Blogginlägg från juli, 2025

#18: KIRSTY MacCOLL

#18 KIRSTY MacCOLL: A New England (Stiff, 1984)



/ Håkan

#19: THE CHECKMATES, LTD

#19 THE CHECKMATES, LTD: Love is all I have to give (A&M, 1969)



/ Håkan

Englandslistan: 5 april 1969

1969 BÖRJADE 60-TALET LIDA MOT SITT SLUT och i april toppades Englandslistan av en av decenniets största klassiker, ”I heard it through the grapevine”, en av Motown-bolagets mest legendariska låtar. En låt som blev hit två gånger om. 1967 nådde Gladys Knight & the Pips version av låten andraplatsen på USA men Marvin Gayes version, som släpptes 1968, blev än mer framgångsrik när den toppade USA-listan i sju veckor från december 1968. England vaknade lite senare, Gladys Knight-versionen missade listan helt och Gaye toppade listan i tre veckor under mars/april 1969
   Reggae-sångaren Desmond Dekkers ska-inspirerade ”The Israelites”, här på andraplatsen, skulle ta över förstaplatsen i England veckan efter som i sin tur skulle efterträdas av den snabbklättrande Beatles-singeln ”Get back” en vecka senare.
   Det nu etablerade Beatles-relaterade skivbolaget Apple fick ytterligare framgångar med den walesiska sångerskan Mary Hopkin som räknade in sin andra hit med den Paul McCartney-skrivna och -producerade låten ”Goodbye” som här klättrar snabbt på listan. Och bolagets framgångar var maximala när Beatles- och Hopkin låg etta och tvåa samtidigt några veckor senare.
   En annan snabbklättrare var The Whos ”Pinball wizard”, Pete Townshends första försök i historien om Tommy som en månad senare skulle utvecklas till pophistoriens första rockopera på dubbelalbumet ”Tommy”.
   En före detta listtoppare, Peter Sarstedts one hit wonder ”Where do you go to (my lovely)”, var vid det här laget på väg nedåt på Englandslistan, och Sarstedt skulle aldrig mer återvända till det kommersiella strålkastarljuset.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: Righteous Brothers ”You've lost that lovin' feelin'”.

/ Håkan

#20: SQUEEZE

#20 SQUEEZE: Pulling mussels (from the shell) (A&M, 1980)



/ Håkan

#21: TRAFFIC

#21 TRAFFIC: Paper sun (Island, 1967)



/ Håkan

#22: THE DAMNED

#22 THE DAMNED: New rose (Stiff, 1976)



/ Håkan

#23: THE MOVE

#23 THE MOVE: Night of fear (Deram, 1966)



/ Håkan

#24: GENE CLARK

#24 GENE CLARK: Life’s greatest fool (Asylum, 1974)



/ Håkan

#25: LEW LEWIS

#25 LEW LEWIS: 1-30 2-30 3-35 (Stiff, 1980)



/ Håkan

#26: DAVE EDMUNDS

#26 DAVE EDMUNDS: Girls talk (Swansong, 1979)



