konsert med honom på scen har jag alltid tänkt att ”nu blir det svårt att hävda förnyelse eller utveckling”. Skeptiska förväntningar i mitt trånga huvud men utan att direkt bjuda på speciella nyheter i sång och gitarr kommer han alltid på något smart sätt förbi kravet på att ständigt presentera nyheter.
   Sedan är ju Christoffer Wadensten en otroligt sympatisk och avslappnad person som bjuder på sig själv utan att på något sätt förändra sitt artisteri. På Kulturhusets snygga scen smälte han in i den historiska inramningen på ett alldeles naturligt sätt. I mina öron, och för all del också i mina ögon, lyckades han ännu en gång övertyga mitt inledningsvis skeptiska medvetande och bjöd sedvanligt på underhållande mellansnack.
   Han bjöd också på ett helt spontant grepp när han tog upp sin fru Jennifer och deras son Axel (se bild ovan) på scen för en sångduett i ”Avalanche” och konserten avslutades ännu en gång med en låt där himmelskt nynnande i publiken gav melodin vingar och ett underbart slut på framträdandet.





KIITOS FÖR ALLTING, Kulturhuset A-salen
Nu och några år tillbaka är det countrytrenden som gäller här i Sverige, gärna med en bredbrättad hatt som tillbehör men Malmöbandet Kiitos För Allting klarar sig utan. Kiitos är det senaste svenska fyndet i den genren och måste närmast beskrivas som outlaw i branschen och med rätta jämföras med David Ritschard men den här kvintetten slår honom rejält på hans egna countrymarinerade domäner.
   Jag missade Kiitos framträdande på Under Bar Himmel, för några veckor sedan, och jag förstod inte riktigt hysterin när jag lyssnar på bandets album som släpptes i maj. Men de här fyra killarna och en tjej är ju, konstaterar jag nu efter en halvtimmes fantastisk underhållning, först och främst ett liveband där allt kommer fram på rätt sätt på en scen.
   Sångaren Johannes Karlsson ledde det här bandet, med både sång och engagerade mellansnack, till oanade höjder tillsammans med William Holms elgitarr, Karin Pilhages gråtande lapsteel och fantastiskt fina slidegitarr,, Sprit-Gurras (Gustav Wadskogs) bas och Viktor Hilbers intensiva trummor.
   Svensk country och jag fick en ny favorit som respektlöst blandade in både rock'n'roll och annat i den smakfulla musikaliska menyn.


På Kvarteret & Co var det ösig rock och hög volym med gruppen Salad.Days.

Alla bilder: Carina ÖsterlingGruppen Van Dame, på Makeriets scen, bjöd på lite för soft och soulig musik för min smak.

/ Håkan

LAH25: Festivalen startar om några timmar

Ackreditering och festivalprogram i hamn, nu börjar planeringen på allvar.

SÅDÄRJA, NU ÄR ACKREDITERING och festivalprogram införskaffade till årets upplaga av Live at Heart, LAH25 som de bekvämt och modernt vill förkorta det till.
   Research, planering och beslut har varit tre viktiga ledord när man vill uppleva Live at Heart under fyra dygn på ett optimalt sätt. Jag har genom åren levererat många positiva tips på Håkans Pop om kommande artistuppträdanden. Tips som jag lite motsägelsefullt ibland inte själv har kunnat utnyttja och få uppleva. Spontana möten med andra festivalbesökare kan få mig på andra tankar. Det kan, vilket gud förbjuder, vara fullsatt på konsertstället. Eller andra plötsliga infall som vänder ut och in på medvetandet och helt förändrar kvällens planerade program.
   Ändå ska jag nu, med en dåres envishet, fortsätta berätta om min planering av onsdagskvällen på Live at Heart. För min del blir det en mjukstart på årets festival, en långsittning på ett och samma ställe (Kulturhusets A-sal) under tre timmar. Först festivalinvigning, sedan Isak Benjamin som följs av Live at Heart-rutinerade Meadows och countryfyndet Kiitos För Allting.
   Kanske avslutas kvällen på något annat konsertställe på väg hem?

