Blogginlägg från augusti, 2007

Den förförande doften av vinyl

SOM NI KANSKE KAN RÄKNA UT AV av design och bildval på den här sidan så kommer det att förekomma återblickar i pophistorien på Håkans Pop och i övrigt åtskilliga reflektioner tillbaka i tiden. Då är det svårt, för att inte säga omöjligt, att komma förbi den förförande doften av vinyl.
   Uppvuxen som jag är i en skivhungrig vinylgeneration så går det bara inte att släppa fascinationen för vinylskivor, etiketter och omslag som det en gång var. Försökte få webdesignern Anders att krama ut vinyldoft från hemsidans bilder genom dataskärmen och ut till varje besökare. Men han lyckades faktiskt inte.
   Det började naturligtvis tidigt med 50-talets så kallade stenkakor vid föräldrarnas radiogrammofon. Kan inte påstå att jag musikaliskt sög åt mig all musik som strömmade ut ur högtalarna men däremot fastnade jag ofta för etiketterna. De snirkligt designade med skivbolagslogotypen som tyngdpunkt. Och all information, artist, låtskrivare, förlag, som jag läste men orden, namnen och bolagen var okända för mig. Då.
   78:orna var tunga, styva och otympliga men också otroligt sköra skivor. Tappade man den i golvet så var det adjöss med den skivan som likt en porslinsvas gick i tusen bitar. Skivorna kallades därför mycket passande för stenkakor och var inte gjorda i materialet vinyl utan av något som hette schellack som vissa kallade gummilacka, har jag läst mig till nu i efterhand, men materialet var knappast var så flexibelt som ordet låter.

DET VAR MED ANDRA ORD ETT VARSAMT intresse att sortera stenkakor, skriva på titlar på de anonyma skivomslagen och hela tiden storögt fascineras av den röda Decca-etiketten där det i guldskrift stod ” (We’re gonna) ROCK AROUND THE CLOCK” med Bill Haley & his Comets på. En skiva som nu sitter på väggen i min mammas andra sovrum. Som en symbol från en tid som var och som ett minne från musiken som gällde då.
   ”Rock around the clock” måste rimligtvis ha varit den första genuina rocklåt jag hörde. Alltså kom den att symbolisera rock’n’roll i min lilla hjärna. Vilket gjorde att artister som Elvis Presley, Little Richard och Jerry Lee Lewis då kom i andra hand.
   Jag fick en gång möjlighet att uppleva Bill Haley på konsert, i september 1972. En hederlig gammal rock’n’roll-gala med några svenska profiler, bland annat Rock-Olga, som uppvärmare.
   Trots många revivals efter 50-talets legendariska höjdpunkter så var Haley 1972 hopplöst out of date. En gubbe, 45 år, med hög panna och av närmast marginaliserad betydelse gjorde han ett rutinmässigt uppträdande av sina mest kända låtar, ”See you later, alligator”, ”Crazy man crazy” och, givetvis, ”Rock around the clock”.
   Jag vet inte hur hans psykiska tillstånd var just vid det tillfället men Haley var onekligen på glid utför under 70-talet. Grava alkoholproblem och en allvarlig hjärntumör ledde till hans död 1981.
   Men det var ju inte rock’n’roll-musikens historia jag skulle berätta här. Förutom stenkakorna i radiogrammofonen bodde jag inte i ett hem med många skivor. 78:orna slutade produceras 1957 och vinyl kom att bli det nya materialet med helt andra hastigheter, 45 (singel) eller 33 1/3 (LP), som gav helt andra möjligheter att reproducera musiken på skiva.

SÅ DET SKULLE DRÖJA TILL JULEN 1963 innan jag kom i kontakt med den första vinylskivan. Revolutionen i mina öron hade skett några månader innan jul, The Beatles på Drop In, och singeln ”She loves you” fanns på önskelistan som julklapp. Den första vinylskivan i hemmet var ett faktum.
   Men då var inte doften av vinyl den mest framträdande. För i ett annat julpaket låg en liten kartong med apelsindoftande choklad. I många år trodde jag att vinyl doftade som apelsinchoklad, faktiskt. Ja, det är till och med så att när jag än i dag ser det orangefärgade skivomslaget så förnimmer jag en svag doft av choklad.
   Jag var hängiven radiolyssnare, från julen 1964 en ännu mer hängiven bandspelarfantast så musik i hemmet var nästan uteslutande inspelad på min Philips rullbandspelare. Så skivor var än så länge en bristvara och det skulle dröja till sommaren 1967 innan jag med hjälp av mina sommarjobbspengar kunde köpa en LP för egna pengar: ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” i mono.
   Vinyl, eller PVC-plast som det också kallas, var det mest övervägande skivmaterialet under 60-, 70- och 80-talet. Men det hände saker under resans gång. Inte minst med singlarna som exempelvis under punkrevolution i mitten av 70-talet fick fantasierna att blomma och plötsligt var 7”-singlarna hetast i världen. Som ni förstår av länkarna på sidan här har jag varit en Stiff-freak sedan dag 1. Och det finns nog många anledningar till att återkomma till den fantastiska tiden i de här spalterna.