/ Håkan

Englandslistan: 16 mars 1968

ETT AV POPHISTORIENS MEST UDDA INSLAG på 60-talet var den israeliska duon Esther & Abi Ofarim som toppade Englandslistan tre veckor i rad i mars 1968. Även Sverige hakade på framgångarna där deras ”Cinderella Rockefella” låg på Tio i Topp under elva veckor med en tredjeplats som bästa placering. En typisk one hit wonder ty det äkta paret, som separerade året efter ”Cinderella Rockefella”, kunde inte upprepa framgångarna igen.
   På andraplatsen upprepade Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich sin långa rad av hits med ”Legend of Xanadu”, gruppens kanske bästa låt som också var deras största framgång i Sverige när de toppade Tio i Topp med den låten våren 1968.
   Lustigt att tjejnamnet ”Delilah” figurerar på två av Englandslistan den här veckan. Dels Tom Jones jättehit och snabbklättrare ”Delilah” och dels den engelska popgruppen Grapefruits ”Dear Delilah” långt ner på listan. Grapefruit fick sitt namn av Paul McCartney och hade kontrakt med Beatles musikförlag Apple Publishing Ltd men gruppen fick aldrig sitt förväntade genombrott.
   Den engelske gatumusikanten Don Partridge slog igenom med sin skivdebut ”Rosie” som här nådde sin bästa placering på tredjeplatsen i England.
   Med sin låt ”(Sittin' On) The Dock Of The Bay”, som hela låttiteln är, fick Otis Redding sin största hit efter sin död. 10 december 1967 dog Otis i en flygkrasch och en månad senare släpptes den här snabbklättrande singeln som nådde en tredjeplats som bäst i England.
   En annan snabbklättrare var Louis Armstrongs ”Wonderful world” där den kände trumpetaren sjöng. Hans sista men största hit.
   ”Love is blue”-låten hade dubbla framgångar i England i mars 1968. Den franska låten, hette "L'amour est bleu" i original när den grekiska sångerskan Vicky Leandros sjöng låten i Eurovision Song Contest 1967, representerade Luxemburg och hamnade på en fjärdeplats. Vicky gav märkligt nog aldrig ut låten som fick sina största hits på engelska med den franske orkesterledaren Paul Mauriat och den engelske gitarristen Jeff Beck.
   Den engelska gruppen Love Affairs största hit ”Everlasting love” var här på väg ned på listan men hade toppat Englandslistan i februari.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: Lemon Pipers ”Green tambourine”.

/ Håkan

#27: TYRANNOSAURUS REX

#27 TYRANNOSAURUS REX: Debora (Regal Zonophone, 1968)



/ Håkan

#28: CREAM

#28 CREAM: Badge (Polydor, 1969)



/ Håkan

#29: BADFINGER

#29 BADFINGER: Day after day (Apple, 1972)



/ Håkan

#30: PROCOL HARUM

#30 PROCOL HARUM: Homburg (Regal Zonophone, 1967)



/ Håkan

#31: GENESIS

#31 GENESIS: Match of the day (Charisma, 1977)



/ Håkan

#32: DELANEY & BONNIE AND FRIENDS FEATURING ERIC CLAPTON

#32 DELANEY & BONNIE AND FRIENDS FEATURING ERIC CLAPTON: Comin’ home (Atlantic, 1969)



/ Håkan

#33: SONNY CHARLES & THE CHECKMATES, LTD.

#33 SONNY CHARLES & THE CHECKMATES, LTD.: Black pearl (A&M, 1969)



/ Håkan

Englandslistan: 6 januari 1968

BEATLES ”HELLO GOODBYE” TOPPAR FORTFARANDE Englandslistan i januari 1968. En sju veckor lång ockupation av förstaplatsen. Sedan förra veckans redovisning i ämnet har det bara gått några veckor och det har inte hänt så mycket på listan.
   Namnen jag poängterade förra veckan finns kvar på listan, i de flesta fall några placeringar uppåt,
   Det finns inte så mycket nyfiken framtidstro på den här listan. Georgie Fames största hit, ”Ballad of Bonnie and Clyde” , ska nå förstaplatsen om två veckor men i övrigt är det ganska händelsefattigt som det brukar vara i mitten på januari varje år.
   ”Tin soldier”, enligt mig Small Faces största stund på skiva, ser ut att ha fastnat runt 19-20:e-platsen men ska om några veckor faktiskt klättra upp till plats 10. Men hyfsade låtar som ”Here we go round the mulberry bush” (Traffic), ”In and out of love” (Diana Ross & the Supremes) och ”Love is all around” (Troggs) är på väg ned på listan.

