Blogginlägg från juni, 2011

Sommar 2011:19

#32: JACKSON BROWNE: Lawyers in love
Spotify

Två liveklipp med Jackson Browne med låtar från ”Lawyers In Love”. Titellåten och ”Somebody’s baby” live från tv 1982.





/ Håkan

Sommar 2011:18

#33: BRUCE SPRINGSTEEN: Nebraska
Spotify

Tre viktiga låtar från Bruce Springsteens ”Nebraska”, alla live: Titellåten. ”Highway Patrolman” (från Detroit 25 april 2005) och ”State trooper” inspelad live tillsammans med Arcade Fire 25 oktober 2007 i Ottawa.







/ Håkan

Sommar 2011:17

#34: STEVE FORBERT: Streets of this town

Tre fina klipp med Steve Forbert från “Streets of this town”: Första sudiovarianten på “On the streets of this town”, sedan ett fantastiskt soloframträdande med bara en akustisk gitarr och en munspel i ”I blinked once” och slutligen ”Running on love” live från Letterman med ett kompband.







/ Håkan

Sommar 2011:16

#35: IAN GOMM: What a blow

Även Ian Gomms fina ”What a blow”-skiva var svår att hitta på YouTube och helt omöjlig på Spotify. Det här klippet med ”Man on a mountain”, en avfilmad vinylgrammofon, är nästan katastrof medan audioklippet med ”It don’t help” i alla fall låter bra.





/ Håkan

Sommar 2011:15

#36: LOLITA POP: Att ha fritidsbåt

Fullständigt katastrofalt med material från Lolita Pops bästa album på svenska. Ingenting alls på YouTube och på Spotify finns i alla fall samlingsskivan "Regn av dagar" med några låtar från "Att ha fritidsbåt".

/ Håkan

Sommar 2011:14

#37: CHRISTINE McVIE: Christine McVie
Spotify

Två officiella videor med Christine McVie, “Got a hold on me” och “Love will show us how”, plus en liveversion av “So excited.







/ Håkan

Sommar 2011:13

#38: ELVIS COSTELLO: Spike
Spotify

Elvis Costellos “Spike” var en av 1989 år bästa skivor. En av skivans viktigaste låtar var singeln ”Veronica” som Elvis skrivit ihop med Paul McCartney. Här kommer den i två versioner, en akustisk och sedan den officiella videon. Sedan kommer några liveversioner av ”God’s comic”, ”Deep dark truthful mirror” och ”Any king’äs shilling” (med irländska musiker).











/ Håkan

Sommar 2011:12

#39: JACKSON BROWNE: Hold out
Spotify

Ett audioinslag med “Of missing persons” (inspelat på Cow Palace I San Francisco en dryg månad efter Lowell Georges död).



/ Håkan

Sommar 2011:11

#40: MAGNUS LINDBERG: I en hand

Magnus Lindberg är ingen framträdande svensk artist på YouTube. Här två klipp av samma fantastiska låt, ”Dom som aldrig ger upp”, bara versen från Blidösund i maj 2008 och sedan ett senare klipp från Drammen i Norge filmat på tvären…





/ Håkan

Clarence Clemons (1942-2011)

En, på många olika sätt, stor man har gått ur tiden. Clarence Clemons, som personifierat rock’n’roll-saxofon i närmare 40 år, finns inte mer men det gigantiska ljud han pressade ur sitt instrument kommer aldrig att tystna i vårt minne.
   Clarence presenterade sig för mig hösten 1975 både visuellt (omslaget till ”Born to run”) och ljudmässigt. Han fanns med på sex av skivans åtta spår och satte oerhörda avtryck i låtar som ”Thunder road”, ”She’s the one”, titellåten och, naturligtvis, slagnumret ”Jungleland”. Sedan dess har hans saxofon haft en central roll i E Street Band och bandet kan nog inte leva vidare under det namnet utan Clarence.
   På konserter och skivor med Bruce Springsteen har Clemons magiska saxsound satt en stor prägel och jag glömmer aldrig när han stegade fram på konserten i Globen 2007 och bland de sex extralåtarna, uppenbart hetsad av fanatikerna längst fram närmast scenen, och drog igång ”Jungleland”. Det var enda gången jag fick uppleva den klassikern live och som jag då skrev ”’Jungleland’ kom och vände upp och ned på alla förutsättningar. Clarence Clemons kanske inte har sin ungdoms energi kvar men känslan i saxofonen var helt och hållet fantastisk.”
   Vi ska inte heller glömma Clemons soloskivor från 80-talet, ”Hero” (1985) och ”A night with Mr C” (1989), och i morse när jag läste om hans död på text-tv spelade jag hans Jackson Browne-duett ”You’re a friend of mine” till hans minne. Det ekande 80-talssoundet kanske känns daterat idag men Clarence Clemons sax hade en enorm styrka både då och idag.
   Bruce har hyllat sin vän med följande ord: ”Clarence lived a wonderful life. He carried within him a love of people that made them love him. He created a wondrous and extended family. He loved the saxophone, loved our fans and gave everything he had every night he stepped on stage. His loss is immeasurable and we are honored and thankful to have known him and had the opportunity to stand beside him for nearly forty years. He was my great friend, my partner, and with Clarence at my side, my band and I were able to tell a story far deeper than those simply contained in our music. His life, his memory, and his love will live on in that story and in our band.”
   Clarence Clemons dog i lördagskväll 18 juni 2011 i sviterna av en stroke.