/ Håkan

Skiva: En omfattande Ringo Starr-samling

RINGO STARR: Photograph: The very best of Ringo (Apple/Capitol/EMI)
Från och med nu kommer det då och då också att förekomma utförliga skivrecensioner på den här sidan. Samlingsskivor eller återutgivningar som på något sätt är aktuella. Ofta nyutgivna men i vissa fall kan det också dyka upp en nyskriven recension av en gammal skiva om det plötsligt finns anledning att backa bandet.
   Jag inleder med en samlingsskiva med Ringo Starr, den garanterat fjärde-rankade Beatles-medlemmen, som släpps just idag. Samma dag som vi nåtts av beskedet att fjärde-platsen inte är så mycket värd…
   Det är den första samlingsskivan i ämnet som täcker in hela hans solokarriär. Med anledning av att han åter tecknade kontrakt med sitt gamla EMI har han slutit cirkeln och kan då även inkludera låtar från åren 1976 till 2005, då han inte var EMI-artist. Fast låtarna från den tiden är i minoritet och ska i ärlighetens namn också vara det.
   Ringo Starrs skivproduktion var egentligen bara regelbunden och flitig på det tidiga 70-talet när han producerade tämligen starka album som ”Ringo” och ”Goodnight Vienna”. Visserligen med mycket, mycket hjälp från sina tidigare Beatles-kollegor och andra kända kompisar i pop- och rockvärlden.

Endast i undantagsfall tycker jag samlingsskivor kan frångå traditionen att vara kronologiska. Jag tycker utvecklingen för en artist över åren ska löpa logiskt år för år så att det musikaliskt blir en följetong, en historia och en resa som hänger ihop. Här är det med några få, visserligen förklarliga, undantag en naturligt kronologisk ordning av låtar.
   Det var ju så att Ringo startade sin karriär med två ganska udda soloskivor. Först ”Sentimental journey” med uteslutande evergreenscovers som följdes av countryskivan ”Beaucoups of blues”. Inga hits med andra ord. Ändå finns titellåten från countryskivan inkluderad här men de har valt bort den som öppningslåt till förmån för hans kanske allra starkaste låtar, ”Photograph” och ”It don’t come easy”, som är en fantastisk inledning på samlingsskivan.
   Att det finns plats för en udda singel-b-sida som ”Early 1970” tycker jag är glädjande. Det är Ringos kommentar till Paul McCartneys attityd när han stämde de övriga Beatles-medlemmarna i den uppmärksammade konflikten som splittrade gruppen tidigt 1970.
   Sedan är det enbart en lättnad att slippa allt återanvänt livematerial från Ringos All Starr Band, coverorkestern som genom åren utvecklats till något mycket opersonligt. Senaste upplagan innehöll exempelvis Richard Marx och upprepningen av gamla covers blir i det sammanhanget nästan smärtsam.

Då är de sporadiska nedslagen i Ringos senare studioproduktion faktiskt mycket bättre fast det var länge sedan han gjorde ett helt album av genomgående bra kvalité. Men på några enstaka låtar, exempelvis ”Weight of the world” och ”King of broken hearts”, är det klart godkänt.
   Ringos gästinhopp på Buck Owens ”Act naturally” finns lite omotiverat inkluderad här. Låten har visserligen en stark Ringo-prägel, han sjöng den i Beatles, men det finns roligare duetter i hans historia. Exempelvis ”Lay down your arms” med Stevie Nicks, från en Harry Nilsson-tributen “For the love of Harry”).
   Och på tal om saknade låtar hade jag inte blivit besviken om låtar som Paul McCartneys “Six o’clock”, Randy Newmans ”Have you seen my baby” eller Joe Walsh-samarbetet ”In my car” funnits med.
   Omslaget, hämtat från 1973 när Ringo bär stjärndekorerade sologlasögon, är rätt färglöst men promotionfilmerna på dvd-skivan som följer med är intressanta. Tidsdokument från det tidiga 70-talet. Bäst är inspelningarna från taket på Capitol Tower i Hollywood med kompisen Harry Nilsson.

/ Håkan

Karin Wistrand gav låtarna sin egen personlighet

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/8 2007.

JEREMIAS SESSION BAND
Nora Folkets Park 23/8 2007

PUBLIKREKORDET FRÅN 1954 (2335 personer på Snoddas) stod sig med marginal. Men det var fem hundra till stor del mycket nöjda konsertbesökare som lämnade det gemytliga Nora Folkets Park strax efter klockan tio i torsdags kväll.
   Den övervägande äldre publiken hade kanske väntat sig ett samkväm i vistempo men fick sig till livs en annorlunda, spännande och stundtals mycket udda tolkning av Jeremias i Tröstlösa. Och dessutom en mycket logisk men ändå överraskande gästartist i Nora-sonen Lasse Wellander.
   Efter uruppförandet i våras på Örebro Slott, där jag uppfattade det mesta som överraskande bra, tog sig Staffan Ernestams hela tiden växande projekt på torsdagskvällen till en ny kvalitativ och konstnärligt hög nivå.
   Det var inte på något sätt överraskande men från en hög utgångspunkt hade förväntningarna växt till sig anmärkningsvärt. Med det i bagaget var det otroligt förlösande att konstatera hur de i våras flitigt spridda höjdpunkterna nu hade förvandlats och utökats till en mäktig helhet.
   Föreställningen då hade många tydliga detaljer men blev sammantaget lite ostrukturerad med alla sina gästartister och blandningen av Jeremias-material och rena coverlåtar. Nu fanns det under nästan två timmar en tydlig röd tråd där det till hundra procent var Jeremias-texter i centrum. Tillsammans med ett mer fokuserat mellansnack, där viktig information i ämnet blandades med lättsammare skämt, som sydde ihop temat till något mycket genuint. Som jag tror håller ända in i inspelningsstudion och på en kommande skiva, kanske.