/ Håkan

#34: TAGES

#34 #34: TAGES: Every raindrop means a lot (Parlophone, 1967)



/ Håkan

#35: RODS

#35 RODS: Do anything you wanna do (Island, 1977)



/ Håkan

#36: ULF LUNDELL & STUDIOMAFFIAN

#36: ULF LUNDELL & STUDIOMAFFIAN: Bergets topp (Parlophone, 1978)



/ Håkan

#37: NEIL YOUNG and GRAHAM NASH

#37: NEIL YOUNG and GRAHAM NASH: War song (Reprise, 1972)



/ Håkan

#38: DR FEELGOOD

#38: DR FEELGOOD: Milk and alcohol (United Artists, 1979)



/ Håkan

#39: TONY JOE WHITE

#39: TONY JOE WHITE: Willie and Laura Mae Jones (Monument, 1969)



/ Håkan

Sommarlektyr ”Vemod undercover”

JAN GRADVALL
Vemod undercover
(Albert Bonniers förlag, 2023)

IBLAND KÖPER JAG MUSIKBÖCKER SOM JAG (utan att läsa dem) placerar i bokhyllan för att i någon oplanerad framtid ta fram och på allvar närma mig innehållet när andan faller på. Så blev det med den här boken som jag införskaffade förra året och först nu fick anledning att påtvinga mig läsning.
   Som musikjournalist finns det nog inga svenska övermän till Jan Gradvall. Han är kunnig och professionell som både stilist och innehåll och när han tar sig an det stora vida kända ämnet ABBA får det mig att bli nyfiken med förhoppningar på nya spännande vinklar.
   Boken med den ganska udda titeln ”Vemod undercover” (Benny Anderssons beskrivning på ABBA:s popmusik) är alltså historien om ABBA med ambition att bjuda läsaren på nya okända fakta. Jag upptäckte förresten samma bok i England där titeln är lite mer rak och förklarande, ”The story of ABBA” med undertiteln ”Melancholy undercover”. Här på hemmaplan är det omkastade titlar och det triggar mitt nästan 60-åriga ABBA-intresse.
   Som musikintresserad långt innan ABBA var ett faktum ville jag nu läsa om Björn & Bennys gemensamma historia från start när låtskrivandet sparkade igång, första turnéerna, producerandet av andra artister och detaljerade diskografier med Gradvalls egna synpunkter och recensioner på de tidiga produktionerna.
   Jag får inte alla mina önskemål tillgodosedda på det området men boken är välskriven om än fylld med redan etablerad historiebeskrivning men också med ett antal exklusiva detaljer som i perioder förhöjer läsandet. Fast Gradvall faller också i fällan när det gäller ett stort antal återberättade citat från böcker och intervjuer som idag inte känns lika exklusivt originella.
   Mellan alla biografiska detaljer i ABBA-historien berättar Gradvall allmänt om kända tidsepoker där annan musik utan ABBA-koppling spelar huvudroll. Där känns boken mindre intressant och direkt opersonlig i sina detaljer. Som när Gradvall ägnar kapitel åt ämnen som raggarkulturen, svensk dansbandshistoria, högertrafikomläggningen och disco. Däremot hyllar Gradvall mycket rättvist ljudteknikern Michael B Tretow i allmänhet och albumet ”Arrival” i synnerhet.
   ”Vemod undercover” fungerar inte som en rakt kronologiskt berättad biografi kring fyra människors levnadshistoria utan hoppar rejält mellan ämnen och tid. Det gör boken visserligen levande och relevant men berättandet blir ryckigt fram och tillbaka. Med kanske kapitlet om Vietnam och den spanska musikvärlden som bokens bottennapp i konkurrens med kapitlet om Sid Vicious och postpunkbegreppet.
   Den lilla söta historien om den australiske hjärnkirurgen är bra underhållning men raderna om coverbanden Abba Teens (som blev A-Teens) och Björn Again har fått lite för stort utrymme i boken.
   Naturligtvis uppmärksammas i detalj historien kring samlingsskivan ”Abba Gold” (1992) när ABBA fick en plötslig revival i världen som två å r senare följdes upp av den fina boxen ”Thank you for the music” och ABBA var definitivt tillbaka på världsscenen.
   De fyra ABBA-medlemmarnas biografier är spridda i boken och raderna om Benny Andersson kommer i bokens slutskede, ett kapitel som kanske förklarar det unika ABBA-soundet allra bäst. Men en av ABBA-historiens viktigaste skivor, duettskivan ”Lycka” (1970) med Björn Ulvaeus & Benny Andersson (gömmer sig i min strikt alfabetiska skivsamling mellan Tracey Ullman och Unter Den Linden...) får bara ett kort omnämnade i Gradvalls bok.
   Jag saknar också förklaringen till varför historiens första singel under artistnamnet ABBA släpptes i England (den engelska versionen av ”Ring ring”, oktober 1973) ett halvår innan Sverige (”Waterloo”, mars 1974).
   Jag får inga svar på mina frågor och det blir ingen helhet av läsupplevelsen men när jag efter sidan 342 vill sammanfatta boken för mig själv är jag ändå rätt nöjd med innehållet som har sina självklara höjdpunkter men också vissa sekvenser av en historia som går på tomgång långt från det specifika ämnet.