/ Håkan

Sommar 2011:10

#41: NEIL YOUNG: Freedom
Spotify

Många bra fina klipp från Neil Youngs album “Freedom”. “Crime in the city”, “Too far gone” (båda live akustiskt) och “Eldorado” (audio)







/ Håkan

Sommar 2011:9

#42: KAJSA GRYTT & MALENA JÖNSSON: Historier från en väg

Hittade bara ”Brev från ett torg” från en konsert på Mosebacke 2009 med Kajsa & Malena.
:


/ Håkan

Sommar 2011:8

#43: THE POGUES: If I should fall from grace with God
Spotify

Många fina klipp från albumet. Först "Fairytale of New York" (live), sedan titellåten och stillbildsvideon till ”Thousands are sailing” och ”Lullaby of London” (med snygga bilder på London-miljöer).









/ Håkan

“A treasure”

NEIL YOUNG & THE INTERNATIONAL HARVESTERS
A treasure
(Reprise)

Den där sommardagen 1985 när Neil Young drog in ett gammal countryband på Live Aids stora scen och bland sina fem låtar spelade “Nothing is perfect” glömmer jag aldrig. Låten har satt sig på näthinnan och har sedan dess gäckat mitt minne mer än kanske någon annan detalj ur Neil Youngs händelserika liv. Låten som sedan ekade i mitt huvud och det besynnerliga framträdandet som jag aldrig glömmer blev naturligtvis ännu större när den aldrig släpptes på skiva och först nu, nästan 26 år senare, får sin första officiella release.
   Upphetsad av Neil Youngs oförglömliga Live Aid-framträdande trodde jag naturligtvis att ”Nothing is prefect” skulle finnas med på Neils countryskiva ”Old ways” som släpptes en månad senare. Men efter sedvanligt Neil Young-manér blev det på alla sätt inte som förväntat. Låten fanns inte med och det spännande Live Aid-soundet som var både traditionellt och spännande personligt i en oerhörd mix blev på skiva bara en vindpust. En alldeles för traditionell, ospännande och konservativ skiva där de typiska countryschablonerna staplades på varandra. En studioproduktion helt utan personlig prägel.
   Neil Young hade sedan sommaren 1984 turnerat med International Harvesters, ett band med åtskilliga legendariska countrymusiker och några få kända Neil Young-kollegor. Cajunfiolspelaren Rufus Thibodeaux, pianisten Hargus ”Pig” Robbins, basisten Joe Osborne och steelgitarristen Ralph Mooney blandade sig med Ben Keith, Spooner Oldham, Tim Drummond och Karl Himmel och nu får vi äntligen höra hur soundet på ”Old ways” borde ha låtit som.
   Jämförelsen kanske inte är riktigt rättvis ty ”A treasure” är genomgående liveinspelad under hösten 1984 plus några låtar från september 1985. Det blir följaktligen ett rivigare och livligare sound men även arrangemangen påverkas av förutsättningarna och jag hör Neil Youngs gitarr och röst ta för sig så mycket mer än på ”Old ways” där den smekte medhårs hela tiden.
   Sedan är ”A treasure” en härlig blandning av låtar vi har hört tidigare (hämtad från många olika perioder ur Neil Youngs liv), en handfull opublicerade och snudd på fantastiska låtar och så ”Nothing is perfect”. Jag blir närmast chockad över hur så gamla inspelningar kan få mig att känna sådant sug och den där gamla fina Neil Young-känslan igen.
   Det är närmast mirakulöst hur låtar jag redan hört kan uppfattas så spännande och nya i sinnet. Från Buffalo Springfields ”Flying on the ground is wrong”, ”Are you ready for the country” från ”Harvest”, de båda ”Reactor”-låtarna ”Motor city” och ”Southern Pacific” helt omgjorda och countryfierade och de båda “Old ways”-låtarna “Bound for glory” och “Get back to the country” i sitt rätta fräcka stuk. Redan där lever “A treasure” upp till sitt rykte.
   De fem tidigare outgivna Neil Young-låtarna på skivan fulländar albumets kvalité. ”Amber Jean” är en enkel men personligt typisk Neil Young-låt, ”Let your fingers do the walking” är country på det respektlösa sättet, ”Soul of a woman” (låten fanns med live 1982) är överraskande bluesig, ”Nothing is perfect” levde upp till mitt minne och ”Grey riders”, som blivit skivans skyltdocka som promosingel, är mer Neil Young, distad gitarr och spänning än country.
   I detta sammanhang ska vi inte heller förtränga skivans enda cover, Joe Londons gamla ”It might have been” från 1959.

/ Håkan

Sommar 2011:7

#44: KIRSTY MacCOLL: Kite
Spotify

Massor av fina klipp från ett album med massor av bra låtar. Först den mycket fina vilda västern-inspirerade videon till den countryinfluerade låten ”Don't Come The Cowboy With Me Sonny Jim”, sedan singeln ”Free world” (audio), ”Innocence” och Kirstys fina cover på Ray Davies klassiska ”Days”









/ Håkan

Sommar 2011:6

#45: ULF DAGEBY: En dag på sjön
Spotify

Hittade endast titellåten i en audioversion.