FÖR EN NÅGOT VILSEN OCH I ÄMNET malplacerad rocksjäl som undertecknad var det mycket givande att få bli serverad de här anekdoterna och detaljerna i Jeremias historia mellan all musikalisk godis i så många omväxlande skepnader.
   Staffan stod längst fram, sjöng och höll i snacket men bandet han hade med sig har en otrolig spännvidd. Med många fina duktiga musiker som möjligen några timmar ytterligare konsert hade givit full rättvisa på alla händer.
   Inte ens vid mikrofonen var Staffan bäst för kvällen. En totalt omöjlig uppgift när man har Karin Wistrand bredvid sig. Som nu växt in i det stora bandet och verkligen gav låtarna sin egen personlighet.
   Även Niclas Ekholm, min egen favorit, gjorde ett mycket starkt sångnummer av ”Man kallar det att glömma”.
   Den största succén i detta storband är givetvis att alla pusselbitar passar tillsammans. Under ledning av kapellmästaren, basisten Fredrik Landh, lät det underbart homogent om både band och arrangemang. Från det läckert smygande men svängiga folkmusikstuket via det akustiska, nedstämda partiet till både suggestiv episk rock och den mer traditionella avslutnings-rock’n’rollen.
   Där instrumentala insatser från Jeanette Anderssons fiol, Niclas Bäcklunds saxofon och Clas Olofssons steelguitar kryddade den musikaliska måltiden ytterligare. Som var minst lika imponerande som tillfällige bandmedlemmen och gitarristen Lasse Wellander som tyvärr inte kan medverka vid lördagskvällens föreställning i Stadsparken i Örebro. Då jag hoppas att Ernestam & Co har plockat fram ett annat ess ur rockärmen.

/ Håkan

"Mount Pleasure"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/08 2007.

Moneybrother
Mount Pleasure
(Burning Heart/Bonnier Amigo)

Moneybrother kan omöjligt misslyckas. Ännu en toppskiva, ännu en formidabel mix av soul, pop med stort P, rock och några kryddstänk rastafari. Det blir en numera klassisk Moneybrother-blandning som aldrig känns varken upprepande eller förutsägbar. Ty energin är så talande, den melodiösa skönheten stundtals så tydlig och helheten, i all sin omväxling, så tung.
Öppningen, med "Guess who's gonna get some tonight" och "Down at the R", är ännu en gång så majestätisk och stark. Där det slarvigt röjiga temat vägs upp av små, små (ibland fräckt lånade) detaljer i arrangemang och ett på samma gång både känslostarkt och koncentrerat körande från musikerna.
   Det kommer ytterligare några starka rocklåtar på skivan, "Any other heart" och "I know it ain't right" (fast den oväntat har ett akustiskt tema), men skivans ypperliga höjdpunkt är en duett.
   I "It might as well be now" gör norskan Ane Brun en "Anna Ternheim" och förvandlar sina sångstrofer till en egen sång och ett eget framträdande. Som står i sån underbar kontrast till Moneybrothers sedvanligt söndersjungna röst och det stiliga pianot.

/ Håkan

Just like starting over

JAG BÖRJAR MED EN LÅTTITEL TILL RUBRIK. Tycker den passar bra. Som titel. Som rubrik. Som en förklaring på vad som just nu håller på att hända: En nystart. Men rubriken är inte så filosofisk som ni kan tro. Jag bara vände mig ett knappt halvt varv från min stol framför datorn och där bredvid fönstret hänger det fem vinylsinglar utan omslag på väggen. Och den översta, John Lennons ”(Just like) starting over”, sammanfattar ju nuläget perfekt. Det är bara som att starta om.
   Efter mitt nio månader långa bloggande på Kollegiet, vars texter ni numera även hittar här, tänkte jag nog ta en liten konstpaus, ladda batterierna och på sin höjd skaffa en enkel bloggsida för att kunna skriva av mig de mest nördiga tankarna jag ständigt går och bär på.
   Men allt blir ju inte som man från början tänkt sig. Så är det med livet, så är det med texterna jag skriver och så var det naturligtvis även här.
   Anders Jakobson, arbetskamrat, vän, ypperlig webdesigner, recensent, dödsmetall-trummis och genuint musikintresserad, föreslog att jag skulle registrera www.hakanpettersson.se och ha en blogg där. Han skulle hjälpa mig bygga sidan. Kändes inledningsvis som ett otroligt ambitiöst projekt men också väldigt inspirerande. Med argument som att jag där skulle kunna samla alla mina texter, konsertlistor och övrig dokumentation fick mig att snabbt bestämma mig, betala in startavgiften och inleda den kreativa processen.

BÅDE PÅ DEN TEKNISKA SIDAN, där Anders är helt ansvarig, och den kreativa sidan har vi under en kort tid slängt idéer till varandra och mindre än ett dygn efter registrering fastnade jag för titeln ”Håkans Pop”. Håkan Pop har varit mitt alter ego i typ 35 år och det kan fungera som igenkänning men namnet är också en allmän fingervisning på vad som kommer att förekomma på den här sidan. Pop i dess alla skepnader och genom alla tider. Plus mängder av egna erfarenheter.
   Om ni tycker er ana lite damm på vinylskivan, fotograferad av min dotter Emily, överst på sidan så är det riktigt. Det är en klassiker från 1978 på CBS-etiketten, exakt vilken kanske jag får en anledning att återkomma till, och jag tycker det symboliserar andan på den här sidan: Gamla skivor i ett nytt ljus. Att återupprätta historien och berätta om alla små intressanta händelser, bortglömda anekdoter och nördiga detaljer. Ingenting är så naivt eller ointressant att det inte går att återberätta eller zooma in för att detaljstuderas. Jag älskar parenteser.
   Jag kommer efterhand att fylla på sidan med en massa dokumentation som jag samlat på mig genom åren. Både text- och bildmässigt kommer innehållet att svälla. Av rent praktiska skäl kan det ta en viss tid att expandera men stora och små saker sker regelbundet här.
   Välkomna! Sa jag det? Och kom gärna med kommentarer till inläggen. Ni kan börja med att gissa vilken LP som ligger på skivtallriken häruppe på sidan.