FOTNOT: För drygt åtta år sedan grävde jag lite i historien om ABBA:s första stapplande steg i en artikel om tidiga turnéer innan ABBA var ett faktum.

/ Håkan

#40: THE MEN THEY COULDN´T HANG

#40: THE MEN THEY COULDN’T HANG: Greenback dollar (Demon, 1985)



/ Håkan

Englandslistan: 16 december 1967

SOM VANLIGT TOPPADE BEATLES ENGLANDSLISTAN över julen, den här gången med ”Hello goodbye” med b-sidan ”I am the walrus” hämtade från gruppens dubbel-ep ”Magical mystery tour” som också listnoteras som nykomling här och klättrar så småningom upp till en andraplats. Beatles-singeln toppade listan i sju(!) veckor.
   Long John Baldrys ”Let the heartaches begin” hade precis lämnat över förstaplatsen.
   Beatles-relaterade Scaffold (Paul McCartneys bror Mike McGear är medlem) får sin första hit med ”Thank U very much” och kommer klättra högt på listan.
   Small Faces bästa singel ”Tin soldier” går in på listan som nykomling och kommer klättra upp till en 9:e-plats. En annan nykomling, Four Tops cover på The Left Bankes ”Walk away Renee” kommer klättra ännu högre upp, en 3:e-plats, som bäst.
   Stevie Winwoods grupp Traffic följer upp ”Hole in my shoe” med filmlåten ”Here we go round the mulberry bush” som dock inte når högre än en 10:e-plats. Monkees nya singel ”Daydream believer” når ännu högre, plats fem, i januari 1968.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: Small Faces ”Tin soldier”.

/ Håkan

#41: BASSE WICKMAN

#41: BASSE WICKMAN: Son of Cathy's clown (Parlophone, 1980)



/ Håkan

#42: THE TEMPTATIONS

#42: THE TEMPTATIONS: Ball of confusion (that’s what the world is today) (Gordy, 1970)



/ Håkan

#43: HOLLY AND THE ITALIANS

#43: HOLLY AND THE ITALIANS: Miles away (Virgin, 1980)



/ Håkan

Nisse Hellberg förvaltar musikhistoriens arv

Tillsammans med Janne Lindén blev Nisse Hellbergs gitarr fredagskvällens sammanhållande sound.


Nisse Hellberg förvaltar musikhistoriens arv på ett utsökt personligt sätt.

Alla bilder: Jan-Ola SjöbergThe Refreshments, med sångaren Joakim Arnell, lät som ett eko från förr.