/ Håkan

Ringos svar på popmusikens pensionärsförening

RINGO STARR & HIS ALL STARR BAND
Liseberg, Göteborg 10 juni 2011
Konsertlängd: 20:00-21:49 (109 minuter)
Min plats: Ca 150 m rakt framför scenen.

Ringo Starr är inte lika Sverigevänlig som sin gamla Beatles-kollega Paul McCartney. För första gången på 19 år ställde Ringo i fredagskväll upp sitt All Starr Band på svensk mark. Den gången, 1992, var det fortfarande stora namn som Joe Walsh, Dave Edmunds och Nils Lofgren i bandet men i takt med tiden har stjärnglansen falnat något och dagens band är närmast motsvarigheten till popmusikens pensionärsförening med en medelålder på drygt 60 år.
   Men den snart 71-årige Ringo var nog piggast av alla på scen när han sjöng sina obligatoriska och sannerligen förutsägbara Beatles-hits och de nästan 40 år gamla egna hitsen. Det blev, som jag förutsåg i torsdags en tämligen antik låtlista men ändå inte helt utan nya och färska låtar som jag lite bittert trodde. Ringos senaste album, ”Y not”, är inte hans bästa skiva men låtar som ”Peace dream” och ”The other side of Liverpool” fick en rätt naturlig plats i konserten mellan alla gästartister och förväntade låtar.
   Även ”Choose love” tillhör Ringos 2000-talsrepertoar och där fick gitarrhjälten Rick Derringer rejält med utrymme för instrumentala krumbukter. När vi äntligen på publikplats fick höra ljudet som försvann mitt i ”Honey don’t” och en bit in i ”Choose love”. Ett tekniskt fiasko.
   All Starr Bands koncept har alltid varit att musikerna i bandet, nästan alla (utom trummisen) med egna men gamla karriärer i ryggen, får egen plats vid mikrofonen. Därför varvades gamla hitlåtar med andra artister och Ringos berömda sång i Beatleslåtar under hela konserten. Den röda musikaliska tråden brast hela tiden.
   Rick Derringer gjorde kvällens första besök i strålkastarljuset med McCoys, där Derringer var medlem, gamla fina ”Hang on Sloopy”. Han fick senare göra sin egen gitarrdominerade ”Rock and roll, hoochie koo”, en låt som först gjordes av Johnny Winter när Rick var medlem i hans band And, som utvecklades till rena Jimi Hendrix-hyllningen med överdimensionerade gitarrsolon.
   Det var rätt uppenbart att det var de mest kända hitsen som skulle presenteras under konserten. Därför var det inte överraskande när Edgar Winter, som under ”It don’t come easy” spelade framträdande saxofon, kom fram och gjorde ”Free ride”, en av konsertens rockigaste ögonblick. Winters andra låt, ”Frankenstein”, var verkligen motsatsen. Ett instrumentalt lågvattenmärke där jag passade på att gå på toaletten och där var det fullsatt…Jag kom ut till et tjutande otäckt syntljud och såg den ljushårige Winter fara omkring på scen med en keyboards hängande som en gitarr på sig.
   Gary Wrights båda bidrag (mer om Gary här) var lugnare men också anonymt flyktiga i sammanhanget och Richard Page framförde några Mr Mister-låtar som lät som Toto 20 år för sent. Då var powerpopbandet Romantics representant Wally Palmars minuter i strålkastarskenet betydligt mer lycksosamma. Den odödliga hitlåten ”Talking in your sleep” har ett evigt liv och deras ännu tidigare ”What I like about you” spred glädje i den 11 000 människor stora publiken. En publik med osvikligt tålamod som stod ut med alla toppar och bottennapp under nästan två timmar.
   Det var ingen överraskning att ”With a little help from my friends” skulle komma på slutet av konserten och att ”Yellow submarine”, en osannolik mix av klassiker och barnramsa, mötte en av de största publikovationerna. Men så har de låtarna varit med under All Starr Bands samtliga 11 turnéer. Liksom ”Photograph” och ”Act naturally”. Men förbluffande nog aldrig ”Octopus’s garden”. Fast det var många, gammal som ung, som stod och önskade den i fredagskväll.
   En konsert som avslutades, trots allt lite överraskande, med en kort refräng av ”Give peace chance” som följde på ”With a little help from my friends”. Sedan var det tveklöst slut. Inga extralåtar.

Ringo Starr, trummor och sång
Edgar Winter, keyboards, saxofon och sång
Rick Derringer, gitarr och sång
Gary Wright, keyboards och sång
Richard Page, bas och sång
Wally Palmar, gitarr och sång
Gregg Bissonette, trummor

Låtarna:
It Don't Come Easy
Honey Don't
Choose Love
Hang On Sloopy (Rick Derringer)
Free Ride (Edgar Winter)
Talking in Your Sleep (Romantics/Wally Palmar)
I Wanna Be Your Man
The Dream Weaver (Gary Wright)
Kyrie (Mr. Mister/Richard Page)
The Other Side Of Liverpool
Yellow Submarine
Frankenstein (Edgar Winter)
Peace Dream
Back Off Boogaloo
What I Like About You (Romantics/Wally Palmar)
Rock and Roll, Hoochie Koo (Rick Derringer)
Boys
Love Is Alive (Gary Wright)
Broken Wings (Mr. Mister/Richard Page)
Photograph
Act Naturally
With a Little Help from My Friends
Give peace chance


Expressen 11/6 2011.

