Blogginlägg från augusti, 2025

Covers: Los Straitjackets

LOS STRAITJACKETS: What's So Funny About Peace, Love And Los Straitjackets (Yep Roc, 2017)

VID ETT ENDA TILLFÄLLE UPPLEVDE JAG NICK LOWE live med det amerikanska instrumentalbandet Los Straitjackets som komp, på Nalen i Stockholm i december 2016, men det tillhör inte höjdpunkten på min tio konserter långa rad av liveupplevelser med Lowe. Med viss bävan förstod jag inte på förhand den udda kombinationen av amerikansk surfmusik, spelade av musiker i mexikanska brottarmasker(!), och genuin engelsk popmusik. Man jag gick ändå hem med ganska godkända känslor den där söndagen i 2016.
   Det riktiga samarbetet mellan de här musikaliska ytterligheterna, som inleddes på ett skivbolagsjubileum 2012, inträffade faktiskt redan 2001 när Nick gjorde ett gästinhopp på Los Straitjackets album ”Sing along with Los Straitjackets”. Turnéerna tillsammans har sedan 2012 avlöst varandra. På den här coverskivan framför bandet, ibland förstärkta med Geraint Watkins, uteslutande Nick Lowe-låtar från olika tidsepoker. Nick gör också ett hemligt gästinhopp vid mikrofonen på en låt som, måste jag erkänna, jag inte kan identifiera. Nej, jag uppfattar det här albumet som en instrumentalskiva från första till sista ton.
   För att öka på Nick Lowe-värdet på skivan är det hans dåvarande medproducent Neil Brockbank som har producerat albumet. Sorgligt nog avled Brockbank i cancer samma år som den här skivan släpptes.
   Los Straitjackets är ett genuint rutinerat gäng som skivdebuterade redan 1995. Bandets två gitarrister, Eddie Angel och Greg Townson, som av naturliga skäl spelar en musikalisk huvudroll när bandet svingar sig ut i det elektriskt gitarrbaserade soundet med mycket twang på strängarna. Så har de ju också Duane Eddy och The Ventures som förebilder,
   Skivomslaget till ”What's So Funny About Peace, Love And Los Straitjackets” är en snygg parafras på Nick Lowes 1978-soloalbum ”The Jesus of cool” som dock representeras av en enda låt, ”Shake & pop”.
   Det låter naturligtvis fantastiskt bra om Los Straitjackets men när jag lyssnar har jag som helhet svårt att uppfatta det här Nashville-bandet som något seriöst och jag saknar givetvis Nick Lowes extraordinära texter och sång.. I min värld går det inte att ersätta Lowes ofta geniala textrader med några framträdande gitarrsolon.
   Som bäst, ofta i de snabbare låtarna, blir det hyfsad underhållning men inte så mycket mer. Men versionen av ” Half A Boy And Half A Man” får mig mer att tänka på Ballongdansen än cajunmusik.
   I regel gillar jag nya versioner av gamla låtar men den här skivans riktigt långsamma låtar, som ”Lately I've Let Things Slide” och ”I Read a Lot”, blir en seg nästan bisarr upplevelse långt från Nick Lowes äkta original. Och på ”Cruel to be kind”, här förvandlad till en långsam ballad, blir det än mer tålamodskrävande att lyssna på.
   ”What's So Funny About Peace, Love And Los Straitjackets” är 13 låtar i snabb takt, ofta runt tre minuter korta versioner men ibland också under två. Albumet är främst ett experiment i tålamod och innehållet ger mig inget behov att lyssna igen.


Shake & Pop (Nick Lowe)
1978. Från albumet "Jesus of cool" med låtskrivaren.
All Men Are Liars (Nick Lowe)
1990. Från albumet "Party of one" med låtskrivaren.
Lately I've Let Things Slide (Nick Lowe)
2001. Från albumet "The convincer" med låtskrivaren.
You Inspire Me (Nick Lowe)
1998. Från albumet "Dig my mood" med låtskrivaren.
Rollers Show (Nick Lowe)
1975. B-sida på singel ("Bay City Rollerts we love you") med Tartan Horde.
(What's So Funny 'Bout) Peace Love And Understanding (Nick Lowe)
1974. Singel med Brinsley Schwarz.
I Read A Lot (Nick Lowe)
2011. Från albumet "The old magic" med låtskrivaren.
Half A Boy And Half A Man (Nick Lowe)
1984. Från albumet "Nick Lowe amd his Cowboy Outfit" med Nick Lowe and his Cowboy Outfit.
Checkout Time (Nick Lowe)
2011. Från albumet "The old magic" med låtskrivaren.
I Live On A Battlefield (Nick Lowe/Paul Carrack)
1989. "Battlefield" från albumet "Groove approved" med Paul Carrack.
Raging Eyes (Nick Lowe)
1983. Från albumet "The Abominable Showman" med låtskrivaren.
Cruel To Be Kind (Ian Gomm/Nick Lowe)
1978. B-sida från singel ("Little Hitler") med Nick Lowe.
Heart Of The City (Nick Lowe)
1976. B-sida från singel ("So it goes") med låtskrivaren.

/ Håkan

Fullmatad Bob Woodruff-återkomst

Bob Woodruff med sitt fantastiska band, från vänster Clas Olofsson, Fredrik Landh, Magnus Sjöquist och Mathias Lilja, bjöd på en fuöllmatad konsertkväll.
Bilder: Carina Österling

Bilder: Jan-Ola Sjöberg


BOB WOODRUFF
Schreibers Garage, Örebro 26 augusti 2025
Konsertlängd: 19:36-20:15 och 20:35-21:54 (39+79=118 min)
Min plats: Sittande till vänster ca 7 m från scenen.

IBLAND MEN INTE SÅ OFTA FÅR JAG CHANSEN att tänka tillbaka på särskilt vackra minnen från den förflutna tiden för ungefär 12-13 år sedan. Som nu när amerikanen Bob Woodruff efter många år har återvänt till Sverige med några väldigt uppmärksammade konserter på olika platser. Konserter i Malmö, Falkenberg, Falköping och Stockholm har hyllats stort och Schreibers Garage-besöket på tisdagskvällen i Örebro, hans andra hemstad efter den händelserika tiden 2012 och 2013, skulle inte bli mindre uppskattat.
   Efter sina produktiva och kvalitetsmässigt utsökta år på 90-talet, med album som ”Dreams & Saturday nights” (1994) och ”Desire road” (1997), suddades Bob Woodruffs karriär ut i takt med djupa personliga problem innan han gjorde storstilad comeback 2012. Då fick han av en händelse Örebro som kärleksfull bas för sin väg tillbaka till offentligheten och den kreativa musikbranschen.
   Först turnerade han tillsammans med det amerikanska bandet Shurman i november 2012 (inte 2013 som Bob råkade säga igår...). Efter konserten i Örebro blev han kvar i staden, fick kontakt med de lokala musikerna Clas Olofsson, Fredrik Landh och Mathias Lilja, gjorde en konsert på East West och påbörjade inspelningarna på ett nytt album.
   Ett år senare, hösten 2013, släpptes albumet ”The year we tried to kill the pain” och i samband med release var Bob tillbaka i Örebro för spelningar (East West i november 2013) där hela skivan framfördes live i sin helhet plus några nyskrivna låtar. Det gjordes nya besök i inspelningsstudion som dock inte resulterade i något nytt album.
   I januari i år släpptes ett album, ”Waysides” som är ännu ett svenskt projekt (Jerker Emanuelson), med låtar från olika inspelningstillfällen genom åren plus demolåtar.
   Efter några tämligen tysta år i offentligheten är Bob tillbaka i Sverige och har genomfört några spelningar med The Harvesters från Grästorp som kompband men i Örebro återförenades han av naturliga skäl med trion som kompade honom live och på skiva 2012-2013, producentproffsen Clas Olofsson, diverse olika gitarrer, och Fredrik Landh, trummor, plus Mathias Lilja, gitarr, och Magnus Sjöquist, bas. Ett gäng som jag vid några tillfällen har kallat Bob Woodruffs motsvarighet till Heartbreakers eftersom jag musikaliskt och röstmässigt ofta gjort jämförelser med Tom Petty. Även hans låtskrivarkvalitéer påminner om Petty
   Ett välfyllt Schreibers Garage bjöds på en fullmatad konsertkväll i två set och nästan två timmar. Bob inledde själv på scen med akustisk gitarr, en lågmäld repertoar och Clas Olofssons alldeles underbara färdigheter på slide när han smekte fram gudomliga ljud på sin gitarr och tillsammans med Bob skapade en intim start på tisdagskvällen.
   Det skulle bli en kväll när Bob presenterade ett flertal nya låtar i sin liverepertoar men i återföreningen med sitt band från Örebro var han denna känslofulla kväll också pratsam och ville berätta historien om förra besöket i staden. Det tog sju minuter innan Bob och Clas sparkade igång första låten.
   Redan i konsertens inledande och lugnare avdelning bjöd Bob på ett par nya låtar (som spontant proffsige Clas aldrig hade hört tidigare...) vars titlar jag uppfattade som ”We hardly knew you” och ”Wings to fly”. Den annars rätt poppige och lätt rockande Woodruff visade här upp en personligare och mer emotionell sida som befinner sig långt från den allmängiltiga singer/songwriter-genren.
   Efter 20 minuters paus kom Bob in på scen med hela bandet i släptåg för konsertens svängigare och mer elektriska avdelning. Konsertinledningen blev en trögstartad förvirring i tekniska problem men efter fem minuter sparkade konserten i gång på allvar dock inte helt utan små ljudproblem.
   Med den ljuvligt klingande 12-strängade gitarren ramade Clas Olofsson in Bob Woodruffs popmarinerade låtar på ett alldeles utsökt sätt och bandet i övrigt gjorde sitt bästa fast repetitionerna har varit begränsade. En sorts orepeterad charm som vid några tillfällen skänkte en fantastisk närvarokänsla, exempelvis på den svårstartade inledningen på ”Stop in the name of love”, innanför de korrugerade plåtväggarna på Schreibers Garage.
   Bakom Bob och Clas växte övriga musiker in i det ljuvliga gruppsoundet och när allt föll på plats i mitten på konserten i mitt medvetande kunde jag fullständigt njuta av Magnus Sjöquists fina basspel, Mathias Liljas rockiga elgitarr och körsång och Fredrik Landhs eleganta komp på trummor. ”Total pro” som Bob vid ett tillfälle beskrev sina kompande musiker.
   De små gitarrduellerna mellan Clas och Mathias skänkte också ett mervärde i några livearrangemang, i den countrykryddade ”Hard Liquor, Cold Women, Warm Beer” svängde det grymt, och i ”Bayou girl” befann sig Bob och bandet inte långt från Little Feats jaktmarker med slidegitarren på hedersplats.
   Även i huvudavdelningen valde Bob bjuda på några nya smakprov i låtmaterialet fast ”Don't look back” och ”Saving the Best of My Love” fanns faktiskt med redan 2013. Men helt nya ”The Right Mistakes With the Wrong Girl”, med lite mer framträdande sång från Mathias, var en ny pärla i Bob Woodruffs sångkatalog på en konsert som avslutades med två covers.
   Efter publikens jubel spelade Bob och bandet John Fogertys ”Almost Saturday night” och Bobby Womacks ”It's all over now”. På finallåten lyckades Clas och Mathias med sina gitarrer att matcha skivversionens James Burton med bravur.