NISSE HELLBERG
THE REFRESHMENTS
Stora Hjortstorps Gård, Örebro 4 juli 2025
Konsertlängd: 19:02-20:01 (59 min, R) 20.41-22:10 (89 min, NH)
Min plats: Stående 18-25 m från scenen.

DET VAR AV GANSKA NATURLIGA ORSAKER som fredagens konsertkväll på Stora Hjortstorps Gård utspelade sig på den amerikanska nationaldagen, Independence Day, då både inledande The Refreshments och Nisse Hellberg delar kärleken till sina musikaliska rötter i det landet. Låt vara att det just nu är ett land med ett ganska skamfilat rykte men det påverkade inte någon av artisterna vars båda konserter avslutades med en Chuck Berry-låt.
   När vi såg konsertaffischen för några månader sedan trodde vi först att Nisse skulle kompas av The Refreshments, vilket inte är en helt otänkbar kombination då jag har upplevt några julkonserter med bandet (2006 och 2012) med Nisse som gäst. Men på den storslagna konsertpremiären på Stora Hjortstorps Gård som ny konsertarena blev det en kväll med två huvudnummer med Nisse som den tveklöst mest intressanta artisten på scen.
   2012, tretton år sedan, är för övrigt senaste gången jag upplevde The Refreshments på scen och när jag nu strax efter 19:00 återigen mötte de trogna och djupt traditionella rock'n'roll-takterna blev känslan mer nostalgi än nutid. Mer dansbandstakter i musiken än det rock'n-roll-älskande poprockbandet jag minns från förr.
   Med en repertoar som blandade sångaren Joakim Arnells läckert tillverkade originallåtar med pianisten Johan Blohms Jerry Lee-takter och några autentiska covers från 50- och 60-talet, med Chuck Berrys ”My Mustang Ford” från 1965 som final, fylldes platsen närmast scen med danslystna konsertbesökare. Det svängde med besked men soundet var ett eko från förr där jag saknade mycket av dagens energi som jag ungefär 40 minuter senare fick uppleva på samma scen.
   Nisse Hellberg må vara uppvuxen med samma gamla idoler som The Refreshments men som låtskrivare på svenska och framförallt artist har han i decennier valt att förvalta musikhistoriens arv på ett utsökt personligt sätt.
   Nisse är en upprepande gäst i mitt konsertliv, exempelvis vid senaste tillfället på Strömpis 2022, som ständigt skriver nytt låtmaterial, ger regelbundet ut nya soloalbum och turnerar ofta också. På fredagskvällen var det hans framförande som var det viktigaste som hände på Stora Hjortstorps Gårds nytillverkade scen. Med senaste albumet i centrum, knappt två månader gamla ”Fyra på golvet”, blev det ganska naturligt att koncentrera blick och öron mot scen där Nisse och hans tre medmusiker gjorde ett genomgående charmant uppträdande.
   Jag har upplevt Nisse Hellberg på scen ett dussintal gånger och det är sällan att det senaste aktuella albumet står i centrum på konsertrepertoaren. Och vi fick på fredagskvällen i vanlig ordning endast tre smakprov från den heta nya skivan. Men på fredagskvällen gjorde han ett nästan revolutionerande avsteg från sin vana att inleda konserten med något annat än en aktuell låt.
   Med ett härligt gott humör i bakfickan steg Nisse och hans medmusiker, gitarristen Janne Lindén, trummisen Marcus Källström och ståbasisten Tobias Einestad, upp på scenen och levererade titellåten ”Fyra på golvet” från nya skivan, en fantastisk fartfylld start med mycket energi som senare i sedvanlig stil skulle vara vägledning till hela kvällens repertoar.
   Nisse Hellbergs musik kan tyckas befinna sig i en smal hårt begränsad rock'n'roll-genre men när jag närmare analyserar dess innehåll finns där både country, boogie, renlärig blues, pop, rockabilly, dansbandstryckare och ren och skär r&b. Och i händerna på Nisse blir det stor och imponerande underhållning för oss som lyssnar och för publiken närmast scen vars lystmäte förvandlades till fysisk dans och rörelse.
   Nisse Hellbergs repertoar på scen blev som vanligt en blandning av låtar från många av hans tio soloalbum, inte mindre än tre från hans första nu 31 år gamla soloskiva (tillsammans med Peps), utan att på något sätt känna tidens gång påverka låtmaterialet.
   Nisse är uppenbart en filmentusiast och vill gärna plocka in någon överraskning från filmhistorien i repertoaren. För tre år sedan plockade han in en instrumental låt från ”Pulp fiction” och nu fick vi James Bond-temat läckert framförd av ekvilibristen på gitarr, Janne Lindén. Vi fick ytterligare några blixtrande exempel från den mannen, ”Snackbar blues” och ”Kul att ses tack och adjö, och tillsammans med Nisses nästan lika geniala gitarrspel som gjorde fredagskvällen till en musikalisk högtid.
   En fredagskväll som avslutades definitivt med en cover på engelska, Chuck Berrys ”Betty Jean”. En låt som faktiskt figurerade som extralåt redan i mitten på 80-talet på Wilmer X:s konserter.