/ Håkan

Sanningen om Gary Wright

NÄR RINGO STARR JUST HADE FRAMFÖRT ”I wanna be your man”, en av många så kallade Beatles-covers, på Lisebergskonserten i fredags gick Gary Wright, bandets keyboardkille, fram till mikrofonen och talade en uppseendeväckande bra svenska. Han berättade om sina minnen med George Harrison, hur han följde med George till Indien och blev introducerad för den indiska religionen för att sedan framföra sin kanske mest kända låt, ”The dream weaver”. Det var inte konsertens höjdpunkt, den keyboardsmäktande och atmosfäriska låten blev i sammanhanget alldeles för anonym i den hitmässiga tillställningen, men det var intressant att se och höra Gary ty han är en gammal favorit och en trogen musiker bakom George Harrison och Ringo Starr även om han under de senaste 35 åren gjort närmast ointressant musik med religiöst komplicerade undertoner.
   I Ringo Starr-sammanhanget är han mest känd som musiker på ”It don’t come easy” och ”Back off boogaloo” och på alla Harrison-skivor, exempelvis ”All things must pass”, ”Living in the material world”, ”Thirty-three & 1/3” och ”Cloud nine”.
   Men min Gary Wright-fascination började tidigare, i det engelska bandet Spooky Tooth. New Jersey-födde Wright blev medlem i Spooky Tooth i oktober 1967 och bandet gjorde flera skivor, ”Spooky Tooth” och ”Spooky Two”, av stort värde i allmänhet och med Gary Wrights insatser i synnerhet. Hans intensiva soulröst och kompositioner stod ut på skivorna.
   Bland annat bandets debutsingel ”Sunshine help me” och låtarna Gary ofta skrev tillsammans med bandets producent Jimmy Miller.
   I februari 1970 lämnade Gary bandet och satsade på en solokarriär vilket jag noga noterade på den tiden. Hans båda soloskivor ”Gary Wright’s Extractions” (1971) och ”Footprint” (1972) betecknar jag som Gary Wrights höjdpunkt under sin långa karriär fast han kommersiellt skulle bli så mycket mer framgångsrik några år senare.
   ”Extractions”, för övrigt i ett omslag gjort av Klaus Voormann, och ”Footprints”, där George Harrison spelar gitarr under namnet George O’Hara, innehåller genomgående bra låtar som ”Get on the right road”, ”Give me the good earth” och ”Stand for our rights”.
   Efter den soloperioden återförenades Spooky Tooth där mitt fokus på Gary Wright fortfarande var stort. Och det var hans röst och låtar som dominerade på skivorna ”You broke my heart so I busted your jaw” (1973), återigen med ett Klaus Voormann-tecknat omslag, ”Witness” (1973) och ”The mirror” (1974).
   Sedan kom Gary Wrights stora kommersiella genombrott. Tillbaka i USA gjorde han en skiva, ”The dream weaver”, där nästan uteslutande keyboards spelade musikalisk huvudroll. Den ersatte basgitarr, den ersatte blåsinstrument och var allmänt dominerande. Den gav Gary otroliga kommersiella framgångar, singlarna ”Love is alive” och ”The dream weaver” nådde båda andraplatsen i USA) men gjorde mig indignerad och uppgiven. 27 augusti 1975 skrev jag i Nerikes Allehanda:
   ”Har man i sju åtta år följt Gary Wright från Spooky Tooth till soloartist till Wright’s Wonderwheel tillbaka till Spooky Tooth och nu åter som soloartist trodde jag att jag hade lärt känna Gary. Men han har gripits av experimentell överlusta till den milda grad att han helt simpelt uteslutit både bas och gitarr och tillsammans med trummor och sina diverse klaviaturinstrument försökt få det att låta normalt. Försöket har i mitt tycke misslyckats”. Skrev jag mycket besviket.
   På Ringo Starr-konserten blev det just de här låtarna som blev Gary Wrights bidrag och nu ingen större publikframgång. Däremot var det med en överraskande finformulerad svenska han presenterade sig i mellansnacket. Som förklaras av att han under många år var gift med sin svenska fru Tina född Uppström. Som under namnet Tina Wright skrivit flera texter till Garys låtar.
   Här kan man läsa om ett svenskt äventyr med Gary, Tina och George Harrison. Och nedan en bild på Gary (längst till höger) under inspelningen av George Harrisons ”Living in the material world” 1973.


På kalas och inspelning hos George Harrison 1973. Från vänster Ringo Starr, Jim Horn, Klaus Voormann, George H, Nicky Hopkins, Jim Keltner och Gary Wright.

/ Håkan

Sommar 2011:5

#46: GEORGE HARRISON: Cloud nine

Fyra klipp med George Harrison. ”Cloud nine” (live från Japan, härlig slide av George), “Someplace else” (originalversionen från filmen Shanghai Surprise inklusive filmbilder), “Devil’s radio” (audio) och den officiella videon till “Got my mind set on you”.









/ Håkan

Sommar 2011:4

#47: ELVIS COSTELLO & the Attractions: Imperial bedroom
Spotify

Tre mycket fina liveklipp med Elvis Costello. ”Man out of time” (kolla de gigantiska glasögonen och lyssna på ABBA-pianot), ”Beyond belief” (inspelat 2003) och ”Shabby doll” (i en duett med Fiona Apple).