FOTNOT: Jag är ingen extremt noggrann skivsamlare men om ni undrar så hänger jag inte upp rariteterna på väggen. Samtliga fem vinylsinglar, som jag nämnde inledningsvis, är dubbletter och råkar vara amerikanska kopior av de engelska original jag samlar mer seriöst på. Men de är snygga att titta på, med innehållsrika etiketter, i autentiska svarta (i ett fall grön och genomskinlig) vinyl. Även där finns det anledning att återkomma i ämnet.

/ Håkan

Bättre och roligare än det band som härjade runt 1980

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/8 2007.

KONSERT
Dag Vag
Backstage, Örebro 18/8 2007

I det här fallet kan det mycket väl vara så att gammal är äldst. Men dagens Dag Vag är troligen både bättre och roligare än det band som härjade runt i media och på klubbscenerna runt 1980. Fast ansiktena är identiska. Det kunde, inte minst, konstateras efter lördagskvällens glada konsert på Backstage.
   Det var inte fullpackat i lokalen men det blev ändå hög stämning och klackarna i taket som slutade med att gruppen blev inropad tre gånger. Och hade inte den avledande musiken kommit efter ”Snorbloos” hade nog publiken stått kvar än och krävt mer.
   Det blev med andra ord en rejäl dos Dag Vag, nästan två timmar och 27 låtar av en ganska imponerande repertoar som blandade ”gammalt och modernt” som frontmannen Stig Vig uttryckte det.
   Denne Vig, eller långe Per som Mats Ronander en gång döpte honom till, var coolheten personifierad både i och mellan låtarna. Bandet har visserligen två stadiga gitarrister, trollkarlarna Beno Zeno och Zilverzurfarn, men det är kring bröderna Odeltorps rytmer, bas och trummor, som bandet bygger sitt speciella sound. Det glada, tajta och uppsluppna soundet som nästan är omöjligt att stå känslokall inför. Att sedan få höra allt i den ljuvliga akustik som Backstages lokal bjuder på var en ren bonus.
   När det svängde som mest, ”Dansar med mig själv”, ””(Ge) bullen (ett ben)” och ”Dimma”, var det definitivt musik för 2007 och ingen trött och mossig revival vi fick uppleva. Dag Vag har uppenbart mycket kvar att ge.
   Det visade inte minst låtarna från förra årets ”Kackerlacka”-album som på scen smälte samman med de gamla klassikerna alldeles smärtfritt. ”Bland gamla och unga”, ”Jag vaknade upp” och ”Tiden jagar oss alla” är redan fullvuxna Dag Vag-låtar.
   Lördagskvällens konsert var ursprungligen tänkt som en helkväll i två set men Dag Vag valde att köra ett enkelt set men där den lilla hysterin i lokalen, tillsammans med den påtagligt egna spelglädjen, gjorde att den flexibla repertoaren bara växte. Med bland annat hela tio extralåtar som gjorde konserten så omfattande att det nog, misstänker jag, till slut motsvarade de ursprungliga två seten.
   Den spontana låtlistan blev därför lite ryckig och hoppig där extasen infann sig vid lite fel ögonblick och konserten blev som helhet inte den där spikraka och homogena vägen till en jublande final.

Dags Vags låtar:
Bland gamla och unga
Törst
En del av dej
Låt det komma ut
Jag vaknade upp
Fattiga & rika
Flyger
Min pappa
Dansar med mej själv
Bullen
Du får aldrig nog
Tjockhult
Musik
Egyptian reggae
Är du redo?
Samma sak
Tom
Hellre en raket

Extranummer 1:
Tiden jagar oss alla
Trycke e för mycke
Dimma

Extranummer 2:
Mot solen
Jag blev inte hög
Popitop

Extranummer 3:
Glappkontakt
Snorbloos

/ Håkan

1979 revisited: Avhopp chockar progressiva musikrörelsen

Ännu en genomgång av svensk rockmusik. Reflektioner i allmänhet och några synpunkter kring aktuella skivor hösten 1979. Jag missade helt det uppenbara att Eldkvarn fortfarande var kvar på ett så kallat vänsterbolag. Men lustigt nog siktade jag in mig på Ted Ström och Mikael Ramel som senare skulle flytta till mina hemtrakter.

I följetongen utan början och slut har vi kommit till ytterligare ett spännande avsnitt om den mångfasetterade svenska skivbranschen med alla dess skiftningar och riktningar. Skivor dräller in från höger och vänster, bakifrån och framifrån.
  Den svenska så kallade progressiva musikrörelsen har under flera års tid chockats av avhopp. Artister som tycker sig uppleva situationen tvångsmässig inom rörelsen och/eller vill få chansen att nå fler lyssnare via en större distributionsapparat.
   Avhopp som Turid, Lasse Tennander, Kenny Håkansson och nu också Ted Ström och Mikael Ramel, som båda har nya skivor ute, är i och för sig stora affischnamn, men ingalunda musikrörelsens viktigaste namn. Skulle däremot en så begåvad och skicklig låtskrivare/gitarrist/sångare som Ulf Dageby, som är en så total inspirationskälla, lämna sitt Nationalteatern och rörelsen vore det betydligt allvarligare om man vill uttrycka det milt.
   Ted Ström har varit med sedan starten 1969 och har nu, efter skivor med Contact, Norrbottens Järn, Swedbergs Swänggäng och några soloplattor, beslutat sig för att återvända till Stockholm. ”För evigt ung” (Sonet) är bilden av den ”nye” som rannsakar sig i ord och ton.