Bob Woodruffs låtar med bandet:
Poisoned at the Well
Out of the Blue
I'm the Train
Don't Look Back (NY)
Stop in the name of love
Hard Liquor, Cold Women, Warm Beer
The Right Mistakes With the Wrong Girl (NY)
Bayou Girl
I didn't know
Saving the Best of My Love (NY)
The Year We Tried to Kill the Pain

Extralåtar:
Almost Saturday Night
It's All Over Now

/ Håkan

27 AUGUSTI

Foto: Jan-Ola SjöbergNisse Hellberg spelade på Mosebacketerrassen i Stockholm 27 augusti 2021.

1967
Beatles manager, BRIAN EPSTEIN, avled.

1977
JACKSON BROWNE spelade in låtarna ”Running on empty” och ”The load-out/Stay” live till albumet ”Running on empty”.

1990
Gitarristen och artisten STEVIE RAY VAUGHAN avled i en flygolycka.

2021
Konsert med NISSE HELLBERG och DAVID RITSCHARD på Mosebacketerrassen i Stockholm.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #39 "Young and rich"

THE TUBES: "Young and rich" (A&M)
Release: Maj 1976

NÄR JAG FÖRSÖKER ANALYSERA MITT MINNE FRÅN 1975/1976 upptäcker jag många märkliga och förbryllande musikaliska stickspår. Medan hårdrocken gjorde högljudd entré i början på 70-talet fastnade jag nästan sjukligt i progressiv symfonirock (ja, det tål att diskuteras...) och hade Yes som stora idoler och samma sak inträffade under några år när Moody Blues gjorde sina bästa skivor. Och mitt under den engelska pubrockeran, som jag verkligen älskade, och punkrockens rivstart i mitten på 70-talet lyckades jag samtidigt få det amerikanska spektakulära bandet The Tubes som favoriter.
   De sju-åtta medlemmarna i bandet var ganska udda figurer i min musikaliska värld och var ett udda på gränsen till märkligt band som jag verkligen fastnade för. Omslaget till bandets första skiva var nog inledningen till vårt ”förhållande” när det stod där i nyhetsfacket på min favoritskivaffär i Örebro, LP-skivan på Nygatan.
   I augusti 1975 drog den till sig mina blickar. Jag läste Al Kooper som producentnamn och det lät som en garanti på att skivan skulle låta bra.
   Den fenomenala albumfinalen med ”White punks on dope” tog mig med storm. Ett år innan Ramones och den engelska punkvågen satt vi i pojkrummet och skränade om ”White punks” ty låten har ju ett övertygande sväng, arrangemanget är oemotståndligt och slutet är fantastiskt med körer och ett stort crescendo.
   Men den här texten ska ju handla om det uppföljande Tubes-albumet ”Young and rich” som släpptes ett knappt år senare. Skivan har ett inte lika iögonfallande omslag, fast det även denna gång är designat av gruppmedlemmarna Michael Cotten och Prairie Prince, med låtar som pendlar mellan rent arrangerat kaos och tydliga hitlåtar. När jag idag lyssnar på albumet är det en nästan skrämmande upplevelse men inte utan höjdpunkter.
   Sjumannagruppen hade utökat med sångerskan Re Styles och nu heter producenten Ken Scott, som tidigare hade jobbat med Bowie (”Ziggy Stardust”), Supertramp och under flera år som tekniker på Beatles skivinspelningar.
   Överlag är låtmaterialet inte lika starkt som på debuten men fortfarande doftar det Frank Zappa-aura över sound och arrangemang, experimentellt på gränsen till konstigt, men albumet befinner sig kvalitetsmässigt ändå på en hög nivå.
   Det är en låt, ”Don’t touch me there”, som är russinet i kakan på skivan och egentligen på gruppens hela karriär. Duetten mellan Styles och Tubes sångare Fee Waybill är en magisk 60-talspastisch full av magiska detaljer. Inte minst Phil Spector-arrangören Jack Nitzsches oerhört fina arrangemang med stråkar, tjejkörer och vacker dramatik. I somras uppmärksammade jag låten igen på Håkans Pop.
   Så här nästan 50 år senare skulle jag vilja lägga till ytterligare en unik influens i Tubes musik, tidiga Roxy Music, som förklarar mycket av min fascination för gruppens sound. Både då och nu.

/ Håkan

Covers: The Raveonettes

THE RAVEONETTES: The Raveonettes sing... (Cleopatra, 2024)

DEN DANSKA DUON RAVEONETTES HAR SEDAN STARTEN, i början på 2000-talet, visat förkärlek till det typiska 60-talssoundet men med en skramligare och mer högljudd profil med mycket eko. Producenten på deras första skivor, den amerikanske legendaren Richard Gottehrer, fångade duons musikaliska ambitioner perfekt och de har fortsatt på det spåret genom hela sin karriär.
   Från början var det uteslutande eget låtmaterial på duons repertoar men senaste albumet ägnas åt ett helt gäng covers som med två undantag är hämtade från just 60-talet som sedan har tolkats på duons speciella sätt. Möjligen har de också haft Phil Spector som förebild för det är wall of sound-liknande arrangemang som format hela skivan.
   Jag kan inte med bästa vilja påstå att Raveonettes versioner på något sätt förstärker låtmaterialet eller ger låtarna en ny spännande vinkel. Det är väl egentligen bara avslutningslåten ”Leader of the pack”, som är rätt tuff redan i originalet, som får godkänt här.
   När de ger sig på i original softare låtar som "I Love How You Love Me", "All I Have to Do Is Dream" och "Will You Still Love Me Tomorrow" blir det nästan provokativt slamrigt och låtmaterialet tappar mycket i värde.
   Intressant dock att duons har letat upp den mindre kända Buddy Holly-låten ”Wishing”, postumt utgiven fem år efter Hollys död, men varför Gram Parsons-låten "Return of the Grievous Angel" förekommer här ställer jag mig helt frågande till.
   Raveonettes har också svårt att skaka liv i den alltför vanliga coverlåten "Shakin' All Over".

1. "I Love How You Love Me" (Barry Mann/Larry Kolber)
1961. Singel med The Paris Sisters.
2. "Goo Goo Muck" (Ed James/Ronnie Cook)
1962. Singel med Ronnie Cook and the Gaylads.
3. "The Girl on Death Row" (Lee Hazlewood)
1960. Singel med Duane Eddy And His Orchestra : Lee Hazlewood.
4. "All I Have to Do Is Dream" (Boudleaux Bryant)
1958. Singel med The Everly Brothers.
5. "Will You Still Love Me Tomorrow" (Gerry Goffin/Carole King)
1960. Singel ("Will you love me tomorrow") med The Shirelles.
6. "Venus in Furs" (Lou Reed)
1967. Från albumet ”The Velvet Underground & Nico” med The Velvet Underground.
7. "Wishing" (Bob Montgomery/Buddy Holly)
1963. Singel med Buddy Holly.
8. "Return of the Grievous Angel" (Gram Parsons/Thomas Stanley Brown)
1974. Från albumet "Grievous angel" med Gram Parsons.
9. "Shakin' All Over" (Johnny Kidd)
1960. Singel med Johnny Kidd & the Pirates.
10. "Leader of the Pack" (Ellie Greenwich/George "Shadow" Morton/Jeff Barry)
1964. Singel med The Shangri-Las.