/ Håkan

Eva Eastwoods bejublade final på Marknadsafton i Örebro

KONSERTER

I Örebro har det just avslutats ännu en Marknadsafton på stadens gator och torg och ännu en gång i strålande sommarvärme. På Stortorget stod scenen som sedan lunchtid bjudit på en varierad musikalisk kompott. Med en bejublad final där Eva Eastwood bjöd på sin svenska repertoar. Men strax innan spelade Jetaways en fräsch och svängig rockabillybaserad rock’n’roll.

THE JETAWAYS
Konsertlängd: 20:05-20:45 (40 minuter)

Naturligtvis var nyss albumdebuterande Jetaways repertoar begränsad till låtarna från nämnda skiva. Men det var uppfriskande att höra bandet tolka sina låtar live. Ofta brukar liveljudet överträffa skivans lite mer inställsamma sound men i Jetaways fall var det faktiskt tvärtom.
   Skivans ibland pardonlösa rocksound blev på scen snällt men långtifrån menlöst.. Nåja, det pendlade mellan countryfierade låtar, typisk rockabilly och rejält Rockpile-doftande låtar som ”Juiced” och ”Choppin’ ’n’ changin’”. Bra sångare i Jan Östlund men framförallt var det unge Hampus Letskogs gitarr, vilken twang han stundtals hade på sitt instrument, som spelade den musikaliska huvudrollen.

EVA EASTWOOD
Konsertlängd: 21:08-21:46 (38 minuter)

Med det färska framgångsrika albumet ”Lyckost” i bagaget blev det en utpräglad svensk repertoar för kvällen för Eva. Hon blandade låtar från sina båda svenska skivor och det är ju förbluffande hur Eva kan skriva hit på hit med samma nostalgiska nerv och textmässiga pricksäkerhet. Ett material som borde ockupera Svensktoppen i flera år framöver.
   I rödglänsande klänning var hon en sedvanligt energisk och positiv tjej med en optimism som överträffar det mesta. Och med ett fantastiskt band bakom sig, Frank Snow, piano och sång, Jesper Wihlborg, gitarr, Christer Ekvall, trummor, och Jan Östlund, ståbas och sång, bakom sig var det inte svårt att övertyga den stora publiken framför scenen.
   På hälften av låtarna kompades Eva också av fyrmannakören One Way Brothers där de doowop-inspirerade stämmorna gav djup åt många låtar. Låtar där jag saknade "Kom i min famn", skivans bästa låt, men jag fick andra underbara låtar som "Han är kung", titellåten, den fina balladen "Himlen var här", "Bli min", "Min gamla stad" och extralåten "Boogie i blodet" som tröst.

/ Håkan

Imorgon blir det Ringo Starr

Imorgon åker jag, Tåte och Jan-Ola till Göteborg för att gå på Liseberg utan att åka en enda berg-o-dal-bana, karusell eller Flume Ride. På scen står och sitter då Ringo Starr och hans All Starr Band vilket fick oss, mer eller mindre Beatles-tokiga, att ta på nostalgikavajen, sudda bort ord som ”spänning” från vokabulären och enbart se gårdagens artister och musiker presentera en show där inget är nytt men allt är gammalt.
   För några år sedan gjorde jag en rejäl genomgång av Ringo Starrs alla olika All Starr Band-uppsättningar genom åren och skivorna som har släppts i dess bakvatten. Här finns den. Och den kräver nu en viss uppdatering. Som följer här:

Ringo Starr & his All Starr Band
Live at the Greek Theatre 2008
(RST49944)
Release: Juli 2010

• Gregg Bissonette, trummor
• Colin Hay, gitarr och sång
• Billy Squier, bas, gitarr och sång
• Hamish Stuart, bas, gitarr och sång
• Edgar Winter, keyboards, saxofon och sång
• Gary Wright, keyboards och sång

1. Introduction / With A Little Help From My Friends/It Don’t Come Easy (John Lennon/Paul McCartney/Richard Starkey)
2. What Goes On (John Lennon/Paul McCartney/Richard Starkey)
3. The Stroke (Billy Squier)
4. Free Ride (Dan Hartman)
5. Dream Weaver (Gary Wright)
6. Boys (Luther Dixon/Wes Farrell)
7. Pick Up The Pieces (Average White Band/Roger Ball/Hamish Stuart)
8. Act Naturally (Voni Morrison/Johnny Russell)
9. Yellow Submarine (John Lennon/Paul McCartney)
10. Never Without You (Mark Hudson/Gary Nicholson/Richard Starkey)
11. I Wanna Be Your Man (John Lennon/Paul McCartney)
12. Who Can It Be Now (Colin Hay)
13. Photograph (George Harrison/Richard Starkey)
14. Oh My My (Vini Poncia/Richard Starkey)
15. With A Little Help From My Friends (John Lennon/Paul McCartney)
16. Give Peace A Chance (John Lennon)

I år turnerar den tionde upplagan av Ringos All Starr Band och innehåller förutom Ringo: Edgar Winter, Gary Bissonette, Gary Wright (båda var med förra gången) och Rick Derringer, gitarr och sång, Richard Page, bas och sång, och Wally Palmar, gitarr och sång.