/ Håkan

Live at Heart 2025 sparkar igång idag

ÅRETS MEST INTENSIVT LEVANDE musikhelg i det centrala Örebro står för dörren. För 16:e(!) året genomförs Live at Heart under fyra dygn, 3 till 6 september, och bjuder i sedvanlig ordning på fler än hundra artister på programmet. Det är ju faktiskt fantastiskt att den här Showcase-festivalen har överlevt så många år sedan 2010 i så många olika skepnader och arrangörsskap.
   Vem kunde ana för 15 år sedan, efter det blygsamma premiäråret 2010, att Live at Heart skulle växa och utvecklas till denna tradition. Från första arrangörerna Anders Damberg och Johannes Nilsson till dagens Martin Qvarfordt och Timmy Bjärnebro är det många år och man kan ana en musikalisk föryngring. Från det ofta americana-baserade utbudet till dagens popmusik av alla de sorter.
   Jag har skrivit regelbundet från samtliga Live at Heart-festivaler, 2010 till 2024, och allt finns samlat under Håkans Pop-kategorin ”Live at Heart” på raden till höger. Till dags dato drygt 100 inlägg där jag har givit tips inför festivaldagarna, bevakat det musikaliska utbudet, noterat händelser i och runt festivalen och har genom åren framförallt recenserat ett otal konserter.
   Under senare år har Live at Heart utvecklats i en allt proffsigare riktning. Bara några timmar innan festivalstart och invigning är jag ganska oförberedd kring årets program men tips ramlar in från olika håll och det brukar alltid utmynna i något positivt med nya överraskningar som följd.
   Inte minst har min fru Carina, som kommer fungera som min fotograf under årets Live at Heart-festival, i sedvanlig ordning sonderat programmet, lyssnat sig fram och letat information bland artister och grupper.
   När jag smygtittar i hennes anteckningar (se bild nedan) har hon i ett svep antecknat ett drygt 30-tal olika lovande namn som sedan ska översättas till en lista där klockslag och logistik ska sammanfogas till en fungerande festival.
   Live at Hearts program har i alla tider varit en utmaning och i år sträcker sig festivalområdet från norr till söder och öster, från Järnvägsgatan till södra Drottninggatan och Behrn Arena, och även Lindbacka, medan en stor del utspelar sig i Örebros centrala delar.
   Jag är kanske mer oförberedd än någonsin tidigare på en Live at Heart-festival men tycker samtidigt att namnen jag har fastnat för låter mycket spännande. Utan att direkt veta om konsertställen och klockslag stämmer överens med varandra så tipsar jag härmed om följande namn: Isak Benjamin (lillebror till First Aid Kit), givetvis Meadows, nya countryhoppet Kiitos För Allting, rutinerade Thyra, irländska gruppen The Ocelots, indiepopparen Johan Norborg, norska indietjejen Cupid Girl, popartisten Vilhelm Buchaus, Varbergsduon Kruxet, rockgruppen Mainliners, indiepopparna Division 7, engelska indiegruppen Adult Leisure, popartisten Jens Hult, folkmusikduon Trana och rockgruppen Folket. Bland annat, bland annat.
   Sedan ska det bli intressant att under årets Live at Heart få uppleva några utomhusscener.


Min fru Carina kollar årets Live at Heart-program och noterar det bästa.

/ Håkan

3 SEPTEMBER

Bilder: Maria Elvi AlfredssonStaffan Ernestam och Mats Ronander spelade 3 september 2021 på Svampen i Örebro.

1934
Artisten och bluesgitarristen FREDDIE KING, född i Gilmer, Texas i USA .

1955
Gitarristen STEVE JONES i Sex Pistols, född i Shepherd's Bush, London i England.

2017
WALTER BECKER, ledargestalt i Steely Dan, avled.

2021
MATS RONANDER/STAFFAN ERNESTAM spelade på Svampen i Örebro.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #38 "Rose of cimarron"