Nisse Hellbergs låtar:
Fyra på golvet
Håller min dörr på glänt
En doft av läder
Låt kvasten gå
Snackbar blues
Nu smet katten in till grannen igen
Dit inget ljus kan nå
M/S Colinda
Blues håll dej undan från mitt hus
Leva ett vildare liv
Vilken tur att vädret finns
Ber dig stanna
James Bond Theme
En stad som aldrig vaknar
Blues ABC
Tufft jobb
Nån måste få jobbet gjort
Kul att ses tack och adjö

Extralåtar:
Stjärnan i mitt liv
Betty Jean

/ Håkan

#44: MASCOTS

#44: MASCOTS: Words enough to tell you (Decca, 1966)



/ Håkan

#45: THE FLAMIN´ GROOVIES

#45: THE FLAMIN’ GROOVIES: You tore me down (Bomp, 1975)



/ Håkan

#46: IMPERIET

#46: IMPERIET: Du ska va president! (Mistlur, 1984)



/ Håkan

#47: ROBERT WYATT

#47: ROBERT WYATT: Shipbuilding (Rough Trade, 1982)



/ Håkan

Englandslistan: 16 september 1967

EFTER EN SPÄNNANDE FLOWER POWER-SOMMAR 1967 var det en ganska blek låt som toppade Englandslistan 16 september, den mjäkiga Engelbert Humperdincks ”The last waltz”, 60-talets kung i easy listening-kategorin med ännu en hit.
   Tom Jones version av Lonnie Donegans ”I'll never fall in love again”, på andraplatsen, har inte heller så mycket gemensamt med 1967-trenden av poplåtar. Men sedan följer några tidstypiska låtar, Keith Wests one hit wonder-låt ”Excerpt from a teenage opera”, Scott McKenzies ”San Francisco” (med tillägget ”be sure to wear flowers in your hair”) och Small Faces nycket fina ”Itchycoo park”.
   McKenzie kom från en förstaplats men West skulle nå andraplatsen en vecka senare och Small Faces en tredjeplats samma vecka.
   Sedan finns det singlar på listan som har åtskilliga kopplingar till den då pågående kärleksfulla flower power-säsongen: Flower Pot Mens ”Let's go to San Francisco”, Moves ”Flowers in the rain” och Beatles klassiska ”All you need is love” på väg nedför på listan men som mycket riktigt hade en förväntad förstaplats bakom sig. Till den senare kategorin räknas väl också Rolling Stones ganska bleka variant till att vara konkurrent till Beatles-temat med ”We love you”.
   Nykomlingen ”Flowers in the rain” kommer nå andraplatsen i oktober 1967 och Diana Ross & the Supremes ”Reflections” är också på väg mot toppregionerna liksom Traffics ”Hole in my shoe”.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: Beatles ”All you need is love”.