/ Håkan

20 AUGUSTI

Foto: Anders ErkmanUlf Lundell i Stadsparken, Örebro 20 augusti 1994.

1948
ROBERT PLANT, född i West Bromwich, Staffordshire, England

1949
PHIL LYNOTT, född i Dublin, Irland.

1979
BOB DYLANS album ”Slow train coming” släpps.

1994
ULF LUNDELL spelade i Stadsparken, Örebro.

2021
Låtskrivaren TOM T HALL, avled.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #40 "Fleetwood Mac"

FLEETWOOD MAC: "Fleetwood Mac" (Reprise)
Release: 11 juli 1975

DEN PÅ 60-TALET GENUINT BRITTISKA gruppen Fleetwood Mac kunde efter åtskilliga medlemsförändringar på 70-talet erhålla en lika genuin USA-profil fast gruppen 1975 till 3/5-delar innehöll Englands-födda musiker och sångare. Hursomhelst stod gruppen då på randen till världssuccé där skivutgivningen skulle resultera i mångmiljonupplagor, inte minst på den amerikanska marknaden.
   Då var jag först tämligen svalt intresserad för det nya Fleetwood Mac i allmänhet och "Fleetwood Mac"-albumet i synnerhet. Det var nog först när "Rumours" kom 1977 som jag öppnade mina ögon och öron på allvar vilket i sin tur gjorde mig nyfiken på albumet innan som var den så kallade debuten för gruppens nya smått revolutionerande sättning.
   Christine McVie, gift med Fleetwood Macs basist John McVie sedan 1968, utökade bandet som pianist och sångerska sommaren 1970. Flera gitarrister och sångare kom och gick i bandet åren därefter, Bob Welch, Dave Walker och Bob Weston, men blev kortvariga och i slutet på 1974 var kärnan av Fleetwood Mac bara en trio, McVie, McVie och trummisen Mick Fleetwood som inte gav upp utan trodde på framtiden.
   Fleetwood hittade då den amerikanska duon Buckingham Nicks, gitarristen Lindsey Buckingham och sångerskan Stevie Nicks, som året innan gav ut albumet "Buckingham Nicks" (1973). Duon kom in som en kreativ fläkt i bandet och påverkade både sound och låtmaterial på ”Fleetwood Mac”-albumet som släpptes sommaren 1975.
   Skivan var kommersiellt en slow starter och det var först efter ett flitigt turnerande, hösten 1976, som albumet kom att toppa USA-listan. Dessutom hade ju tre singlar från albumet under tiden klättrat på listorna och givetvis lockat nyfikenhet till albumet.
   Med gruppen förstärkt av Buckingham Nicks hade Fleetwood & Co inte bara fått två nya gruppmedlemmar utan också två framträdande sångare och utmärkta låtskrivare. Det blev uppenbart eftersom duon tog med sig flera egna låtar, "Rhiannon", "I'm so afraid" och "Monday morning", avsedda för duons planerade andra album som efter succén för nya Fleetwood Mac aldrig blev verklighet. Dessutom fick en låt, Nicks "Crystal" som fanns med på duons skiva, en ny chans här.
   Jag uppfattar albumet som ganska soft och mjukt men också låtmässigt stark fast den kanske på samtliga punkter befinner sig en nivå under det album vi närmast kan jämföra den med, "Rumours". Tre röster, tre personligheter och tre låtskrivare, Christine McVie, Stevie Nicks och Lindsey Buckingham, som under årens lopp ytterst sällan har samarbetat vid skapandet av material till gruppen.
   I februari 1975, när inspelningarna till "Fleetwood Mac" startade, var Fleetwood Mac ett onekligen framtidssuget projekt med relativt starkt material i bagaget. Christine McVie, som hade bidragit med låtar på varje album med gruppen sedan 1970, hade alltid vägt upp bandets amerikanska slagsida. Här bäddas hennes "Warm ways" och "Over my head" in i smeksamma syntar och är oväntat lågprofilerade. Då är hennes "Say you love me" och "Sugar daddy" mer handfast rock med ett bestämt piano i kompet.
   Buckingham sätter sin personliga prägel på alla sina låtar redan första gången i det stora strålkastarljuset. Den snabba inledningslåten "Monday morning" är den perfekta starten på skivan, han får också förtroendet att sjunga Nicks låt "Crystal" och hans "I'm so afraid" har fina gitarrer.
   Skivans största klassiska hit var skriven och sjungen av Stevie Nicks, "Rhiannon". Det där svävande och atmosfäriska soundet har blivit Nicks signum under alla år både i gruppen och på sina soloskivor. Hennes "Landslide" är inte långt efter i kvalité och personlighet.

/ Håkan

#1: BIG HEAT

#1 BIG HEAT: Watch me catch fire (A&M, 1985)



/ Håkan

#2: WRECKLESS ERIC

#2 WRECKLESS ERIC: Whole wide world (Stiff, 1977)



/ Håkan

#3: THE LEN BRIGHT COMBO

#3 THE LEN BRIGHT COMBO: Someone must've nailed us together (Empire, 1986)



/ Håkan

#4: THE POGUES

#4 THE POGUES: A pair of brown eyes (Stiff, 1985)



/ Håkan

Håkans Pop laddar hårt för 2025/26

50 år gamla album i ett kort sammandrag. Under nästa Håkans Pop-säsong kommer jag uppmärksamma mina 50 år gamla favoriter på album i en 40 album lång rangordnad lista.

PÅ MÅNDAG, 18 AUGUSTI, INLEDER HÅKANS POP sin nya säsong, #18(!) i raden, med nya spännande kategorier som sneglar nostalgiskt tillbaka i historien men befinner sig också till stor del i det spännande nuet.
   Den stora viktiga kategorin på Håkans Pop på måndagar under den kommande säsongen, Höst 2025 och Vår 2026, är tillbakablicken på de bästa 50 år gamla albumen (skivorna som släpptes under 1975 och 1976) som kommer avslöjas i en 40 album lång rangordnad lista. Favoriter som håller än idag och för lång tid framöver. På måndag inleds listan med #40.
   På onsdagar på Håkans Pop koncentrerar vi oss på just det aktuella datumet och vad som genom historien musikaliskt har hänt just den dagen. Uppmärksammade födelsedagar, skivreleaser, konsert- och inspelningsdatum, sorgliga dödsfall och andra viktiga händelser på det datumet.
   Håkans Pop fortsätter under nästa säsong traditionen med att uppmärksamma coverskivor, album som enbart innehåller coverlåtar. En kategori som jag inledde 2009 och fram till idag har jag i detalj beskrivit och recenserat innehållet på sammanlagt 271(!) album.

VÄLKOMMEN TILL ÄNNU EN SÄSONG PÅ HÅKANS POP!

/ Håkan

#5: LITTLE STEVEN

#5 LITTLE STEVEN: Bitter fruit (Manhattan, 1987)



/ Håkan

Englandslistan: 13 december 1969

I DEN SISTA RAPPORTEN FRÅN 60-TALETS Englandslista, för den här gången, är det ytterligare en klassisk Motown-låt som toppar listan, Stevie Wonders ”Yester-me, yester-you, yesterday” från hans album ”My Cherie amour”. Den tillhör väl inte Stevies mest kända låtar men nådde alltså förstplatsen i England och som bäst en 7:e-plats i USA. ”Yester-me, yester-you, yesterday” är en av få Stevie Wonder-singellåtar som han inte har varit med och skrivit.
   I min sommarserie om Englandslistor på 60-talet har jag många gånger rapporterat om väldiga lappkast i musikaliska svängningar i popularitet på listan. Så också idag ty den artist som ska efterträda Stevie Wonder på Englandslistans förstaplats i december 1969 är den australiske sångaren Rolf Harris med den snabbklättrande versionen av den sentimentala ”Two little boys”. Harris var en glad gubbe med flera hits på sitt cv men hans eftermäle, han avled 2023, är betydligt mer allvarligt och tragiskt när han 2014 dömdes för sexuella övergrepp på fyra unga flickor.
   En annan snabbklättrare på den här veckans Englandslista är Elvis Presleys ”Suspicious minds”, uppföljaren till den riktigt framgångsrika ”In the ghetto”, som några veckor in på 1970 skulle nå en andraplats.
   Beatles singel ”Something”, skriven av George Harrison, var på väg ner på listan. En Breatles-singel som faktiskt aldrig toppade listan, väldigt ovanligt.
   Andra bra låtar som den här veckan var på väg ned på listan var Fleetwood Macs ”Oh well”, Frank Sinatras ”Love's been good to me” och Plastic Ono Bands ”Cold turkey”, en John Lennon-låt som var uppföljare till ”Give peace a chance”.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: Blue Minks ”Melting pot”.