/ Håkan

Sommar 2011:3

#48: WILMER X: Under hot
Spotify

Tre audioklipp med Wilmer X från albumet “Under hot”. ”Spela under hot”, ”Hong Kong pop” (fast på engelska) och den instrumentala ”Siesta round the clock”.







/ Håkan

Martin Rushent (1948-2011)

Stora och betydelsefulla skivproducenter har alltid haft en plats i mitt hjärta. Martin Rushent har producerat fler skivor i min skivsamling än jag för stunden kan komma på. Han blev ett namn som producent under den tidiga engelska nya vågen av band som vällde fram 1977-1978. Men innan dess hade han jobbat som tekniker bakom och under Tony Visconti och lärt sig allt vad som behövs för att skapa personliga produktioner.
   Första gången jag såg han namn var på skivorna med Stranglers men det fortsatte i en intensiv takt med nya spännande namn som Buzzcocks, Generation X och 999. Men också Rachel Sweets andra Stiff-album ”Protect the innocent”.
   Gitarrock var så långt hans nisch men när han satte sitt namn under produktionen till Human Leagues ”Dare” svängde hans intresse över till grupper och artister med keyboards och syntar i sättningen.
   Men i mitt minne är han först och främst producenten bakom en mängd intressanta och fräcka singlar av vilka jag först och främst vill nämna Stranglers ”Something better change” (1977), Dr Feelgoods ”Down at the (other’s) doctors” (1979), Yachts ”There’s a ghost in my house” (1980), Ian Gomms ”Man on a mountain” (1980) och Go-Go’s ”Head over heels” (1984).
   Martin Rushent dog 4 juni 2011.

/ Håkan

Sommar 2011:2

#49: NICK LOWE & his Cowboy Outfit: The rose of England

Den roliga videon på “I knew the bride”, en låt som 1985 var åtta år gammal, inleder. Huey Lewis har producerat låten och hans kompband The News backar upp Nick. Sedan följer ett audioklipp på ”She don’t love nobody” (en John Hiatt-originallåt), audioklipp på titellåten och den instrumentala ”Long walk home” med Nick Pentelow på framträdande saxofon.









/ Håkan

Andrew Gold (1951-2011)

Jag lärde mig känna igen amerikanen Andrew Golds namn på Linda Ronstadts skivor i början på 70-talet. ”Very special thanks to Andrew Gold” som det ofta stod på hennes skivor samtidigt som Andrew spelade trummor, piano, alla olika gitarrer, ukulele samt sjöng på hennes skivor. När han 1975 fick kontrakt med skivbolaget Asylum, och därmed blev kollega med Eagles, John David Souther, Jackson Browne, Gene Clark och många andra, blev jag en given spekulant på hans debutskiva som kom 1975.
   Just idag, när jag har fått reda på att han har dött, känns det konstigt att han inte finns med någonstans på min lista över 70-taletrs bästa skivor ty solodebuten ”Andrew Gold” är en väldigt bra, personlig och genuint välgjord skiva. Där han inte bara visade upp en bedårande skicklighet på alla möjliga instrument utan också skrev en mängd starka låtar.
   Gold, som förresten var son till Ernest Gold som skrev musiken till filmen ”Exodus”, skulle aldrig nå upp till samma personliga och kreativa nivå på skiva men jag följde honom på nära håll fram till 1980, under fyra album, och det var så långt han hade kontrakt med Asylum.
   När han under senare delen av 80-talet slog sig ihop med engelsmannen Graham Gouldman, under duettnamnet Wax, var det för mig av marginellt intresse. Och deras hits ”Right between your eyes”, ”Bridge to your heart” och ”Anchors away” gick mig tyvärr spårlöst förbi.
   Andrew Gold dog av en hjärtattack 3 juni.

/ Håkan

Sommar 2011:1

#50: PAUL McCARTNEY: Flowers in the dirt

Två av skivans singellåtar, “My brave face” (skriven tillsammans med Elvis Costello) och “This one” inleder. Sedan kommer låt nummer 5 på McCartneys album, ”We got married”.







/ Håkan

Majs bästa

Maj blev sommarens första månad och man kunde ana en lugnare utgivningstakt på skivor. Därför kunde jag endast notera en intressant, men inte helt helgjuten, skiva.

CHRISTOFFER LUNDQUIST: Through the window
Jag hade lika höga förväntningar på den här skivan som på förra månadens Niclas Frisk-debut. Christoffer har en liknande historia som Frisk och är onekligen en stor begåvning som exempelvis har givit Roxette och Per Gessle sitt genuina sound. Men precis som Frisk är Christoffers skiva inte på riktigt och för mycket lekstuga för att tas på allvar. ”Through the window” är resultatet av för mycket studiotid (han ägere en skivstudio i Skåne) och för få genuint skrivna poplåtar. Det pendlar mellan små akustiska lättsamma visor och överarrangerade poplåtar. Vackra akustiska gitarrer och finstämda klockspel men få bra låtar.

/ Håkan

Dave Edmunds gjorde ett sporadiskt gästinhopp

                                                             Foto: Tommy Sundström
Dave Edmunds gjorde korta inhopp i Refreshments konsert.


KONSERT
Dave Edmunds
The Refreshments
Sean Tyla
Vretstorpsparken 3 juni 2010
Konsertlängd: Tyla: 22:30-23:20 (40 min) Refreshments/Dave Edmunds: 23:36-01:13 (97 min)
Min plats: ca 9 meter framför scenen.