/ Håkan

Juni 2025 på Håkans Pop

Popikonen Brian Wilson avled 11 juni.

HÅKANS POP BEFINNER SIG MITT UPPE i den ganska händelsefattiga sommarsäsongen. Ändå fyller jag sidan varje dag med bra låtar från min hundra favoritsinglar långa lista. Fram till idag har jag nått plats #48 på min nedräknande lista och kan lite slumpmässigt tipsa om namn som Steve Winwood, Tyla Gang och World Party som jag har publicerat under juni på min exklusiva lista.
   Varje onsdag presenterar jag under sommaren också en gammal Englandslista från 60-talet med kommentarer. Som exempelvis 9 april 1966.
   Just när jag ligger där i "hängmattan" skapade jag ett nytt ämne, "Sommarlektyr", där jag läser gamla böcker om musik och sedan skriver några rader. Under juni har jag skrivit om Fred Asps "En obskyr trummis i Impoeriet" och David Hepworths "Abbey Road".
   Inte ens juni blev fri från tråkiga dödsfall inom pop- och rockbranschen. Brian Wilson avled 11 juni.

SOM JAG KUNDE UPPFATTA DET BROMSADE skivutgivningen med nya album in något under juni i år men ändå lyckades jag hitta både pärlor, lagom bra skivor och några besvikelser att tipsa om/varna för.
   Engelska PULP har gjort comeback efter 24 år. Jarvis Cocker & Co hade sina största framgångar i mitten på 90-talet, med hitlåten ”Common people” i centrum, men hamnade lite orättvist i kläm mellan britpopgiganterna Blur och Oasis. Nya albumet ”More” låter bättre än några hitambitioner och är stundtals spännande och varierat.
   THE MINUS 5 har under hela sin existens, från 1995 till idag, betraktats som ett tillfälligt kollektiv med Scott McCaughey i spetsen med kopplingar till både R.E.M. och Posies. Scott spelar huvudrollen på många olika instrument och nya ”Oar on, Penelope!” är genomgående intensiv poprock på gränsen till vacker powerpop, Kanske lite för ensidig för att tas på allvar men det finns läckra detaljer här.
   Det begåvade brödraparet Cody och Luther Dickinson leder sitt NORTH MISSISSIPPI ALLSTARS på en sedvanlig traditionell musikalisk väg. Inte så spännande när låtmaterialet är så bluesbaserat och arrangemangen är så fast förankrade i musikhistorien med få spännande spontana inslag.
   Den nordirländska ikonen VAN MORRISON brukar också tillhöra den alltför traditionellt ospännande musikgenren där jazz spelar en viss huvudroll men på nya ”Remembering now” låter Van oväntat up to date. Han sjunger faktiskt bättre än på väldigt länge och samtliga låtar, alla skrivna av Van, på albumet håller en hög och jämn kvalité. Jag tycker mig höra folkmusikaliska kopplingar i melodierna fast arrangemangen är konventionella med blås och en tydlig hammondorgel i framkanten.
   Snart 80-årige NEIL YOUNG ger sig aldrig när han byter musikalisk fot för varje nytt album med ständigt nya kompband som den här gången heter THE CHROME HEARTS som huvudsakligen är Promise Of The Real, Micah Nelsons band, förstärkta med rutinerade Spooner Oldham, keyboards. ”Talkin to the trees” är huvudsakligen Neils tillbakagång till det lugna ”Harvest moon”- och ”Comes a time”-tempot. Inte särskilt nymodigt och spännande, tycker mig höra några tydliga kopior av äldre låtar, men soundet är genomgående tryggt och stabilt.
   THE DOOBIE BROTHERS är gamla favoriter från förr, främst från åren 1971-1973, som jag egentligen har tappat kontakten med idag. Huvudpersonerna idag, på albumet ”Walk this road”, är samma som då, med Michael McDonald tillbaka från en senare upplaga av bandet, men Doobies idag är egentligen ett opersonligt studiomusikerband helt utan fantasi och originalitet.