Därmed avslutas sommarens tema om gamla engelska topplistor. Listan med favoritsinglar från 60-, 70- och 80-talet är inne på spurten och toppositionerna avsjöjas under de närmaste dagarna och avslutas med nummer 1 på söndag.
   Redan på måndag, 18 augusti, inleds höstsäsongen på Håkans Pop med nya eller nygamla kategorier. Huvudspåret på måndagar blir en lista på 40 favoritalbum som är 50 år gamla, varje onsdag kommer att ägnas åt dagens datum med genom åren viktiga musikaliska händelser och på fredagar kommer jag leta upp ytterligare ett antal album med artister och grupper som har fyllt sina skivor med enbart covers.

/ Håkan

#6: DEL AMITRI

#6 DEL AMITRI: Be my downfall (A&M, 1992)



/ Håkan

Bobby Whitlock (1948-2025)

SOM VÄLDIGT UNG, RUNT 20 ÅR, började BOBBY WHITLOCK spela med bandet som kompade Delaney & Bonnie, ett legendariskt turnésällskap från Memphis, Tennessee där Bobby föddes 1948. I det bandet, med tillägget & Friends där stjärnor som Eric Clapton, George Harrison och Dave Mason gästade, spelade många äldre rutinerade musiker och unge Bobby fann sin plats på keyboards, lite gitarr och sång.
   Kärnan av Delaney & Bonnies band, som Bobby tillhörde, befann sig sommaren 1970 genom kontakter plötsligt i en inspelningsstudio i London med George Harrison som spelade in sitt album ”All things must pass”. Där fanns också Clapton och två andra från Delaney & Bonnie-bandet, basisten Carl Radle och trummisen Jim Gordon, som tillsammans med Bobby just då bildade Derek & the Dominos och började spela in det bandets första album.
   På ”All things must pass” (1970) bidrog Bobby med en stor musikalisk roll som både pianist, organist och sångare på skivans nyckellåtar ”What is life”, ”Beware of darkness”, ”Hear me lord” och titellåten men också på den ökända live/jam-skivan ”Apple Jam”.
   Samtidigt spelade Bobby vid sidan av Clapton en central roll på Derek & the Dominos ”Layla and Other Assorted Love Songs” (1970) där de tillsammans skrev låtarna ”Tell the truth”, ”Why does love got to be so sad” och ”Anyday”. Och själv skrev Bobby avslutningslåten ”Thorn tree in the garden”.
   Efter bara två turnéer och ett livealbum (inspelad i oktober 1970), där Clapton/Whitlock-låten ”Roll it over” dök upp, sprack Derek & the Dominos.   
   Fri från alla gruppkonstellationer började Bobby i januari 1971 koncentrera sig på sin egen karriär och inledde inspelningen av sitt första soloalbum, ”Bobby Whitlock” (1971), som jag av mycket speciella skäl äger. I min skivhylla där jag kronologiskt har samlat alla mina Beatles-relaterade album står ”Bobby Whitlock” placerad mellan ”Radha Krishna Temple” och ”The worst of Ashton, Gardner & Dyke” (båda har en George Harrison-koppling) och ser vacker ut.
   Skivan saknar officiell information om deltagande musiker men jag har senare lärt mig att Harrison, Clapton givetvis, Delaney & Bonnie och hela Derek-bandet spelar på tre av albumets låtar, ””Where there's a will there's a way”, ”A day without Jesus” och ”Back in my life again”. Livlig gospelrock som påminner om Delaney & Bonnie-soundet som gör att jag idag saknar Bobby Whitlock mer än tidigare.
   Bobby Whitlock avled efter en kort tids sjukdom 10 augusti 2025.

/ Håkan

#7: FLEETWOOD MAC

#7 FLEETWOOD MAC: Man of the world (Immediate, 1969)



/ Håkan

Terry Reid (1949-2025)

TERRY REID VAR ENGELSMANNEN SOM TACKADE nej till de stora sammanhangen men blev ändå hyllad som legendar utan att få det riktigt stora kommersiella genombrottet. Han hade rösten och han hade karisman till att bli Englands mest kände rocksångare, jämförd med Paul Rodgers, Frankie Miller och Steve Marriott, men valde att gå sin egen väg, ojämn och oregelbunden som den blev.
   Som blott 15-åring började Terry Reid sjunga med Peter Jay & the Jaywalkers, en engelsk instrumentalgrupp som hade existerat sedan 1962. Första turnén för Terry blev när gruppen blev en del av Rolling Stones Englandsturné hösten 1966. Gjorde sedan skivdebut våren 1967 med gruppen på singeln ”The hand don't fit the glove” och upptäcktes då av hitproducenten Mickie Most under vars management han hamnade, ett kontrakt som höll honom fast i flera år.
   Första soloalbumet, producerat av Most, släppte Reid 1968, ”Bang, bang, you're Terry Reid” där sju av tio låtar var skrivna av Terry. Av dåvarande gitarristen i The Yardbirds, Jimmy Page, fick Terry samma sommar frågan om han ville bli sångare i bandet som skulle bli Led Zeppelin. Han tackade nej och föreslog Robert Plant och fortsatte sin egen karriär med eget band och turnerade i USA som förband till Cream.
   1969 blev han också tillfrågad av Ritchie Blackmore att bli sångare i Deep Purple men tackade även då nej. Det blev Ian Gillan tog den rollen.
   Most producerade även nästa Terry Reid-album, ”Terry Reid” (1969), som också innehöll en majoritet egna låtar. Innan Terry blev fri från Mickie Most-kontraktet flyttade han till USA och Kalifornien där han träffade Graham Nash som han kände sedan Hollies-tiden i England. Han kom också i kontakt med amerikanska musiker och började spela med bland annat David Lindley, som hade lämnat sitt band Kaleidoscope bakom sig, och det resulterade i nästa Terry Reid-album ”River” (1973) som innehåller sju egna låtar.
   Det skulle ta tre år innan nästa Terry Reid-album skulle dyka upp, ”Seed of memory” som producerades av just Nash med Lindley i kompet. Ett album av god personlig kvalité som faktiskt kommer figurera i listan på 50 år gamla album som kommer gå som serie på Håkans Pop under nästa säsong.
   Reid hade otur med den skivan, skivbolaget ABC konkursade, och det tog ytterligare tre år innan nästa skivkontrakt, med Capitol, och albumet ”Rogue waves”, fyra covers och fem originallåtar, återigen inspelad i USA med enbart amerikanska musiker.
   Terry Reids senaste albumprojekt, ”The driver”, kom för 24 år sedan och togs emot med positiva recensioner men utan någon stor uppmärksamhet från musikbranschen. På senare år har Terry släppt skivor av mindre dignitet, liveskivor och/eller egenfinansierade produktioner, men hans namn och röst har alltid nämnts med respekt.
   Terry Reid avled av cancer 4 augusti 2025.

/ Håkan

#8: RONNIE SPECTOR & THE E STREET BAND

#8 RONNIE SPECTOR & THE E STREET BAND: Say goodbye to Hollywood (Epic/Cleveland International, 1977)



/ Håkan

Imponerande konsertkväll i Hjortstorp

Foto: Jan-Ola Sjöberg
Foto: Jan-Ola Sjöberg
Foto: Jan-Åke ”Silja” Siljeström
Foto: Jan-Åke ”Silja” SiljeströmFörst visade Lolita Pop var skåpet ska stå i den rockiga världen...

Foto: Jan-Åke ”Silja” Siljeström
Foto: Jan-Åke ”Silja” Siljeström
Foto: Jan-Ola Sjöberg
Foto: Jan-Ola Sjöberg...och sedan kom Amanda Jenssen med sin imponerande röst och gav soulinspirerad och personlig pop ett ansikte.

LOLITA POP
AMANDA JENSSEN
Stora Hjortstorps Gård, Örebro 8 augusti 2025
Konsertlängd: 19:01-20:08 (67 min, LP) 20.43-21:43 (60 min, AJ)
Min plats: Stående 18-25 m till vänster om scenen.