Fredagskvällens lilla anspråkslösa turnéstart, med Dave Edmunds, Refreshments och Sean Tyla, i en gammal hederlig folkpark i södra Närke var intressant. Men inte alls så mycket mer.
   För det första annonserades konserten som Dave Edmunds & The Refreshments (affischen dominerades av ett gammalt stort fotografi på Edmunds) men blev i praktiken en konventionell Refreshments-konsert med små korta sporadiska gästinhopp av den legendariske walesaren. Som inte presterade så mycket mer än några ganska förutsägbara covers och gamla hits på rutin.
   Varken ”You never can tell”, ”Johnny B Goode” och ”I hear you knocking” kunde riktigt skaka igång den gamla fina Edmunds-känslan. Att sedan avsluta med den instrumentala ”Sabre dance”, visserligen med all fingerfärdig skicklighet, kan väl bara ”överträffas” av minnet när ”Lady Madonna” ständigt fanns med på Edmunds liverepertoar för några år sedan.
   Den 67-årige rock’n’roll-ikonen såg däremot fräsch och beslutsam ut så det var naturligtvis slöseri att locka ut honom i de svenska folkparkerna för att göra blott åtta låtar av traditionell och ospännande karaktär.
   Men ögonblicket när Edmunds steg in på scenen efter Refreshments första halvtimme (inklusive ett strömavbrott på ca 10 min…) och drog igång med Bruce Springsteens ”From small things” var ändå betagande om inte annat.
   Efter tre snabba låtar försvann Dave från scenen och dök sporadiskt upp mot slutet av konserten med ”(I’m a) Lover not a fighter” (från Edmunds ”Rockpile”-skiva), ”Johnny B Goode” och ”I knew the bride” (som även den var en blek kopia av forna tiders höjdpunkt under Rockpile-konserterna) som blev final på hela konserten.
   Efter några minuter av snopna frågetecken och spridda handklapp kom Refreshments in på scenen igen för att presentera sin största hit, ”Miss you Miss Belinda” (när det buggades vilt på den närbelägna dansbanan) och ovan nämnda ”Sabre dance” med Edmunds tillbaka på scen för tredje gången.
   Även Refreshments börjar nu tillhöra skaran av artister där förutsägbarhet utan överraskningar har blivit allt vanligare. Det i och för sig samspelta bandet passade på att presentera några nya låtar från senaste albumet ”Ridin’ along…” men det varken höjde energin eller gjorde upplevelsen mer spännande. Bland alla numera ganska mossiga låtar som ”Veronica”, ”55 Ford”, ”A guy like that” och dansbandsfavoriten ”Dreams of you” stod inte ”Go baby bird”, ”Forty nights and forty nights”, ”Negative Nancy”, “Cadillac woman” och “Cool is a rule” ut speciellt mycket.
   Nej, det blev faktiskt Sean Tyla som räddade resan till Vretstorp när han inledde konsertkvällen ensam på scen med en akustisk gitarr. Så dags, hans framträdande började 22:30, var publiken begränsad och intresset allmänt lågt men han tog det med ro, humor och stort tålamod. Och lyckades dessutom översätta sina rocklåtar till akustisk briljans under 40 minuter.

Med en repertoar hämtad från Tylas hela karriär framförde han samtliga låtar med både trovärdighet och dignitet:
   Pink café (från “Red neck in Babylon”, 1981)
   Amsterdam dog (solosingel, 1975)
   Dig it deep (från “Box of shorts” med Ducks Deluxe, 2009)
   West Texas trucking board (från Ducks Deluxes debut, 1974)
   Willin’ (cover på Lowell Georges låt)
   Daddy put the bomp (från Ducks Deluxes debut, 1974)
   Breakfast in Marin (från “Just popped out”, 1980)
   Knocking on heaven’s door (Bob Dylan-cover från Ducks Deluxe-liveskivan “Last night of a pub rock band”, 1975)
   Fireball (från Ducks Deluxes debut, 1974)
   Dead flowers (Rolling Stones-cover)

Mitt under Sean Tylas framträdande kom Dave Edmunds och gled obemärkt genom publiken och i ett av mellansnacken beskrev Tyla honom som ”a total legend” men valde ändå inte att göra någon låt från Ducks Deluxe-skivan ”Taxi to the terminal zone” som Edmunds producerade.
   Att Edmunds sedan runt midnatt inte riktigt levde upp till den digniteten får vi leva med.

Refreshments/Dave Edmunds låtar:
A band’s gotta do what a band’s gotta do
Forty days, forty nights
Go baby bird
Cadillac woman
Georgia slop
Negative Nancy
From small things (big things come) (Dave)
I'm in love again (Dave)
You never can tell (Dave)
Dreams of you
55 Ford
Veronica
Jukebox
J.B’s boogie
Cool is a rule
A guy like that
Trouble in mind
(I’m a) Lover not a fighter (Dave)
Johnny B Goode (Dave)
I hear you knocking (Dave)
I knew the bride (Dave)

Extralåtar
Miss you Miss Belinda
Sabre dance (Dave)


                                                             Foto: Tommy Sundström
Sean Tyla ensam med akustisk gitarr räddade kvällen.