   Det är fortfarande medvetenhet i det han gör men skivan är också en arrangemangsmässig triumf. Med killar som Stefan Björklund och Lasse Englund bakom gitarrerna är det svårt att misslyckas.
   Skivans inledning måste vara det bästa Ted någonsin gjort. ”Vinterresa”, med Stefans slutsolo som höjdpunkt, och ”Segla ut”, där Lasse visar vilken härlig slidegitarrist han är, är toppar på en LP som inte är så jämn men ändå en rejäl comeback för Ted Ström.

Ingen kan kritisera attityder och andra företeelser i vårt samhälle som Mikael Ramel. Han är en finsnickare såväl textmässigt som musikaliskt. Små arrangemang till de gemytliga melodierna.
   ”Rycker dej i svansen” (Sonet) härstammar från två olika inspelningar. En med hans egen grupp, med bland annat Bosse Skoglund och Kenny Håkansson, och en ihop med bandet Splash som har blås i instrumenteringen.
   ”Mr Stand-In”, som inleder, är skivans bästa låt där Mikael på sitt speciella sätt vänder sig mot den likriktade discomusiken.
   Stockholmsbandet Reeperbahn har ett passande och lagom provokativt namn för att tillhöra nya vågens svenska avdelning. Deras debutplatta (Mercury) visar att de är en mogen grupp trots den ungdomliga framtoningen. Och med producenten Ulf Wahlberg, med bland annat Magnum Bonum på sitt samvete, bakom rattarna blir soundet slipat och de skriver själva bättre låtar än några andra svenska band jag har hört i genren.
   Magnum Bonum, ja. Deras debutskiva var något av det bästa som gavs ut förra året. Överraskande professionell debut på engelska. På nya skivan ”Bakom spegeln” (Mercury) sjunger de enbart på svenska och samtidigt som språket blir banalare blir musiken mycket snällare och det skulle inte förvåna om några låtar till och med testas för Svensktoppen.

Där är Eldkvarn deras musikaliska motpoler. Fem grabbar, tjejerna från tidigare skivor är borta, som gör nutidsrock på allra bästa sätt. ”Pojkar pojkar pojkar” (MNW/Sam) har kvalitéer som vida överträffar de flesta andra band.
   Rockmusiken känns riktig och även om skivan saknar en komplett hitlåt i stil med ”Stad utan slut” (från ”Pantad och såld”) så har jag svårt att stå emot ”Här kommer tåget” och ”Gatan fram” fast inspirationskällorna där är J J Cale och Mark Knopfler.
   Skånegrabben Dan Tillberg har gjort ett annorlunda grepp. ”På ”Gatstenar” (Bellatrix/Sam) tar han tolv Stones-låtar av Jagger-Richard och har sedan låtit några vänner skriva (alternativt översätta) svenska texter och sedan göra personliga musikaliska tolkningar som bär tydliga spår av sent 70-tal.
   Men det är begränsad aggressivitet då Dan, som jobbat som tekniker och producent åt bland annat Problem och Fiendens Musik, med rutin i studion lyckats arrangera låtarna bra.
   (Nerikes Allehanda 17 november 1979)

/ Håkan

En budgetvariant på forna tiders paketturnéer

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/8 2007.

KONSERT
”Svensk sommar”
Martin Stenmarck
Nanne Grönvall
The Refreshments
Marie Lindberg
Markus Fagervall
Brunnsparken, Örebro 12/8 2007

I skuggan av Per Gessles påkostade och tekniskt högklassiga show på lördagskvällen framstår ju ”Svensk sommar” som en budgetvariant på forna tiders paketturnéer. Det är på något sätt som att jämföra oxfilé med pyttipanna. Men jag vill egentligen inte komma med några sura jämförelser ty förutsättningarna är så olika.
   Men just pyttipanna var faktiskt en väldigt logisk referens på innehållet i ”Svensk sommar”-paketet. Lite av varje och där olika ingredienser fyller olika funktioner. Några stjärnor men också ren och skär utfyllnad. Men slutresultatet blev ändå förhållandevis smakfullt.
   Att turnén döptes till ”Svensk sommar” var nog olyckligt för dåligt väder har förföljt artisterna runt Sverige. Och när vi i sommar i allmänhet flyttat inomhus för att der varit risk för regn så var det precis det som hände vid turnéstoppet i Örebro. Den över tre timmar långa showen utspelade sig inomhus på Parkteatern på söndagskvällen. Men större bov än vädret var nog biljettförsäljningen ty endast 360 personer hade köpt förköp. Ett stort publikfiasko med andra ord. Omöjligt att genomföra på en folkparksscen utomhus.
   Marie Lindberg, skolfröken från Eurovisionsschlagern i våras, tackade nog ödet för att hon fick uppträda inomhus med sin akustiska gitarr, vänligt ljusa röst och några killar i det snälla kompet.
   Hon satt på sin stol och såg ut att vilja vara vän med hela världen. Medan låtarna rann förbi i sina mjuka lägereldsversioner utan att varken uppröra eller engagera. Tills avslutningslåten ”Trying to recall” spontant skapade överraskande allsång i publiken.
   Debutanten avlöstes av rutinerade Nanne Grönvall i en explosivt händelserik show på nästan 50 minuter. Jag misstänker att hennes framträdande till stora delar var en försmak på Hamburger Börs-showen som har premiär i höst. Det var otaliga klädbyten, avancerade och gymnastiska dansnummer och en hel rad starka sånginsatser.
   Det sedvanligt pretentiösa och bombastiska i Nannes framtoning fick plötsligt en generös och ambitiös profil.