FREDAGSKVÄLLEN PÅ STORA HJORTSTORP blev en härlig mix av rutinerad svensk rock med Lolita Pop och soulinspirerad pop med Amanda Jenssen. För mig hade konserterna helt olika förutsättningar och även skilda förväntningar. Lolita hade jag innan sett sexton gånger tidigare och Amanda blott en enda.
   Det känns som varje gång Lolita Pop numera ställer sig på scen är det en tillfällig återförening. Det har under de senaste sex åren varit ganska sporadiska konserttillfällen sedan den riktigt seriösa återkomsten 2019 men det har inte på något sätt påverkat bandets professionella framtoning.
   Med den relativt nya kompsektionen, basisten Rickard Donatello och trummisen Bobo Ölander, låter Lolita Pop bättre än någonsin inklusive bandets officiella existens mellan 1979 och 1992.
   Konserten i den vackra utomhusmiljön på Stora Hjortstorps Gård var inget undantag på den positiva utvecklingen. Den 67 minuter långa konserten var mer eller mindre en ren uppvisning, från ovannämnda vackert mullrande kompsektion via de duellerande sologitarristerna Sten Booberg och Benkt Söderberg till den fantastiska sångerskan Karin Wistrand. Trots ganska sporadiska konserttillfällen håller Karin en anmärkningsvärd nivå som jag under många decennier tillbaka utan ironi brukar titulera ”världens bästa sångerska”. På fredagskvällen inför ett drygt 1000-tal konsertbesökare visade hon och bandet med bravur hur de på ett nästan mirakulöst sätt har behållit kvalitén sedan exempelvis den rejäla höjdpunkten 1990.
   Jag pratade för några år sedan med Benkt Söderberg om Lolita Pops framtid, att bandet bör komma med nytt låtmaterial för att det behålla digniteten och sin plats i den nutida svenska rockhistorien. Men så här långt har Lolita Pops liverepertoar lutat sig tydligt mot de gamla genuina låtarna plus en och annan cover.
   Men Lolita har ju å andra sidan en ganska fet repertoar på skiva, med flera mindre klassiska låtar, att gräva ur. Dit får man räkna bandets första singel, ”Guld här?”, som framfördes tillägnad bandets förste trummis Peter Olsen som befann sig i publiken denna kväll. Han tog tacksamt emot hyllningen.
   Från inledande ”Bang your head” via andra ”hits” som ”Mind your eye”, ”Släng katten i väggen”, ”Here she comes” (med en underbar gitarrduell), ”Två x två”, ”Långa tåg” (riktigt populär bland alla gamla fans) till den sedvanliga finallåten ”Tarzan on a big red scooter” var det en stabil konsert på hög musikalisk nivå.
   Där de två extralåtarna gav känslan att när slutet är bra är allting bra. Först ”Hey wi nner” och ganska förutsägbart avslutades Lolita Pop-konserten med ett återbesök i New Yorks gamla rockvärld med Patti Smiths ”People have the power”. Och banne mig fick jag inte också där och då uppleva allmän allsång i publiken.
   Amanda Jenssen skulle bli kvällens stora positiva överraskning för mig. Har länge uppfattat henne som en lite ojämn ungdomlig artist utan riktigt bra låtmaterial men live på scen framstod låtrepertoaren, nu med flera nya låtar, som hennes största tillgång tillsammans med den underbart personliga soulinfluerade rösten.
   Jag har alltså upplevt Amanda live en gång tidigare, i en orättvis position på en paketturné där hon kom i kläm mellan starka personligheter som Olle Ljungström och Moneybrother. Det var något som utspelade sig i hennes tidigare liv innan hon med hälsoproblem drog sig undan offentligheten för närmare 10 år sedan.
   På fredagskvällen kändes Amanda ensam och stark kompad av fyra killar och en stor fanskara i publiken. Fast jag är nog lite för gammal för att tycka att entrén i en märklig huvudbonad är kul och lustig eller som förklaring till något i hennes musik.
   Jag hörde en oerhört personlig stämma som hade både styrka och personlighet. Vilken fantastisk röst som gav låtarna, både gamla och helt nya, karaktär med ett mustigt komp där orgeln ofta hade en framträdande roll.
   Eftersom jag inte var riktigt bekant med Amandas låtrepertoar har jag så här i efterhand lyckats urskilja ett och annat. Stora hits som ”Dry my soul” och ”Happyland” var svåra att missa medan jag noterade det nya låtmaterialet, exempelvis ”Molly's rag saloon” och ”Wildcat”, med välbehag, Och det definitiva slutet, efter exakt en timme, med Amanda och hela bandet framme vid mikrofonerna och acapellasången ”Light shine on me” var en synnerligen fin och naturlig final.
   Sedan presenterade Amanda en coverlåt med lite extra eftertryck, Chers gamla hitlåt ”Bang bang (my baby shot me down)” som också tillhörde kvällens höjdpunkter.

/ Håkan

#9: BILLY BREMNER

#9 BILLY BREMNER: Shatterproof (Arista, 1984)



/ Håkan

#10: KIRSTY MacCOLL

#10 KIRSTY MacCOLL: There’s a guy works down the chip shop, swears he’s Elvis (Polydor, 1981)



/ Håkan

#11: SQUEEZE

#11 SQUEEZE: Black coffee in bed (A&M, 1982)



/ Håkan

Juli 2025 på Håkans Pop

”Tracks II”, Bruce Springsteens nya box på 7cd, blev månadens mest intressanta skivrelease.

HÅKANS POP RULLAR PÅ I SAKTA MAK denna sommar där den gamla listan på favoritsinglar uppdateras varje dag kl 12:00 med en YouTube-länk. Varje onsdag har jag dessutom lagt ut en Englandslista från 60-talet som väcker de nostalgiska känslorna.
   På konsertområdet har det också varit genomgående lugnt men tidigt i juli blev det ett konsertbesök när Nisse Hellberg och The Refreshments kom till Örebro.

JAG BRUKAR AVSLUTA MINA MÅNADSGENOMGÅNGAR med några korta recensioner av nya aktuella album men juli blev ganska händelsefattigt på skivområdet. Några coverskivor med Dave Stewart, Paul Carrack och Paul Weller släpptes under månaden men de får vänta på bedömning.
   Jag ägnade istället juli åt ett enda aktuellt skivprojekt, Bruce Springsteens fantastiska box på sju cd, ”Tracks II (The Lost Albums 1983 – 2018)”, med arkivmaterial som utan konkurrens lätt kan utnämnas till Månadens Bästa Album.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: ”TRACKS II” ÄR ÄNNU ETT MASTODONTPROJEKT från Bruce Springsteen och hans till synes gränslöst innehållsrika arkiv. Den följer effektivt upp ”Tracks”-boxen som släpptes 1998, 66 låtar på fyra cd. En box som jag 2015 utnämnde till historiens 6:e bästa skivbox. Kravet på samma unika nivå nu var därför stor inför ”Tracks II” som är en arkivrensning av en lite annan sort.
   För det första är ”Tracks II” ännu mer omfattande, sju cd med 83 låtar, där varje skiva är koncentrerad kring ett albumprojekt som aldrig gavs ut. Av de huvudsakligen outgivna låtarna har nio kommit ut i olika tidigare sammanhang, på singlar, b-sidor och filmmusik, men det mesta är alltså nytt och tidigare ohört.
   Jag är ganska övertygad om att det här som nu marknadsförs som sju planerade hela album aldrig i första inspelningsstadiet verkligen var planerade som ett projekt. Låtarna samlas här ihop för att de tidsmässigt är inspelade under samma begränsade tidsperiod men var, misstänker jag, aldrig avsedda för utgivning i samlad form. Exempelvis tror jag inte att Bruce och hans folk på allvar funderade på att ge ut ett album mellan soloalbumet ”Nebraska” (1982) och ”Nebraska” (1984), 18 låtar som fått titeln ”L.A. Garage Sessions '83”, och är en spretig blandning som passar in som en mix av ovannämnda väldigt olika album.
   Det finns naturligtvis undantag från min anmärkning där exempelvis de båda soundtrack-tänkta projekten ”Streets of Philadelphia Sessions” och ”Faithless”, fungerar bra som hela album. Medan "Somewhere North of Nashville" och "Twilight hours" är regelrätta outtakes av existerande album som "The ghost of Tom Joad" respektive "Western stars".
   Att sedan hitta den röda gemensamma tråden i boxens sjunde album, ”Perfect world”, är svårt med tanke på att där finns inspelningar från 1994 till 2011, 17 år av inspelningar i många olika sammanhang.
   All den vetskapen om innehållet på ”Tracks II” ger mig lite skeptiska tankar kring ”The lost albums”-projektet men innehållet, låtarna, arrangemangen och den fantastiska kreativiteten hos Bruce Springsteen som låtskrivare är ju fantastiskt imponerande. Och kvalitetsmässigt håller ”Tracks II” inte samma exklusiva nivå som ”Tracks”. Och flera låtar doftar demo inspelade på egen hand eller är instrumentala låtar av mindre viktigt material.

Flera gånger under den fem timmar och 19 minuter långa genomlyssningen var jag övertygad om att Springsteens kanske viktigaste medmusiker, Roy Bittan, fanns med på många hörn på de flesta låtarna men med all info i handen upptäcker jag att han, och även övriga E Street Band-musiker finns med på väldigt få tillfällen. Det där skimrande vackra syntsoundet på exempelvis ”Streets of Philadelphia Sessions”-skivan spelas alltså av Bruce själv.
   Och på ”Twilight hours”, där Bruce leker Burt Bacharach eller Jimmy Webb, är det vid sidan av honom killar som Ron Aniello (producenten), Aaron Embry, Charlie Giordano (E Street Band), Scott Tibbs och David Sancious som spelar keyboards. Och de vackra effektiva tjejrösterna, som tagna från en typisk Bacharach-produkion på 60-talet, är arrangerade av Patti Scialfa och sjungs av bland annat Lisa Lowell och Soozie Tyrell.
   Redan innan den 7 cd starka boxen släpptes mellan 3 april och 12 juni kom sex smakprov från boxen, sex låtar som en bred blandad mix av hela boxen. En för mig imponerad, positiv och varierad mix som gjorde mig väldigt nyfiken. En underhållande och lovande mix av olika sound och arrangemang på hela boxen. Nu med hela boxen till hands, där allt är samlat inom varje cd, blir det slutgiltiga intrycket inte lika starkt men det finns givetvis oerhörda höjdpunkter på många olika skilda ställen.