POCO: Rose of cimarron (ABC)
Release: 26 maj 1976

DET EXISTERAR MÅNGA COUNTRYROCKSKIVOR i min skivsamling men det här albumet med världshistoriens första countryrockband ligger mig nära hjärtat fast Poco 1976 var på väg utför i både betydelse och kvalité, Det som naglar mig fast i skivan är den fantastiska och helt oförglömliga titellåten som jag gärna jämför med Eagles och deras ”Lyin' eyes” som då var flera år gammal. Eagles hade vid den här tidpunkten (1976) förvandlats till ett mer eller mindre arenarockband.
   Poco får väl ändå anses ha startat vågen av countryrockband redan hösten 1968 och nästan exakt samtidigt som Byrds gav ut sitt countryklingande album "Sweetheart of the rodeo". Poco blev därmed på sätt och vis föregångare i den countryrocktradition som skulle blomstra på allvar några år senare. Med exempelvis just Eagles framfart. En naturlig och logisk fortsättning.
   Poco tillhör ju raden av klassiska grupper som bildades redan i slutet på 60-talet ur spridda rester från andra band, i det här fallet Buffalo Springfield (Jim Messina och Richie Furay), Boenzee Cryque (Rusty Young och George Grantham) och The Poor (Randy Meisner). En klassisk konstellation som bara existerade i drygt ett halvår men redan här ser man vad framtiden bär i sitt sköte. Meisner var förste man att hoppa av för att börja spela i Rick Nelsons Stone Canyon Band och sedan hamnade han i Linda Ronstadts kompgrupp där fyra man bröt sig ur och bildade Eagles.
   Efter Meisners uttråde fortsatte Poco som kvartett i knappt ett år innan Timothy B Schmit (ännu ett känt namn med framtida Eagles-koppling) tog över basgitarren och bandet existerade i nästa berömda sättning i nio månader innan Messina hoppade av och blev duo med Kenny Loggins. Paul Cotton ersatte och nästa stora låtskrivarprofil hade därmed anlänt. Till ett band vars ständiga medlemsförändringar blev en lång följetong.
   Innan även nästa originalmedlem hoppade av, Furay, i september 1973 kunde bandet i nästan tre år, en period som måste beskrivas som Pocos kreativa höjdpunkt, bygga upp sin dignitet på allvar just när den allmänna countryrockvågen växte som mest. Det resulterade i tre starka album. "A good feelin' to know" (1973) har jag också ett gott förhållande till, innan bandet cementerades som kvartett i många år som alltså inkluderar "Rose of cimarron"-skivan.
   Poco blev lite bortglömda under de här åren i mitten på 70-talet, i alla fall hos mig, så när recensionsexemplaret av "Rose of cimarron" ramlade ner på mitt bord blev jag överraskad, både musikaliskt och över att bandet fortfarande var i stånd att leverera ett starkt album. Utan varken gruppnamn eller albumtitel på omslaget (se bilden ovan) var skivan visuellt anonym (men jag misstänker att den distribuerades med tunn genomskinlig plast utanpå där klisterlappar säkert berättade om innehållet).
   I min recension framhöll jag just då den 6:42 långa titellåten och jämförde just med Eagles "Lyin' eyes". Därför har mitt minne aldrig glömt låten, som på skivan för övrigt ligger som låt 1 på sida 1. En placering som också inneburit att det övriga materialet på skivan under åren har hamnat i minnets bakvatten och eventuella kvalitéer är förträngda. Som det är läge att påminna om nu.
   1976 hade Rusty Young och Paul Cotton utkristalliserats som bandets huvudsakliga låtskrivare där Schmit spelade en mindre roll. Ingen skrev dock låtar ihop med någon annan och i princip fick Young och Cotton varsin skivsida att breda ut sina respektive låtar. Fyra kompositioner var med Schmits två bidrag psykologiskt placerade mittemellan. Lite överraskande är Cottons låtar mer countryfierade än Youngs fast deras musikaliska bakgrund är det motsatta.
   Rusty Young har skrivit den formidabla titellåten, spelar elegant både mandolin, banjo och dobro, som alltså sträcker ut sig i närmare sju minuter utan att bli det minsta upprepande eller händelsefattig. Det är väl snarare så att det 90 sekunder långa avslutande partiet med elgitarrsolo, maffigt stråkarrangemang och en omotiverad flygel knappast känns nödvändiga. Där går kreativiteten över gränsen till det överambitiösa.
   På Poco-albumets andrasida kontrar Paul Cotton med sitt ståtliga bidrag, "Too many nights too long", som nästan tangerar styrkan hos "Rose of cimarron". Akustiskt klingande gitarrer, fiol och mandolin i arrangemanget och sedvanligt flerstämmiga röster avslöjar countryrockens innersta kärna.

/ Håkan

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.