   Jag har genom åren observerat MARY CHAPIN CARPENTER i många olika sammanhang, på tributeskivor och soundtracks, och inte så ofta på hennes egna skivor. Mary Chapins nya ”Personal history”, hennes 17:e(!) album, är otroligt homogen och hon sjunger väldigt bra men låtmaterialet är kanske för lite varierat för att bli den där riktigt stora upplevelsen.
   JAMES McMURTRYS senaste album, ”The horses and the hounds” (2021), hamnade rättvist på min årsbästalista det året men nya ”The black dog and the wandering boy” når inte riktigt upp till den kvalitén. Framförallt försvårar de rockigare och mer elektriska arrangemangen för McMurtrys intressanta texter att nå lyssnarens öron. Producentnamnet Don Dixon, 80-talsikon i powerpopgenren, lovade lite för mycket på det här albumet.
   WILLIE NILE är också en gammal favorit som bara sporadiskt producerar skivor idag. Jag har kallat honom för gitarrpopens mästare och på nya ”The great yellow light” är det inte bara de elektriska gitarrerna som dominerar. Det är genomgående otrolig energi i arrangemangen och det överraskar att den nu 77-årige Nile på nästan hela albumet låter som Wreckless Eric 1978. Fantastisk energi men det blir i längden lite för monotont och för lite variation.
   HIS LORDSHIP är en duo, gitarristen James Walbourne och trummisen Kris Sonne, som till vardags spelar i dagens upplaga av The Pretenders men på egen hand, nya albumet ”His Lordship”, gör de smått kaotisk rockmusik på gränsen till gammal punk. Här sparas det inte på energi men i det framrusande tempot och volymstarka ljudet saknar jag också rejäla melodier.
   Det kanske överraskar många men jag har ibland uppskattat musik, melodier och engagemang som LALEH brukar leverera men på nya ”Jag är” blir jag besviken. Albumet känns som en skrivbordsprodukt skapad i en studio med alltför många hjälpmedel. Visserligen lekfull pop men jag saknar framförallt Lalehs personligt melodiska styrka.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: JAG BLIR LIKA LYCKLIG VARJE GÅNG jag upptäcker en för mig helt obekant artist som har gjort ett album så bra att jag omöjligt kan undvika att utnämna skivan till månadens bästa.
   Jag hade ingen större kännedom om det amerikanska indierockbandet Low, från Duluth, som släppte många album mellan 1994 och 2021 och jag var än mindre medveten om att dess sångare och gitarrist hette ALAN SPARHAWK. Under bandets existens, som upphörde 2022 när bandets trummis och Sparhawks fru Mimi Parker avled i äggstockscancer, gjorde Alan några sporadiska soloskivor som jag också var omedveten om. Och det är först nu för några veckor sedan som jag upptäckte Sparhawks nya album som inte har någon specifik titel och är inspelad tillsammans med bandet TRAMPLED BY TURTLES från samma stad som Low. Bör jag tillägga att även det bandet befinner sig utanför min radie av bekanta namn...
   Nåväl, bekant eller inte spelar ju ingen som helst roll när Sparhawk har producerat ett så fantastiskt välljudande och detaljerat spännande album med banjo, mandolin, cello och fiol i centrum. Albumet kanske ska sorteras in i folkmusikgenren men soundet är så personligt att jag vill kalla innehållet lågmäld rockmusik med starka melodier och många vemodigt läckra arrangemang.
   Hursomhelst, albumet däckar mig fullständigt varje gång jag lyssnar och skivan kommer förmodligen figurera i tankebanorna när årsbästalistan ska komponeras om nästan ett halvår.

/ Håkan

#48: JACKIE LOMAX

#48: JACKIE LOMAX: Sour milk sea (Apple, 1968)



/ Håkan

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.