Martin Stenmarcks 45 energiska minuter på scen hade varit värd finalplatsen i detta turnépaket. Starka låtar, huvudsakligen hämtade från det framgångsrika ”9 sanningar och en lögn”-albumet, och en anspråkslös men proffsig artist i centrum resulterade i ett succéframträdande.
   Stundtals lite väl tungt och bastant sound men de varierade arrangemangen pendlade mellan akustiskt och hårt elektriskt. Plus för att han passade på att köra några helt nya låtar också.
   Norrlänningen Markus Fagervall är ”Idol”-vinnaren av traditionellt snitt. Tekniskt duktig och röstmässigt kraftfull men personligheten har än så länge svårt att göra sig gällande bland alla konventionella poser och allmänhårdrockiga arrangemang.
   Försökte samla hippa poäng med stora Marshall-förstärkare och en Flying V-gitarr men det var lönlöst när materialet, från hans enda album ”Echo heart”, saknar någon som helst profil. Och inte hjälpte det att jag tyckte han för kvällen sjöng utan kraft och tyngd som på skiva och i tv.
   Refreshments avslutade kvällen på ett traditionellt och välkänt sätt med rullande boogie, klockren rock’n’roll och ett fång mer eller mindre kända låtar från sin repertoar. Jag kanske har sett bandet lite för många gånger på för kort tid för att fortfarande imponeras och tveklöst älska varje sekund. För de börjar bli en smula förutsägbara numera.
   I söndagskväll var de på bättre humör än senast men som sagt, deras stenhårt traditionella repertoar saknar just nu riktig spänning.

/ Håkan

Rockmusik i extremt olika skepnader

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/8 2007.

KONSERT
Woven Hand
Denison Witmer
Frizon, Torp/Götabro 10/8 2007

Rockmusik och musik överhuvudtaget med en kristen underton kan naturligtvis uppträda i extremt olika skepnader. Eller helt enkelt stå som en paradox till varandra. Ungeför som i vanliga livet och i vanliga sammanhang. Det fick jag själv uppleva i fredagskväll på två olika scener med bara några minuters mellanrum på Frizon-festivalen.
   Först var det David Eugene Edwards band Woven Hand som fyllde upp hela den maffiga träladan med sin ännu mäktigare demonstration av känslofylld och tung rockmusik. Och strax efter stod sedan Denison Witmer ensam med enbart en akustisk gitarr i ett litet tält, fyllt till bristningsgränsen av intresserad publik, och underhöll med både mellansnack och starka visor.
   För några år sedan upplevde jag David Eugene Edwards alldeles ensam på en Klubb Söndag-spelning. Då saknade jag inget band bakom för han lyckades vara tillräckligt livlig, rytmisk och engagerande på egen hand.
   Efter en dryg timmes spelning, fylld av rastlös intensitet och elektrisk mäktig gitarr-rock, runt midnatt i fredagskväll så förstår jag skillnaden. Där fanns inga som helst ambitioner att smeka medhårs när David inledde med sitt skruvade dragspel, sjöng genom en modifierad mikrofon och framkallade ett nästan gnisslande och stundtals tålamodskrävande Tom Waits-sound. Det var stora känslor i en stundtals spöklik atmosfär.
   Enbart sittande på en stol var det främst den röda Gretsch-gitarren, som han bände och slet i, som David spelade på resten av konserten. Men det var en föga laidbackinfluerad föreställning som Woven Hand bjöd på inför en inledningsvis välfylld trälada.
   Och när han återigen tog fram dragspelet mot slutet av konserten och man på storbildsskärmen kunde urskilja svettdropparna som stänkte ner i det gamla instrumentet så var det en fysisk tillfredsställelse som for genom kroppen.
   Denison Witmers lågprofilerade uppträdande var på en helt annan nivå. Men ändå stor underhållning. Medan David Eugene Edwards inte sa mycket mer än tack mellan låtarna så vek Denison ut sig i långa berättelser, spontana betraktelser som ofta slutade med små fniss. Innan de små avskalade arrangemangen på de gigantiskt melodiösa låtarna kom och var så enkelt geniala som man rimligtvis någonsin kan begära.
   Denisons för all del mycket roliga mellansnack gick dock ut över det musikaliska och drog ner repertoaren till det minimala. Och vi fick inte heller nyfikenheten stillad med någon försmak på nästa skiva som han jobbar på just nu.
   När de egna sångerna inte räckte till, tyckte Denison själv alltså, tog han fram Nick Drakes ödesmättade ”Northern sky” som naturlig final.

/ Håkan

De nya låtarna stod för svackorna i konserten

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/8 2007.

KONSERT
Per Gessle
Brunnsparken, Örebro 11/8 2007

Per Gessles sommarturné anno 2007 blev aldrig den masshysteri över landet som det optimistiskt skissades på tidigt i våras. I skenet av den sensationella soloturnén 03 och Gyllene Tiders oöverträffade succé året därpå så hamnar årets upplaga hjälplöst i skuggan.
   Då menar jag inte publikmässigt. Det var 4700 personer i Brunnsparken igår kväll och det ska alla artister (vare sig de är svenska eller utländska) vara väldigt nöjda med.
   Nej, akilleshälen i årets konsert heter Per Gessles senaste skiva, ”En händig man”. Skivan slår det mesta i popgenren, är en av årets bästa svenska skivor och står sig bra i en isolerad bedömning. Men sätter du in den skivan i en helhet, typ gårdagens konsert, så kommer just låtarna från den skivan att stå för några av konsertens svackor när du om någon vecka tänker tillbaka.
   Det är klart att jag är medveten om vad den här turnén har för syfte. Att sälja skivor och då företrädesvis den senaste som inte överraskande har givit namn åt hela turnén. Då kommer de nya låtarna i det avslöjande rampljuset.
   Den bistra sanningen kommer över mig nu, några minuter efter avslutningslåten, när jag snabbt ska analysera konserten. Med några få undantag, ”Underbar tanke” (dessutom en helt underbar version!), ”Pratar med min müsli” och ”Om du kommer ihåg”, hade det nya materialet svårt att ta en hederlig plats i årets repertoar.