/ Håkan

En glad kväll med Fleshtones

KONSERT
Fleshtones
The Maharajas
The Spades
Prisma, Örebro 1 juni 2011
Konsertlängd: ca 21:57-01:20
Min plats: Många olika ställen

Det var onsdagkväll, dagen före Kristi Himmelsfärds dag, en på förhand inspirerad garagerockafton och jag hade lagt alla analyserande förpliktelser åt sidan. Det var i första hand en ”night out” med några goda vänner med gott ackompanjemang från tre konserter med tre olika band med tre olika ursprung i treolika decennier. Men som musikaliskt bildade en trefaldig enhet medan klockan gick mot midnatt minnet urholkades på exakta detaljer.
   Jo, jag minns konserterna tydligt och väl men kan för mitt liv inte upprätta några exakta låtlistor på de olika konserterna. Och det beror framförallt på att Fleshtones, detta legendariska amerikanska garagerockband, konstigt och anmärkningsvärt nog aldrig funnits med i min musikaliska värld. Ibland är det så och onsdagskväll stod jag verkligen och uppskattade Fleshtones sköna mix av rock och pop med små showinslag utan att kunna identifiera en enda låt. Jag erkänner min uppseendeväckande okunnighet i ämnet.
   Fleshtones har en lång, lång historia som går tillbaka till mitten av 70-talet, New York-generationen av rockmusik med andra ord. Men det unika med Fleshtones som gammalt band är att majoriteten av gruppmedlemmarna är kvar sedan starten, skivorna kommer med jämna mellanrum, de turnerar kontinuerligt och är därmed ett genuint tajt och sammansvetsat band. Allt det här framstod med all önskvärd tydlighet sent i ionsdagskväll.
   Ledaren och sångaren Peter Zaremba ledde bandet genom en underhållande konsert men även övriga medlemmar var i högsta grad delaktiga i bandets kvalitativa form.
   Ett av Örebros få genuina kultband i garagerockscenen, The Spades, inledde konsertkvällen med ett intressant framträdande. Inte alls färdigrepeterade för detta sporadiska tillfälle och mellansnacken tillhörde kategorin där spontanitet, komedi och obegripliga ordval möts.
   Spades orepeterade dagsform störde på inget sätt den tveklösa charmen i hela deras framträdande. Från de tämligen tajta och genomtänka inledningarna på låtarna till de ofta helt obestämda sluten var Spades en underbar upplevelse i min värld.
   I stark konkurrens med Fleshtones var Maharajas kvällens stora musikaliska attraktion. Som alltid, jag har recenserat både skivor och konserter med bandet tidigare, var de i onsdags extremt samspelta, utstrålade en enorm energi och deras repertoar, på gränsen mellan catchy pop och melodiös rock, räckte till för att göra hela deras konsert till en homogen upplevelse.
   Med tanke på att bandets medlemmar är geografiskt spridda i landet är konserterna få och turnéerna obefintliga. Vilket gör upplevelsen av deras konsert än mer imponerande.
   I Maharajas blickfång stod sångaren och gitarristen Mathias Lilja och plockade poäng för både fantastisk sång, snärtigt inspirerande och inte för långa gitarrsolon och personifierade bokstavligen energin i dagens fina Maharajas.

För mig personligen var onsdagskvällen en rad intressanta möten med gamla Rockmagasinet-profiler som i flera fall flytt staden och nu för en kväll återförenats i ett glatt och unikt möte i konsertmiljön.
   Där stod Birger, en gång trummis i Crew Of Corps, och förklarade att han slutat spela trummor. Tjina, som spelade gitarr i samma band, hade också lagt av. Danny Boy, gitarristen i Voodoo Dolls, har inte heller tid att spela gitarr men han berättade att han e gång för länge sedan skrivit en hatlåt om mig: som började med texten ”Håkan P på NA-NT…”. Givetvis var också Anders där som tillsammans med Johan, som naturligtvis också var där, och Danny står bakom skivbolaget Low Impact som ger ut Maharajas skivor. Oj vilken positiv och nostalgisk kväll.

/ Håkan

Silly Season, eller…

Som ni läsare kanske har märkt, eller inte alls, så har den här sidan under de senaste veckorna dämpat sig, gått ner i viloläge eller helt enkelt tagit närmast sommarledigt. Som nöden kräver är det sommarlättja, eller Silly Season, på Håkans Pop men ändå inte helt tyst eller händelsefattigt.
   Sommaren med Håkans Pop kommer att gå i ett 80-talsinfluerat skimmer. Jag har valt att uppdatera min gamla följetong om de bästa 80-talsskivorna. Jag ska återigen belysa den intressanta 50-listan igen. När jag en gång i tiden skrev den, från hösten 2007 till våren 2008, fanns inte Spotify och min jakt på fina unika YouTube-klipp var inte heller så utvecklat. Därför finns det anledning att skaka liv i serien igen, nu med intressanta klipp, nu med Spotify-länkar om sådana existerar. Därför ska jag med början nästa vecka under elva sommarveckor uppdatera min lista med 4-5 inlägg i veckan. Alla med länkar till de ursprungliga artiklarna.
   Glad Sommar så länge. Givetvis kommer det även i sommar att dyka upp aktuella skiv- och konsertrecensioner oregelbundet när så händer.

I höst, om ni nu vill veta något om den deprimerande årstiden som kommer efter sommaren, väntar nya spännande skriverier. En ny nedräknande lista, men den här gången handlar det inte om skivor från svunna decennier…

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.