   Första cd:n (LA Garage Sessions '83) är väldigt demobaserad ned det avskalade ensamma ”Nebraska”-soundet som en röd tråd vid sidan av de ofta 50-tals-inspirerade låtarna med höjdpunkter som ”Little girl like you”, ”Seven tears”, ”One love” och ”Unsatisfied heart”.
   Mina största favoriter i den här boxen är koncentrerade mitt på andra cd:n (Streets Of Philadelphia Sessions) med tre ganska lågmälda men oerhört vackra låtar, ”The little things”, ”We fell down” och ”Between heaven and earth”. Skimrande oerhört vackra syntar, som alltså inte spelas av Roy Bittan.
   På tredje cd:n (Faithless) trängs atmosfäriska akustiska gitarrer med dobro, banjo, gospelkörer och Tom Waits-liknande bröl och jag hittar bara två favoriter, ”My master's hand” och ”Let me ride”
   Fjärde cd:n (Somewhere North Of Nashville) har ett allmänt röjigare komp i studion men avslutningslåten, titellåten, är oerhört stark och vacker med en pedal steel i givakt.
   Femte cd:n (Inyo) särskiljer sig stort från övriga boxen. Fiol, texmex och mariachiband med vilda mexikanska trumpeter livar upp ordentligt. Svängiga ”Adelita” och vackra ”Our lady of Monbroe” är höjdpunkter.
   Sjätte cd:n (Twilight hours) är nog min största favoritskiva på boxen, inspelad parallellt med ”Western stars” som är Springsteens senaste studioalbum där han gör 60-talsschlager och easy listening-pop. Upprepar receptet här med ytterligare några starka låtar.
   ”Sunday love”, ”Two of us”, I*ll stand by you”, ”Sunliner” och ”September kisses” heter favoriterna och den sistnämnda ekar så tydligt Weeping Willows att jag är övertygad om att Magnus Carlson kommer göra en cover på den.
   Sjunde cd:n (Perfect world”) är som sagt en tidsmässigt splittrad samling låtar med både konventionell högljudd rock, några låtar skrivna med Joe Grushecky, och typisk E Street Band-anpassad rock. Bästa låtar är ”The great depression”, ”If I could only be your lover”, ”Cutting knife”, ”You lifted me up” och ”Perfect world”. En fin final på en trots allt ojämn box.

/ Håkan

TisdagsAkademien (27)

TisdagsAkademien 2024, Jag, Olle Unenge och Janne Rindar som sedan våren 2023 har träffats på Makeriet i Örebro varje tisdag (eller måndag, eller onsdag...).

PÅ SITT SJUNDE ÅR OCH SIN sjunde sommar har TisdagsAkademien haft sina möten varje vecka (ofta tisdagar...) och diskuterat musik av allehanda sort. Denna sommar har Olle Unenge, Janne Rindar och jag (Håkan Pettersson) inte bara träffats på Makeriet i centrala Örebro. På soliga eftermiddagar har vi även haft möten utomhus på Stadsträdgården och hemma i Janne Rindars trädgård på öster.
   Blandningen av musik som vi har upplevt på dvd eller på nätet blir allt bredare och nästan märkligt skiftande mellan genrer och specifika ämnen som sedan noteras i några minnesrapporter.
   Sedan förra rapporten, tidigt i maj, har vi tittat, lyssnat och diskuterat dokumentärer och även liveframträdande med Jonas Lundqvist, den engelska dokumentären Count Me In om trummisar, festivalen Sweden Rock, den svenska dokumentären om företaget Hagström, Alehouse Sessions (live), Kris Kristofferson (live), Steve Earle (live), Joel Alme (Jills Veranda), och en Paul Simon-dokumentär i två delar.
   Dagens rapport avslutas med en utvidgad Bo Dylan-tema där vår gemensamme vän och Dylan-expert Thomas Eklund berättar om låten "Chimes of freedom".




13 maj 2025
JONAS LUNDQVIST: Ner till min far (SvtPlay, 2025, 38 min)
Från Göteborgs indiescen till fullsatta spelningar och hyllade album har Jonas Lundqvist byggt en karriär som en av Sveriges mest kompromisslösa musiker. Men bakom rockstjärnfasaden pågår livet. En film om att ta hand om ett barn samtidigt som man sörjer dem som stått en närmast. En dokumentärfilm av Jesper Ahlcrona.
   Dottern Elisabeth kan alla låtar som pappan har skrivit. Diskuterar texter ”Vet inte om du ska släppa den här...” och är allmänt klok. Bollar textidéer med henne. Dokumentärens stjärna.
   Konsertbilder. Fullt med publik som kan texterna.
   Tränar tennis med dottern och en stor grupp ungdomar. Gruppfoto i tennishallen.
   Vi får en inblick i vardagen. Jonas röker oavbrutet ”Köp inga fler cigaretter” (dottern) och har en bakgrund där supande och knark har ersatts av tennis.
   Ingen traditionell musikdokumentär. Farmor svårt sjuk. Inte kontaktbar. Kuratorbesök. Problem. Jonas har svårt att vara still.
   En telefon som ringer, inget svar.
   Kackelstugan, Öland? Nästan punk i lokalen.
   Sitter i kyrkan och spelar på pianot. ”Innan änglarna kommer”. Duett med Elisabeth.
   Mycket vemod och korta stunder av glädje.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Forever young” med Ketty Hagmann som gäst.




3 juni 2025
”COUNT ME IN” (SvtPlay, 2021, 1:22)
I den brittiske regissören Mark Los film från 2021 möter vi dem alla, trummislegenderna från nu och förr. Roger Taylor (Queen), Stewart Copeland (The Police), Cindy Blackman (Santana, Lenny Kravitz), John Bonham (Led Zeppelin), ”alla ville låta som honom”, och många andra.
   Här berättar de sin historia. Hur de började, vem som inspirerat dem, om trummans kraft och om vad som driver dem. För visst är det så; det går att ha rytm utan musik, men utan rytm - ingen musik! Brittisk dokumentär från 2021.
   Inledningen: Stephen Perkins, Jane's Addiction: ”I love drumming”
   En klassiker: Gene Krupa (Benny Goodman)
   Mer trummisar: Nicko McBrain (Iron Maiden), Joe Morello (Dave Brubeck), Samnantha Maloney (Mötley Crüe), Emily Dolan Davies (The Darkness).
   Stewart Copeland säger ”skramligt sväng” om Stones.
   Jim Keltner, Clem Burke (Blondie), Abe Laboriel, (McCartney), Nick Mason (Pink Floyd) och Bob Henrit (Zombies) pratar alla om Beatles.
   Ben Thatcher (Royal Blood), Ian Paice (Deep Purple) om The Whjo: ”Keith Moon hade perfekt tajming”.
   Nick Headon (Clash), Jim Keltner (om sin syster), Taylor Hawkins (Foo Fighters), som dog 2022).
   Alla trummisar spelar tillsammans.
   Jess Bowen fixar trummorna.
   Ross Garfield, med sitt trumtempel.
   Stor skillnad mellan jazz och rockmusik för trummisar.
   Ginger Baker (”jazztrummis i en rock'n'roll-kropp”)
   Punk: Rat Scabies (The Damned). Joe Strummer sade ”Man blir aldrig bättre än sin trummis”.
   Keith Moon var en vild personlighet. Galen och otyglad. Han var som en hel orkester
   Efter 54 minuter in i programmet: Maskiner gör entré.
   Eurythmics, elektroniska signaler.
   Linn Drum. Human League. Trummaskin. Trumnmisens framtid.
   Dave Grohl var i sin egen värld.
   Trummisar är mer jordnära.
   Långa många trumsolon på slutet av programmet.
   Avslutning: ”Playing the drums i fun”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”What good am I” med Fredrik Vikingsson som gäst.




10 juni 2025
SWEDEN ROCK och festivalgeneralen (SvtPlay, 2025, 59 min)
Sweden Rock Festival lockar årligen 50 000 besökare och har vuxit till att bli en av norra Europas största musikfestivaler sedan starten 1992 i Olofström, och hålls nu i Norje utanför Sölvesborg.
   Den passionerade festivalgeneralen Ingolf Persson förverkligade, i festivalens tidiga år, sin dröm genom att boka sina idoler Deep Purple. Genom år av fram- och motgångar, succéer och konkurs växer festivalen - men ledningens drivkrafter går isär och Ingolf lämnar sitt livsverk efter drygt 20 år.
   Den ende som är kvar sedan starten är Ingolfs före detta vän Pelle Åberg, som idag är produktionsansvarig för festivalen. Skillnaderna mellan den gamla och nya festivalledningen synliggörs och ackompanjeras av musik från legendariska band som Deep Purple, Motörhead, Judas Priest, The Hives och The Black Crowes.   
   Dokumentärfilmaren Per Anders Rudelius har följt festivalen sedan början på 90-talet. Svensk dokumentär från 2025, K Special.
   Stor publik, långhåriga med tatueringar.
   Hette Karlshamnsfestivalen först.
   Liveklipp. Airbourne 2023. Judas Priest 2024. The Gems (svenskt band) 2024, Black Crowes 2024. Nazareth 1992, första året.
   1982 lämnade Ingolf jobbet på Volvo och öppnade skivaffär, Jukebox.
   1992 Holje Park, Olofström ”Sommarfestivalen”.
   1994. Karlshamns Rock Festoival i 5 år. Deep Purple.
   1999. I lilla byn Norje i Sölvesborg, Sweden Rock.
   Gitarristen Leslie West ser risig ut på bild.
   1994. Electric Boys. Conny Bloom fick spela med West. ”Fantastiskt!”. Electric Boys + Mountain.
   Lisa Ekdahl bröt mönstret 1994.
   2022. Overdrive, svenskt band.
   1998. Personlig konkurs.
   Live Nation nytt samarbete. 2020. Sator.
   ”Rocken är inte död – den luktar bara lite konstigt”: Chips K (Sator)
   1999 och 2024. Hammerfall. Konkurrens med Hultsfredsfestivalen.
   Ingolf: ”Jag har inget förtroende för journalister”.
   2005 Motörhead. 2024 Crypta. 2023 Children of the sün. 2024 Hives.
   Droger? Ingen kommentar.
   2024 Rival Sons. 2024 Claes Janson.
   2023 Deep Purple. Fyrverkeri!