Och när jag tänker tillbaka så stod jag nog och saknade ”En stor hemlighet” och ”Smakar på ett regn”, några av konserttopparna från ”Mazarin”, som lätt hade höjt det sammanlagda betyget och gjort konserten musikaliskt ännu bättre.
   När jag nu avverkat mina små klagomål så kan jag givetvis inte blunda (eller hålla för öronen) för en konsert som trots allt hade många stora melodier, fantastiska musikerinsatser och en artist som kan ta en stor publik på ett naturligt sätt. Per är kanske till och med lite för fokuserat koncentrerad för att det ska bli show, uppstå spänningsmoment eller brista ut i ren spontanitet.
   För visst hade konsertvärdet ökat några dimensioner om han dragit till med någon överraskande låt från någon obskyr Gyllene Tider-B-sida eller det underskattade Son Of A Plumber-projektet.
   När såna tankar uppstår är det ändå tillfredsställande att tänka tillbaka på en konsert som hade så många uppenbara höjdpunkter. Från den perfekta öppningen med ”Juni, juli, augusti” via den vemodigt gungande ”Jag skulle vilja tänka en underbar tanke” till det accelererande upploppet i det ordinarie konsertsetet med fyra upptempolåtar på rad med ”Gå & fiska”, låten jag förvånande nog aldrig kan tröttna på, som slutlåt. Lika logisk igår som 2003.
   Men övergången från den hysteriskt omtyckta ”Sommartider”, som jag har haft ett svårare kärleksförhållande till efter 1982, till den mänskligt mjuka avrundningen med den John Holm-influerade ”Min hälsning” var också ett ögonblick att minnas.

Per Gessles låtar:
Juni, juli, augusti
(Hon vill ha) Puls
Pratar med min müsli (hur det än verkar)
En händig man
På promenad genom stan
Vilket håll du än går
Hannas kärlekspil
Det hjärta som brinner
En sten vid en sjö i en skog
När alla vännerna gått hem
Jag skulle vilja tänka en underbar tanke
Om du bara vill
Kung av sand
Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)
Födelsedag
Fru Nordin
Spegelboll
Gå & fiska!
Om du kommer ihåg
Tycker om när du tar på mej
Ljudet av ett annat hjärta
Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly
Sommartider
Min hälsning

/ Håkan

1979 revisited: J J Cale

Det var säkert Dire Straits växande framgångar som fick mig att teckna ett porträtt kring denne tillbakadragne, lätt ljusskygge artist. Vars gitarrsound och låtar fram till 1979 tydligt påverkat många artister. Och även sedan dess har hans namn personifierat det trygga laid back-soundet.

Lågmälda men snärtiga gitarrsolon, sträv och skrovlig röst och extremt korta låtar vars tempo är lika makligt som flodbåtarna på Mississippi. Mönstret känns igen och stämmer på många men passar ingen bättre än J J Cale, sångaren, gitarristen och låtskrivaren som stått modell till bland annat Eric Claptons senaste skivor och Mark Knopflers ömsinta men uppmärksammade gitarrspel.
   Lika lat och slö som Cale själv (har på nio år bara lyckats få ihop fem album) är hans musik. För den som inte ser upp eller lyssnar till kan bara skymten verka monoton men precis som han använder små ord formar han gitarrljud som smeker längs ryggraden.
   J J Cale heter egentligen John Cale, där andra j:et är påhittat. Född 1939 så musikerbanan började redan på 50-talet. I Tulsa, Oklahoma, och bandet hette Valentines när Cale mötte den då mycket anlitade studiopianisten Leon Russell.
   Redan 1965 skrev Cale ”After midnight” som först kom att göras på skiva av Eric Clapton på dennes solodebut 1970. Året före Cales egen skivdebut, ”Naturally”, där han gör en stillsammare version av samma låt.
   Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna men bara fyra Cale-skivor kan vi registrera. ”Really”, ”Okie”, ”Troubadour” och den senaste ”25” (Shelter) följer det uppgjorda mönstret men låtarna är längre och den sammanlagda speltiden likaså då flera av hans skivor ligger kring blott halvtimmen.

De flesta av Cales låtar genom åren är anonyma men Clapton har funnit ytterligare några låtar som han lagt på sina senaste skivor, ”Cocaine” och ”I’ll make love to you anytime”, som han åter föregick Cale själv med. Sanningen är ju att Eric Claptons senaste skivor varit mycket inspirerade av Cales sparsamma och välmående sound.
   Dire Straits är också de influerade av Cale. Såväl Knopflers gitarr som hela det övriga soundet om än i lite förfinade doser.
   I Sverige anses Blomman vara den store beundraren. Den två år gamla debut-LP:n ”Små knepiga låtar” innehöll nästan enbart Cale-låtar i annorlunda texttolkningar av Blomman själv. Det är tacksamma melodier för en som lever mer på texterna än den bristfälliga sången. Helt i linje med utvecklingen gör han på sin nyutkomna skiva Mark Knopfler-låtar…
   J J Cale är inte speciellt produktiv. Det är tre år sedan förra skivan men han gjorde ett sensationellt inhopp på Neil Youngs ”Comes a time”-LP förra året och producerade då dessutom en LP med Gordon Payne.
   ”5” visar att några discotrender eller någon energisk ny våg knappast kan rubba honom i musikaliskt tänkande. Han fortsätter i sin förtroliga stil där det lutar mer åt blues än country.
   En nyhet är hans samarbete med sångerskan Christine Lakeland som får en att dra jämförelser med Clapton och hans körtjejer de senaste åren. Lyssna exempelvis på ”Don’t cry sister”.
   Det är tidlös musik J J Cale presenterar.
(Nerikes Allehanda 2 november 1979)

/ Håkan

1979 revisited: Svensk rock

Hösten 1979 tog jag tempen på svensk rockmusik. Mycket text om så många oviktiga skivor, tycker jag nog så här i efterhand, men slutklämmen om Tomas Ledin tycker jag står sig bra än idag.

Svensk rockmusik? Existerar den eller försöker de svenska artisterna på sina svenska skivbolag (alternativt svenska avdelningen på det stora multinationella bolaget) bara spegla den utländska eventuella utvecklingen och bli ekon och repriser av trender som nya vågen och discomusiken?
   Lyssnar man, som jag gjort den senaste veckan, på en väldig massa nyutkomna svenska skivor av skiftande kvalité med artister med mycket olika värderingar blir man naturligtvis kluven. Men upptäcker också vilken ofantlig bredd det finns inom svensk populärmusik.
Den alternativa musikrörelsen började inte för tio år sedan som många kanske tror. Då fanns det få möjligheter för nya svenska band att göra skivor. Musiknätet och Silence hade en nästan, ursäkta uttrycket, monopolställning där de bara accepterade grupper och artister med de ”rätta” ideologierna och radikala sångtexter.
   Det är först nu som den injektionen verkar positivt och, för de nya grupperna, genomförbart. Det är nu som garage- och källarbanden får möjlighet att nå sitt mål – att göra en skiva. De görs på små ideella, privata och egenfinansierade bolag. Många har sugits upp av Nacksvingsligan i Göteborg och Musiknätet i Vaxholm men de allra flesta är fria och oberoende.
   Nacksvings botanisering bland nya framåtsträvande Stockholmsgrupper har förklarligt kritiserats hårt från Vaxholmshållsom talar om imperialism och andra plakatglosor. ”Ruff Fukt & Suck” (Avanti) får betecknas som det första försöket.

Det är tre debuterande grupper som spelats in live på klubben Fasching under några vårdagar i år. De har alla ett gemensamt: Tycker sig inte vara mogna för en hel LP-debut så därför är uppdelningen passande både på scen och skiva.
   Dessutom spelar de tre grupperna rätt så olika musik så portionerna med tre-fyra låtar från varje grupp är lagom. Ruff spelar jazzblues och alla fem i gruppen skriver låtar, framstår som den mest rutinerade av de tre. Fukt gör gungig poprock och hinner på bara fyra låtar visa sin breda musikaliska inriktning. Suck är punkigare, med tjejsångare, men är roligare än så.
   Skånegruppen Kriminella Gitarrer får anses tillhöra den senaste vågen av skivdebuterande amatörgrupper. Fanns med på samlingsskivan ”Svensk Pop” och är nu aktuella med en ny singel, ”36 patroner” (Kloaak), som är slamrig, skramlig men föga upphetsande punkrock.
   Svensk rock är också rock’n’roll. Jag tänker på grupper som Boppers, Kung Sune, Rockfolket och – Rockvaktmästarna. Malmögruppen som nu skivdebuterar (Mudist). De gör gammalrock på ett tekniskt nymodigt sätt med uppnosig sologitarr, sång på engelska och mestadels originallåtar. Tyvärr är de sämre låtskrivare så det hade varit bättre att höra deras versioner av de gamla klassikerna.

Alla artister verkar få en rock’n’roll-period. Harpo, eller Jan Svensson som han här vill kalla sig, är just nu mitt inne i sin. ”Råck änd råll, rätt och slätt” (EMI) är hans sätt att se, och givetvis höra, de gamla rockklassikerna på svenska. Har översatt dem och givit dem ironiska tolkningar som lämnar mig helt kall. LP:n innehåller också några nyskrivna Harpolåtar och jag tycker bättre om ”Medicinman”, där han enbart ackompanjerar sig på akustisk gitarr.
   Moonshine, med delar från Landslaget och New Strangers, gör countryrock. Eller gjorde i alla fall på sin några år gamla debutskriva. Nu på sin nya skiva ”Fullmåne” (EMI) är de snällare och tuffheten saknas helt. ”Det finns inga sånger kvar” låter till exempel som en utslätad schlagerfestivallåt…
EMI satsar jämförelsevis mycket på svenska artister. Men bakom särklassige Ulf Lundell har de svårt att få fram motpoler till familjekära namn som Björn Skifs, Harpo med flera. Förre Landslaget-medlemmarna Lasse Lindbom och Magnus Lindberg befinner sig någonstans mittemellan.
   Senaste EMI-tillskottet är Peter O Ekberg och hans nya grupp System med bland annat Kerstin Vretmark. Från dansbandsmärket Tor via progressiva Bellatrix, tillsammans med Raj Montana Band, står han nu under mäktigt beskydd och första lilla försöket heter ”Till livet och till natten”, hämtad från en kommande LP. Anonym låt som minskar förväntningarna.
   Tomas Ledin har också gjort rockmusik. Men det var fem LP-skivor sedan… Under tiden har han trampat på i sin enfaldiga ”utveckling” till renodlad discoartist. ”Ut på stan” (Polydor) innehåller längre låtar än tidigare men förändrar inte de senaste årens bestående intryck av Ledin som en marionettdocka i discospelet.
   (Nerikes Allehanda, 22 september 1979)

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.