DYLAN: Janne väljer intervju med Larry Campbell.




17 juni 2025
HAGSTRÖM – allt i musik (2003, YouTube/Svt, 52:57)
Regi: Ramon Reismüller. Producent: Lotti Carnö.
Ett hårt riff på elgitarr inleder programmet. Sedan dragspel.
   Calle Jularbo och dragspel var svensk musikexport på den tiden.
   Älvdalen, Ett oansenligt samhälle som startade dragspelstillverkning på 20-talet som sedan började göra elgitarrer då Elvis Presley och Frank Zappa var kunder.
   Karl-Erik Hagström, son till Hagström-grundaren Albin, tittar på en gitarr från 1959.
   Finns en staty på Albin Hagström.
   Han var affärssinnad, gjorde många affärer och hade en kärlek för dragspel.
   Karl-Erik: ”Han var tokig”.
   Calle Jularbo fick ett dragspel.
   1925 blev Hagström ett aktiebolag. Dragspel var det dominerande instrumentet.
   1932, 27-årige Albin byggde en fabrik och det kom italienare som lärde upp arbetarna att tillverka dragspel. Enda alternativet var att jobba i skogen.
   Logotypeen Hagström, internationellt utan prickarna över ö.
   Albin hade filmkamera. Öppnade filial i New York. Exporterade efter andra världskriget.
   Arrangerade dragspelskurser: ”Det var inte fint nog”.
   Teknikern Michael B Tretow. ”Han fostrade många”.
   Affärerna blev en samlingspunkt för musiker.
   Då fanns det många dansbanor och Jularbo var stor idol.
   Sedan kom kritiken med Sten Broman i spetsen: ”Outhärdligt”.
   Albin upptäckte jazz i USA. Och Gibson-gitarren 1952. Det gjordes 15 000 dragspel på ett år men på 50-talet började dragspel att tappa mark.
   Albin fick blodförgiftning och dog 3 april1952. Hela bygden sörjde. Då tog Karl-Erik, 20 år, över verksamheten.
   23 minuter in i dokumentären började historien med produktion av elgitarrer. Kopior av Gibson. Patent på skenan i gitarrhalsen som gjorde den stabil.
   20 december 1957 började tillverkningen av högtalare.
   Ungdomskultur med Owe Törnqvist i spetsen tog över och gitarren blev populär.
   Begravde dragspelen när Fender-gitarren dök upp på slutet av 50-talet.
   Tretow: ”Popgitarrer med glitter och pärlemor”.
   ”Borrade hål i gitarren”. En elgitarrboom inleddes när Beatles dök upp
   1966. Cordelia Jackson spelade på en Hagström-gitarr. Hantverksskickligt. Zappa och Larry Coryell.
   Jimi Hendrix eldade upp gitarren. ”Synd på så fina gitarrer”.
   Sedan tog japanerna över.
   Hagström började göra PA, sånganläggningar och förstärkare och satsade på dansband på 70-talet.
   ABBA, första världsturnén. Sponsrade sånganläggningen.
   Tretow: ”Så avancerade”. ”Hagström stod för spets”.
   Synth-gitarr. Disco slog ut dansbandsbranschen.
   Mikael Wiehe spelade på en Hagström-gitarr i Hoola Bandoola.
   Hagström sålde allt 1983 och förvaltar numera fastigheter. Arbetsförmedlingen finns i det gamla huset.
   Fortfarande enorm efterfrågan i USA. Hagström har blivit kult.

DYLAN: Olle valde A Complete Unknown A conversation with Dylan.




24 juni 2025
Alehouse Sessions: pubmusik från 1600-talet (SvtPlay, 2023, 59 min)
The Alehouse Sessions with Barokksolistene
Som en musikalisk och svängig pubrunda! Den skandinavisk-brittiska ensemblen Barokksolistene under ledning av Bjarke Eite spelar pubmusik från 1600-talets London. En hybrid av folkmusik och komponerad musik. Dåvarande engelska statschefen och lordprotektorn Oliver Cromwell hatade all form av underhållning och hade låtit stänga ner alla teatrar. Så musik och annan underhållning kom i stället att flytta in - i ölstugan! Och människor strömmade till.
   Bjarte Eike (Norge): violin, vocals, artistic director/Fredrik Bock (Sverige): guitar, charango, vocals/Per Buhre (Sverige): viola, vocals/Tom Guthrie (UK): lead vocals, violin/Johannes Lundberg (SE): double bass, vocals/Helge Andreas Norbakken (Norge): percussion, vocals/Steven Player (UK): dance, guitar, vocals/Hans Knut Sveen (Norge): harmonium, harpsichord, vocals/Milos Valent (SK): violin, viola, vocals

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”It's aldright ma (I'm only bleeding)”” med Lars Hoffsten som gäst.




1 juli 2025
KRIS KRISTOFFERSON *Intimate Acoustic Set*, Plaza de la Trinidad (YouTube, 25 juli 2010
   Medan mörkret sänkte sig över San Sebastian:
   Shipwrecked in the 80s/Darby's Castle/Me and Bobby McGee/Here comes that rainbow again/Best of All Possible Worlds/Help Me Make It Through the Night/Casey's Last Ride/Nobody Wins/The Circle/From Here To Forever/Loving Her Was Easier/The Heart/Sandinista/Just the Other Side of Nowhere/Jody & The Kid/The Promise/Sunday Mornin' Comin' Down/The Silver Tongued Devil and I/For the Good Times
Extra: Moment Of Forever/Please don't tell me how the story ends

DYLAN: Janne valde: Off the record: Jim Keltner




8 juli 2025
STEVE EARLE at The Current. 26 juni 2019 Icehouse MPLS, Minneapolis, MN, USA
00:08 Dublin Blues (Guy Clark) 07:31 Desperados waiting for a train (Guy Clark) 13:45 Now She's Gone 17:15 Goodbye 23:03 Feel Alright 26:10 Jerusalem 33:30 Copperhead Road
   Veteran folk singer Steve Earle shared an intimate, seven-song concert with a small group of fans at Minneapolis club Icehouse in June. He shared his stories of Guy Clark, who helped Earle get into the music industry in the 1970s and played a couple songs from his 2019 album – 'Guy' – that pays tribute to his mentor. Earle also played solo acoustic versions of 5 songs throughout his storied career.




15 juli 2025
JOEL ALME: Jills veranda (SvtPlay, 2015, 59 min)
Det är dags för artisten Joel Alme att komma till Nashville. Joel bär med sig en mörk och trasig familjehistoria och kommer till Nashville med en önskan om att träffa någon som lever i utkanten av samhället. Joel och Jill blir inbjudna till ett fängelse där de framför en låt tillsammans.
   Inspelat 27-31 maj 2015. Programmet inleds med diskussion om dödsstraffet. Fina Nashville-bilder.
   Jill Johnson har en ny veranda. Gäster tar med en låt till programmet. Joel vill utforska countryns röster. Står vid bagagebandet på flygplatsen. Har en liten röd resväska + gitarr. Första gången han är i USA.
   För första gången har Joel tidigare på våren 2015 släppt ett album på svenska, ”Flyktligan”.
   Står på bron över Cumberland River i Nashville och diskuterar. Joel växte upp med mamma, styvfar och lillasyster. Alla söp ihjäl sig. Missbrukare hela bunten.
   Joel: ”Man ärver en spiral”.
   Joel Almes bucketlist: 1. Atmosfären. 2. Spela en låt. 3. Träffa någon som lever utanför samhället. 4. Träffa Obama...
   ”Rainbow road” av Dan Penn/Donnie Fritts med Bill Brandon 1968.
   Han vill se det riktiga Nashville.
   Sharon Vaughn, Gillian Welch berättar. ”Country är en konstform”.
   Joel och Jill repar på verandan.
   USA. Fler fängelser än college och universitet. 2 miljoner sitter i fängelse. 2700 väntar på avrättning.
   Gripande när Joel träffar fångarna. Rap till en rytm.
   Joel: ”Jag var chockad”. Spelade Dylans ”I threw it all away” för fångarna.
   Full moon picking party på landet. Sammankomst på landet.
   Är man inte välkommen hem går det åt helvete.
   ”Let it be me”, duett med Jill på fängelset. Stråkar och en akustisk gitarr.
   Sedan duetten ”Rainbow Road” inför alla fångar.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Nettie Moore” med Peter Holst som gäst.




29 juli 2025
PAUL SIMON: In restless dreams (SvtPlay, 2024, 1:32)
En intim och unik dokumentär i två delar om en av vår tids största musiker, Paul Simon. Dokumentären börjar i musikstudion där vi får följa skapandet av Simons senaste soloalbum, "Seven Psalms". Filmen är en heltäckande berättelse om en unik världskarriär som sträcker sig över sex årtionden.
   Genom arkivmaterial och exklusiva möten får vi följa med från uppväxten i Queens, New York, till folkrockduon Simon & Garfunkel, med barndomsvännen Art Garfunkel och sedan vidare in i solokarriären. Vi får uppleva höjdpunkter som "The Sound of Silence" och "Graceland". En uppmärksammad amerikansk dokumentärfilm från 2023 av den Oscarsbelönade regissören Alex Gibney.
1. Första versen.
   En kort figur tar stegen ut från en bil.
   Paul Simon född 1941.
   Wimberley, Texas, juni 2021. Ljudet av en tramporgel.
   Paul: ”Det sägs att gitarrister ägnar halva livet åt att stämma gitarren, andra halvan att spela ostämt”.
   15 januari 2010. ”Seven psalms”.
   Idolerna hette Mickey Mantle, John F Kennedy, Lenny Bruce och Elvis Presley. Namnet Presley tyckte han var jättekonstigt.
   Bodde på 70th street i Queens. Simon & Garfunkel bildades men hette först Tom & Jerry. Gillade Everly Bros ”Bye bye love”.
   ”Hey schoolgirl” på Big Records. ”Pappa tyckte det var korkad musik.”
   Tillsammans med Edie Brickell flyttade Paul till Hill Country, Austin.
   Tappade hörseln på höger öra.
   Orgel. Teknikerns åsikt: ”Kind of beautiful”
   Demo 1964. ”The sounds of silence”. Åkte till London England.
   Tillbaka i NYC 1964 hade producenten Tom Wilson arrangerat om inspelningen av ”The sound of silence”.
   Wynton Marsalis, trumpet, uttalar sig.
   ”Utan friktion ingen rörelse”.
   Paul Simons låtar är inga samhällskommentarer.
   Teknikern/producenten Roy Halee kom efter Tom Wilson.
   Musikfestivalen i Monterey, California 16 juni 1967. Inget gage.
   1969. ”Bridge over troubled water”.
   September 2021. New York. Inspelning. Live i mixerrummet.
   Paul ”Harmonin i vår vänskap gick sönder”

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Kärleksbrevet till Dylan” med Isabella Lundgren som gäst.




5 augusti 2025
PAUL SIMON: In restless dreams (SvtPlay, 2024, 1:51)
2. Andra versen
I början av 1970-talet går Simon & Garfunkel skilda vägar, och Paul Simon inleder sin solokarriär och gör ett hyllat framträdande i humorprogrammet Saturday Night Live. De två barndomsvännerna återförenas på scen och Paul Simon skapar albumet ”Graceland”. tillsammans med musiker från Sydafrika.
   Kyrka i Houston Texas.
   Dave Van Ronk hade en enorm skivsamling.
   Splittring Simon & Garfunkel. Paul: ”Art orkestrerade allt”.
   Los Incas. Världsmusik. Ska. Reggae ”Mother and child reunion”
   Saturday Night Live. ”Still crazy after all these ears”.
   Korte Simon spelade basket med långa basketspelare.
   Tillsammans med George Harrison på SNL: ”Bye bye love” och ”Here comes the sun”
   ”Örat söker sig till det som stör”.
   Grammy-utdelning 1 mars 1975:
   John Lennon och Paul Simon. John: ”Vem av er är Ringo?”
   Paul: ”Berömmelse är ett gift”. Harper Simon, son.
   Filmen ”One trick pony” med bland annat Lou Reed var en flopp.
   Central Park 1981. Återförening Simon & Garfunkel sjunger ”Homeward bound”. Halv miljon publik ”The boxer”. ”The late great Johnny Ace” som handlar om både Johnny Ace och John Lennon.
   Återigen stridigheter i duon.
   Paul var gift med Peggy Harper, Carie Fischer och nu Edie Brickell (född 1966), gifte sig 1992.
   Februari 1985. Johannesburg stor publik.
   Miriam Makeba. Brasilianbsk grupp, Sound Of Brazil. Milton Nascimento.
Central Park 1991. Många trummisar, stort band.
Utmaning är viktigt För Paul Simon.

DYLAN: Olle anlitade vår gemensamme vän och Bob Dylan-expert Thomas Eklund som bjuder på följande intressanta historia om låten ”Chimes of freedom”:

”JAG FICK INSPIRATION att fördjupa mig i ”Chimes of Freedom”, när jag noterade att Bruce Springsteen avslutade sina konserter i Europa denna sommar, med låten. Nedan är från Manchester 14 maj 2025:



   Bob Dylan gjorde en legendarisk TV-inspelning i Toronto 1 februari 1964 för det kanadensiska programmet Quest. Dylan spelade sex låtar ”The Times They Are A-Changin’”, ”Talkin’ World War III Blues”, ”The Lonesome Death of Hattie Carroll”, ”Girl from the North Country”, ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” och ”Restless Farewell”.


Under vistelsen bodde Bob på Waldorf Astoria Hotell. I samma kvarter fanns St. Paul's Church. Kyrkklockorna hördes väl till hotellet. Under natten var det oerhört dåligt väder med åska och blixtar.

   Denna natt skrev Bob låten ”Chimes of Freedom”, en av hans mest poetiska och politiskt laddade låtar, på hotellets brevpapper, inspirerad av kyrkklockorna och vädret utanför. Låten är sju minuter lång med sex verser. Den visar hans storhet som poet där orden mjukt och melodiskt växer fram. Delar av texten är svårtolkad men budskapet mycket tydligt.
   Den gavs ut på albumet ”Another Side of Bob Dylan” (1964). Han började direkt att framföralåten.



Den blev en stor hit med ”The Byrds”, i nedkortad version:



   Fler vilka tolkat låten är Adele, Johnny Cash, Miley Cyrus, Pete Townshend, Jeff Beck, Elvis Costello, Mark Knopfler, Eric Burdon, Sting, Patti Smith, Pete Seeger, Steve Earle, U2, Jefferson Starship, Bruce Springsteen, Carly Simon, Joan Baez, Jackson Browne, Sinéad O’Connor, Billy Joel med flera
   1988 genomfördes en världsturné i samverkan med Amnesty, ”Human rights now”, där Bruce Springsteen, Sting, Peter Gabriel, Tracy Chapman, Youssou N'Dour, Milon Garcia med flera deltog. Varje framträdande slutade med att de gemensamt framförde "Chimes of Feedom".



/ Håkan

#12: NICK LOWE

#12 NICK LOWE: So it goes (Stiff, 1976)



/ Håkan

Englandslistan: 11 oktober 1969

DEN AMERIKANSKA SÅNGERSKAN BOBBIE GENTRY fick ju en jättehit 1967 med sin personligt egenskrivna låt ”Ode to Billy Joe”, ni vet historien om han som hoppade från Tallahatchie Bridge. En typisk one hit wonder och Bobbie kunde aldrig upprepa succén. Snabbt efter genombrottet började hon spela in covers på singlarna, Doug Kershaw, Beatles (”The fool on the hill”) bland annat, och hamnade 1969 på den ganska ospännande Burt Bacharach-låten. Släpptes aldrig på singel i hennes hemland men i England gjorde den stor succé.
   Bobbie Gentry slogs om förstaplatsen med Creedence-låten ”Bad moon rising” och Jane Birkin och Serge Gainsbourgs stönande version av ”Je t'aime... moi non plus”... ”Härliga tider” innan The Archies, nykomling den här veckan, sedan kom och ockuperade Englandslistans förstaplats i sex veckor med ”Sugar, sugar”.
   Den nya artisten David Bowie höll på att slå igenom och fick en snabbklättrande hit med ”Space oddity” som kom att nå en femteplats som bäst.
   I ekot av ”Je t'aime... moi non plus”-uppståndelsen släpptes en engelsk instrumentalversion med Sound Nice, producerad av Gus Dudgeon, som en mindre uppmärksammad hit.
   Vid sidan av ”Sugar sugar” (Archies) kom ytterligare några nykomlingar som klättrade högt på listan. Hollies inspelning av en amerikansk låt, ”He ain't heavy... he's my brother” blev gruppens sista stora hit och Fleetwood Mac följde upp sina framgångar med ”Albatross” och ”Man of thre world” med ”Oh well” som också var den gruppens sista stora hit.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: Temptations ”Cloud 9”.

/ Håkan

#13: THE LIGHTNING SEEDS

#13 THE LIGHTNING SEEDS: The life of Riley (Virgin 1992)



/ Håkan

#14: BILLY BREMNER

#14 BILLY BREMNER: Laughter turns to tears (Stiff, 1982)



/ Håkan

#15: DUCKS DELUXE

#15 DUCKS DELUXE: Love’s melody (RCA, 1974)



/ Håkan

#16: THE CHAIRMEN OF THE BOARD

#16 CHAIRMEN OF THE BOARD: (You’ve got me) dangling on a string (Invictus, 1970)



/ Håkan

#17: MAGNUS LINDBERG

#17 MAGNUS LINDBERG: Tiden bara rinner iväg (Parlophone, 1979)



/ Håkan

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.